Skogskrematoriet – att vårda ett världsarv

Molnen är mörka och luften varm och tung. Nedanför den skimrande grässlänten vid Hoppets kapell står ett svartklätt sällskap. Bakom det låga beige komplexet finns små kontemplationsplatser med bänkar, men det är få sörjande som vet. Hit till baksidan kommer däremot kistbilarna, precis som sommaren år 1940 då byggnaden togs i bruk. Ingången till det gamla krematoriet ligger också här. Det har inte använts på flera år. Vad det skulle bli av det visste ingen vid uppdragets början.

Innanför den enkla entrédörren finns byggnadens pannrum. Fönstret är igenstängt med en träskiva. Till höger leder en öppning till ett större tvådelat rum. Väggar i vitt kakel från Upsala-Ekeby, golvet i saltglaserat djupbrunt Höganäsklinker. Instrumentpaneler i carraramarmor. Det är runt sex meter i tak och mycket ljust. Här, i den inre delen av rummet, fanns tidigare de fyra kremeringsugnarna. Väggen där de stod är fortfarande svart av sot.

– När vi kom hit för fem år sedan såg det ut ungefär som nu. Känslan var att det var hastigt lämnat, säger arkitekten Emma Mierse.

Att det nya krematoriet byggdes har delvis att göra med att Stockholms stadsmuseum var mån om att inte förstöra de här lokalerna. Det hade behövts stora ombyggnader för att kunna fortsätta med verksamheten i Skogskrematoriet. Så man flyttade ut. Johan Celsings krematorium på andra sidan vägen togs i bruk år 2014.

Strax efter fick HOS arkitekter i uppdrag av kyrkogårdsförvaltningen i Stockholm
att göra en förstudie inför vad som då sågs som ett ganska handfast underhållsprojekt av Gunnar Asplunds funkisanläggning. Men snart insåg alla inblandade att arbetet med det 5 300 kvadratmeter stora komplexet skulle kräva mer än byte av ledningar. Särskilt i de bakre delarna.

– Vi har kallat dem de glömda rummen. Från början fanns det inga tydliga beställarkrav
på vad vi skulle göra. Det har varit en stor och komplicerad utmaning att närma sig dem. Många har mist sin funktion och står kvar nästan som ruiner, säger Lars Olson, som är ansvarig arkitekt.

Men även om de bakre lokalerna var hårt slitna var det tydligt att den arkitektoniska omsorg som besökaren möter i kapellen också präglade de bakre utrymmena.

– Till och med här, där de funktionella och mekaniska kraven var som störst, är allting genomfört in i minsta detalj med avsluten på kaklet, hur ljuset hanteras, rymden. Det är verkligen gestaltat och omhändertaget, säger arkitekten Helena Heymowska.

Ett exempel är de nu igensatta hålen som ledde dagsljus genom det då ovanliggande blomsterrummet ned i insättningsrummet. Överljuset nådde kistorna genom hålen och belyste dem innan de sköts in i ugnarna.

– Att Asplund tänkte på de som jobbade här har verkligen framgått. Det är mycket värdighet. Trots att de bakre delarna ligger i suterräng har han ändå lyckats leda ned ljus på olika sätt via ljusgårdar, lanterniner och olika öppningar, säger Emma Mierse.

Insättningsrummet ligger strax ovanför ugnsrummet. Här är väggkaklet ljusbrunt och klockan från 1970-talet. Den senaste större ombyggnaden av anläggningen skedde för nära femtio år sedan med Gunnar Asplunds son Hans som ansvarig arkitekt. Rummet ska bevaras i sitt nuvarande skick som ett tidsdokument från Hans Asplunds renovering.

– Sonen var respektfull mot pappan, men det är en stor skillnad i resultat. Till exempel var mycket av originalgolven i granitol, en fogfri massa som skulle likna sten. Den sprack med tiden och på sjuttiotalet lade de in plastmattor. Det gör att hela intrycket blir lite sjaskigt, säger Lars Olson.

I taket i korridoren bredvid sitter lysrör från sjuttiotalet intill funkisarmatur i frostat glas. Ljusföringen är en av byggnadens kvaliteter som tagit mest stryk under åren, berättar de tre arkitekterna. Helena Heymowska, som fick i uppgift att titta på undertaken när hon kom in i projektet för två år sedan, upptäckte bland annat att en del av takfönstren i en transportgång hade satts igen.

– Den var ganska märklig i formerna i taket. Så fick det sig plötsligt en förklaring när jag studerade en gammal situationsplan. Det var lite av en detektivupptäckt, en av många som gjort att vår insats blivit en annan än den vi räknat med, säger hon.

Att utreda, ta fram och i största möjliga mån återuppta den ljusföring som från början var tänkt att forma helhetsupplevelsen av anläggningen har blivit central i arkitekternas arbete. Vissa av lanterninerna behöver restaureras för att fungera som det var avsett. På andra platser behövs byten eller nya tillägg för att komma tillbaka till ursprungstanken.

