Sienapriset 30 år – från betongreklam till erkänt branschpris
Sienapriset för bästa utemiljö delades ut första gången 1987, då med förbehåll om att en viss betongsten använts.
– Jag ska inte förhäva mig över att ha fått priset, det var trots allt marknadsföringsbaserat, säger Anders Erik Johansson, ansvarig landskapsarkitekt för det första projektet som prisades.
Anders Erik Johansson besöker sin prisade utemiljö vid före detta Vårdgymnasiet i Södertälje. Idag används bland annat amfiteatern av Igelstavikens grundskoleelever.
Det var Lund-Kristianstads cementgjuterier som initierade Sienapriset på 1980-talet.
– Med hjälp av två arkitekter hade vi tagit fram ett system för markbeläggning i betong och ville marknadsföra det genom att låta andra arkitekter tävla om att använda det på bästa sätt. Det var alltså ett produktpris, säger Jan Lang på företaget som idag heter Starka betongindustrier.
Jan Lang.
1992 tog dåvarande LAR, landskapsarkitekternas riksförbund, över priset. Men betongföretaget fortsatte att sponsra, bjuda vinnaren och juryn på en studieresa till staden Siena i Italien och också ha två representanter i juryn.
– För oss är det värdefullt att ha ett namn i arkitektkretsar, plus att vi vill bidra till goda utemiljöer, förklarar Jan Lang.
Sedan Sveriges Arkitekter bildades 2002 heter priset Sveriges Arkitekters Sienapris men upplägget med sponsring, prisresan och juryledamöterna är det samma. Sedan överlämnandet 1992 är dock användandet av företagets betongsten i serien Siena ingen förutsättning för att vinna priset. Bara den ursprungliga inspirationen finns kvar: I sponsoravtalet står att Sienapriset ska stå för ”ett bra och intressant stadsbyggande, i enlighet med det kulturarv som staden Siena och dess torg givit historien”.
– Men det behöver inte se ut som torget i Siena, det är andan vi är ute efter, säger Jan Lang.
Bengt Isling har vunnit Sienapriset tre gånger sedan omstarten 1992.
– Det är inte så många växtbaserade projekt som vinner. Ofta är det urbana projekt som ser bra ut redan första året som blir belönade, konstaterar han.
Bengt Isling.
Han tycker ändå att priset visar på bredden inom landskapsarkitekturen, särskilt sedan man började att också utse ett antal nominerade, utöver vinnaren.
– Kanske skulle priset kunna utvecklas ytterligare med fler kategorier?, resonerar han.
Klart är i alla fall att Bengt Isling ser det som en stor ära att vinna Sienapriset.
– Det är ju det pris man som landskapsarkitekt kan sikta på. Och jag möts av folk som känner till att jag fått det flera gånger. Det är en del av min identitet som landskapsarkitekt, säger Bengt Isling.
Anders Erik Johansson som vann det första priset 1987 konstaterar att priset inte hade samma status för 30 år sedan. Han är i dag pensionär och säger att han gått vidare.
– Jag trodde att jag var bortglömd. Vi vann en arkitekttävling om Fatbursparken i samma veva så priset kom lite i skymundan. Det jag minns mest av priset är resan till Siena. Jag hade aldrig varit i Italien och det var trevligt och generöst, säger Anders Erik Johansson.
Han minns dock också ett dilemma:
– Det besvärliga var att resan var för en pristagare – men man är ju alltid fler som jobbat med projekten, säger Anders Erik Johansson.
Bengt Isling tar upp samma sak.
– Nu när jag blivit äldre känner jag att det varit mycket fokus på en person, trots att man alltid jobbar i grupp. Nästa gång är det inte bara jag som ska stå på projektet, säger han.
Jan Lang känner igen problematiken.
– Vissa kontor säger att de inte kan särskilja en person som ansvarig, att de är ett lag. Ibland har kontoren själva löst det genom att betala för ytterligare en person. Men vi håller oss till ett litet format på studieresorna för att kunna hålla ett högt tempo, det brukar vara uppskattat, säger han.
Årets Sienapris delas ut på Arkitekturgalan den 28 november.
Den så kallade Siena-stenen utanför entrén till skolan vid Igelstaviken, lagd i samma mönster som finns på Piazza del Campo.