– Det finns en poäng att det är en dämpad belysning i vissa lägen och så kommer en kaskad av ljus i vissa. Överhuvudtaget jobbade Asplund lika mycket med mörker och skuggor som ljuset. Det har vi argumenterat för, säger Helena Heymowska.

Vidare kommer det platta betongglastaket återinföras, men denna gång med ett skyddande takfönsterparti ovanför.

– Ska man vara kritisk mot Asplund kan man säga att han inte gjorde det lätt för de som kom efter. Han var vågad i sina konstruktioner och mycket blev oerhört skört. Det är den klassiska bilden av funkis, det är platta tak och så läcker det. Tyvärr så har många av kvaliteterna senare byggts bort. Vi har nu försökt hitta lösningar närmare Asplunds ursprungliga intentioner, säger Lars Olson.

Vidare genom korridoren stiger vi in i manövercentralen. De grå kontrollpanelerna med sina spakar, rattar och mätartavlor är från 1930-talet men skulle platsa i vilken rymdskeppsfilm som helst från förra seklet. Rummet är litet. Det är tre meter i tak. Ljusinsläppet från det välvda taket i glasbetong är oerhört.

– Vi har verkligen sett hur otroligt inlevelsefullt Asplund och hans kontor har jobbat. Varenda detalj vittnar om det, säger Lars Olson.

Han nämner hur det i kapellen där de närmast sörjande sitter finns sten i golvet med ornament att fästa blicken på. Att varenda toalett hade dagsljus via betongglasblock. Att nästan allt är specialritat. Till och med lamporna här i manövercentralen där bara en person åt gången arbetade.

– Man blir imponerad. Asplund jobbade otroligt mycket med den här anläggningen. En del säger att han jobbade ihjäl sig. Han dog hösten efter att Skogskrematoriet invigdes, säger Lars Olson.

Eftersom det pågår begravningar kan vi inte besöka kapellen. De visas med jämna mellanrum i Stockholms stadsmuseums regi och samma sak ska förhoppningsvis kunna ske med de bakre utrymmen som bevaras musealt när renoveringen och restaureringen är färdig. De tre kapell som byggnaden hyser, Trons, Hoppets och Heliga korsets, är de rum som är bäst bevarade från ursprungstiden. Ändå har där skett förändringar som ett otränat öga kanske inte ser.

Ett exempel är den släta akustikputsen av asbest som togs bort under 1990-talet. Det grovkorniga och numera smutsiga innertaket som då sprutades dit ska nu ersättas av ett innertak som liknar originalet. Även väggarna ska återgå till ursprungskulören och orglarna restaureras och bli analoga igen. Men alla rum har inte varit lika självklara att ta sig an.

– Underhållsarbetet har inneburit att vi hela tiden behövt ta ställning till olika gestaltningslösningar och ugnsrummet är det som har varit svårast. Frågan vi ställde oss var om det skulle bevaras i skicket som det är nu, som ett museum med sot i taket, eller om det skulle renoveras, och i så fall hur, säger Emma Mierse.

Beslutet är nu att det bevaras musealt med anpassning för att det ska kunna användas som ett internt mötesrum. Alla ytor rengörs och rummet återfår sina ursprungliga proportioner genom att golvet sänks och utrymmet där kremeringsugnarna stod skärmas av.

– Rummet är väldigt känsligt, vi har grubblat över det i många år. I dag är arbetsstyrkan i byggnaden decimerad, men de som jobbar här har fortfarande behov av att vara i en trivsam och fungerande arbetsmiljö. Så tillslut kom vi fram till den här lösningen, som uppfyller kyrkogårdsförvaltningens önskemål, säger Lars Olson.

Vi går tillbaka genom byggnaden, samma bakväg som vi kom. Genom pannrummet som ska bli ny foajé för de bakre delarna, ut i friska luften till baksidans parkering, upp för en trappa. Här, intill kolumbariet, ligger den gamla entrén till det fanérinklädda urnutlämningsrummet som även det ska bevaras musealt.

Det finns ungefär tusen ritningar i arkiven, ett par hundra av dem är bygghandlingar. Det finns också en mängd fotografier. Arkitekterna har gått igenom allting.

– Vi har jobbat med gamla hus, palats och Stockholms slott men inget har varit så väldokumenterat som det här. Vi har kunnat följa hela byggprocessen och se alla ändringar. Det har varit väldigt speciellt, som att sitta i huvudet på Asplund, säger Lars Olson.

HOS arkitekter bildades år 2003 med kulturhistoriskt känsliga miljöer som specialisering. Namnet kommer från de tre grundarnas efternamn, Andreas Heymowski, Lars Olson och Jakob Strömholm. Slottsarkitektuppdrag har gett dem erfarenhet av projektering och projekteringsledning vid större restaureringar, ombyggnader och renoveringar, men kontoret har också detaljprojekterat ombyggnader och inredningar för villor, våningar och vindslägenheter. Att Skogskrematoriet är mer väldokumenterat än kontoret är vana vid har förstås att göra med att vi börjar närma oss modern tid.

– I och med att det finns så otroligt mycket material har det varit möjligt att gå in i minsta detalj. Vi har kunnat följa hur allting hänger ihop med ett språk som kommer igen från de publika delarna till verksamheten bakom, säger Helena Heymowska.

Modernismen har också inneburit andra frågeställningar än restaureringsarkitekterna vanligtvis möter. Som betong som släpper och spricker upp, armering som lossnar. Det är svårt att reparera.

– Den här fasaden är som popcorn, det bara poppar bort bitar, säger Lars Olson och sveper med handen över en söndrig yta.

Arkitekternas intention har varit att lyfta, varsamt vårda och i vissa fall bygga vidare på den arkitektur som Gunnar Asplund ritade. Varje nytt tillägg bör enligt hans egen princip betraktas både som självständigt verk och som en integrerad del av anläggningen. Ibland kan det röra sig om en ren kopia, andra gånger något modernt som är helt olikt originalet, men svarar mot det.

– Vi är pragmatiker och bryter mot många av de gamla restaureringsreglerna som säger hur man får bygga om. Vi följer ingen ideologi som säger att vi måste göra på ett visst sätt utan det viktiga är att skapa en vacker och välfungerande helhetsmiljö, säger Lars Olson.

Skogskrematoriet är ett av HOS arkitekters större uppdrag. Både tak och samtliga ytskikt invändigt och utvändigt ska ses över, teknik åtgärdas och inredningen med ursprungsmöbler återställas i den mån det går. HOS arkitekter är både generalkonsult och projektledare vilket innebär att de ansvarar för helheten och ekonomin och samordnar de kompetenser som behövs.

– Det här är ett stort förtroende från vår beställare som vi drömt om att få och som vi är väldigt tacksamma över, säger Lars Olson.

Själv fick han upp ögonen för restaureringskonsten när han gick en kurs för arkitekten och restaureringsexperten Ove Hidemark i Visby i slutet av 1980-talet. Lars Olson var miljöaktivist, intresserad av återbruk och miljö-frågor, och beskriver kursen som en form av frälsning.

– Det var fantastiskt. Jag insåg vilken otroligt rik kunskap det finns i den gamla byggnadskulturen. Efter det ville jag inte rita en enda gipsvägg.

För Emma Mierse väcktes intresset för restaurering redan under studietiden. Hon ville lära sig mer om material och detaljer i befintlig bebyggelse och sökte sig till HOS arkitekter för sin praktik. Efter avslutad master kom hon tillbaka. Skogskrematoriet har hon arbetat med
i princip sedan start.

– Jag uppskattar att vårt arbete tar avstamp i något befintligt, men det är ju inte så att vi jobbar i en dåtid. Vi lär känna byggnaden och utgår från en grundlig inläsning, men sedan är perspektivet långsiktigt både bakåt och framåt. Det ska hålla, vara underhållsmässigt motiverat, säger Emma Mierse.

De tre första åren gick hon och Helena Heymowska tillsammans på Kungliga tekniska högskolan. Även om de läste arkitekturhistoria saknade de den mer ingående förståelsen för forna tiders byggande och hur tidigare generationers arkitekter tänkt. Särskilt när det kom till hållfasthet och hantverk.

– Jag ser arbetet med restaurering som en del av det jag behöver både för att närma mig befintlig arkitektur och för att rita nytt. Som första jobb är det otroligt givande, inte minst för att hållbarhet och långsiktighet respekteras som en viktig del i gestaltningen, säger Helena Heymowska.

Hon tillägger att det är ett förhållningssätt som också behövs i dagens nyproduktion och får medhåll av Lars Olson och Emma Mierse. Restaureringsarkitekter skulle kunna bidra mer i arbetet med nya byggnader, tycker de, vilket också är en breddning kontoret siktar mot.

Under åren har medarbetarna på HOS arkitekter blivit fler. En bit in i arbetet med Skogs-krematoriet krävdes det att hela styrkan om elva personer involverades, vilket var första gången i ett och samma projekt. Det svetsade samman dem.

– Det har varit den perfekta situationen för att undersöka hur vi jobbar, vilket är något som vi unga har drivit. Nu har vi veckomöten och arbetar mera på kors och tvärs än att en person får en uppgift och håller sig till den. Det har gjort att vi har vuxit som grupp, säger Helena Heymowska.

Lars Olson nickar. Under slutet av vårt samtal blir det tydligt hur glad han är över att det finns en ny generation på kontoret, en som är nyfiken, driftig och redo att ta över den dag han och de andra delägarna går i pension. Arbetet med Skogskrematoriet, där en mindre arbetsstyrka växt till en större, har blivit en metafor för den kunskapsöverföring och utveckling som måste till.