Så ska nya Brunnshög bli redo för regnet

Det har hunnit gå ett par år sedan de första invånarna flyttade in i sina nybyggda bostäder i de inledande etapperna. Men den helt nya stadsdelen Brunnshög är till stora delar fortfarande en byggarbetsplats. Grävmaskiner och lyftkranar avlöser varandra, det klonkas och bonkas i takt med varningsplinget från den nydragna spårvägslinjen. Den öppnade för drygt ett halvår sedan och har sina ändhållplatser här, i närheten av de högteknologiska forskningsanläggningarna MAX IV och ESS.

Vi befinner oss längst ut i nordost om Lunds stadskärna. Fram till för bara några år sedan bestod Brunnshög av vidsträckt jordbruksmark. En och annan vitkalkad gammal skånelänga vittnar om det, där de ligger utspridda bakom tillfälligt byggnadsgaller i den numera uppsprättade feta och leriga åkerjorden. Vid en grusad väg, som så småningom ska asfalteras, ligger några byggbodar. De fungerar som tillfälligt kontor för så väl kommunens tjänstemän som för anlitade entreprenörer. Här tar Nina Lindegaard emot. Hon är landskapsarkitekt och har de senaste åtta åren haft rollen som gestaltningsansvarig för den nya stadsdelens stora gröna satsning: Kunskapsparken. Den får en yta motsvarande 30 fotbollsplaner och ska vara slutstationen för dagvattenhanteringen i hela Brunnshög.

– Planeringen av Kunskapsparken har pågått i många år och det har varit många inblandade i de olika skedena. Målet har varit att skapa en rekreationspark på gränsen mellan stad och land som Lundaborna kan nå via hållbart resande, säger Nina Lindegaard.

När Brunnshög är fullt utbyggt, ungefär år 2050, är planen att 40 000 människor ska bo eller arbeta här. Det är ungefär som hela Ängelholms eller Trelleborgs kommuner, för att jämföra med några närliggande exempel. Eller som knappt halva Gävle kommun, om vi ska fokusera på den stora fråga som den här texten ska handla om.

Det har bara hunnit gå knappt en månad sedan de förödande översvämningarna drabbade Gävle och delar av Dalarna. I mitten av augusti föll drygt 160 millimeter regn på ett enda dygn, att jämföra med det årliga medelvärdet för Sverige som enligt SMHI numera ligger på 640 millimeter. Det är mycket på en gång. I många delar av våra befintliga urbana miljöer, som dessutom blivit alltmer befolkade och tätbebyggda, klarar nuvarande system inte av att ta hand om så mycket vatten på så kort tid. Beräkningar med klimatmodeller pekar dessutom på att skyfallen framöver kommer att vara både mer frekventa och intensiva. SMHI beräknar att ett skyfall vid nästa sekelskifte kommer att ge 20–30 procent mer regn än i dag.

Dessutom har den årliga medeltemperaturen ökat. I Sverige är det globala målet redan övertrasserat, vi närmar oss två grader. Även regnmängden har ökat de senaste 40 åren: från 600 millimeter 1981 till runt 640 i dag. Och värme och vatten hänger ihop.

– Varmare luft kan innehålla mer vattenånga och resultatet blir ett mer ihållande och intensivt regn, säger Åsa Sjöström, som är verksam vid Nationellt kunskapscentrum för klimatanpassning på SMHI.

Skyfallen är i nuläget vanligast på sommarhalvåret, men det går aldrig att förutse var skyfallen kommer. I skog, fjäll eller annan naturmark finns en naturlig vattenavrinning. Då påverkas sällan människor eller infrastruktur.

– Det gör de däremot i städer med mycket hårdgjorda ytor. Så som var fallet i Gävle i augusti, konstaterar Åsa Sjöström och tillägger att SMHI kan serva kommuner med så kallad skyfallskartering. Då kartläggs bland annat lågområden, markavrinning och ledningsnät och markeras på en lokal detaljerad karta.

– Det ger en indikation på var samhället är sårbart för skyfall och var kommunen kan behöva sätta in åtgärder, både förebyggande och direkt efter ett skyfall, säger Åsa Sjöström.

Tillbaka till Brunnshög. Nina Lindegaard rullar upp strukturplanen för den nya stadsdelen på ett mötesbord inne i byggboden. Det närmar sig Kunskapsparkens invigning, den är planerad till nästa år. Planteringarna är inte på plats ännu, men de kommer. När parken öppnas nästa år ska den rymma 32 000 växter av nästan 400 olika arter samt 3 319 träd. Här ska människor kunna njuta av såväl parkmiljö som mer vildvuxen natur. Hundrastgård, lekplats, utegym och odlingslotter håller på att färdigställas. Här ska även finnas vild ängsmark, skogsdungar, fruktträd och bärbuskar med ätbar skörd och – inte minst – vattendrag och dammar. På så vis slår Kunskapsparken två flugor i en smäll: den blir både njutbar och gör nytta.

Vi klär på oss bygghjälmar och reflexvästar och går ut i verkligheten. Dammen som Nina Lindegaard har berättat om glittrar redan på plats, alldeles nedanför en högplatå på runt 80 meter över havsytan. I gestaltningen har man tagit fasta på landskapets naturliga topografi: redan tidigare fanns en kulle, Jösse kulle, där utsiktsplatsen nu tagit form. Där dammen grävts ut stod marken för länge sedan, innan bönderna dikade ur, ofta under vatten på höst, vinter och vår.

– Nu är här djupare, en riktigt damm, säger Nina Lindegaard och visar våtmarksväxterna i vattenbrynet, som är noggrant utvalda för att överleva omgivningens skiftningar.

Dammens yta klarar av att stiga vid skyfall. För att inte allt då ska forsa ut i den naturliga bäcken som tar vid där dammen slutar finns en vattennivå-regleringsbrunn, en munkbrunn.

Ända sedan i första planeringsstadiet för Brunnshög var Länsstyrelsen i Skåne tydlig: eftersom stadsdelen ligger högt ska den ta hand om sitt eget vatten och inte påfresta med ett ökat flöde till recipienten.

Arkitekten Eva Dalman har varit med sedan starten 2009, då hon fick uppdraget att vara projektchef för den nya stadsdelen.

– Om vi skulle börja belasta systemet skulle det kunna leda till översvämningar i mer lågt belägna grannkommuner som Lomma.

Därför, förklarar Eva Dalman, har man byggt flera dammar i Brunnshög med kapacitet att ta emot vatten från såväl kraftiga regn- som snöfall. Den stora dammen i Kunskapsparken är slutdestination, men det finns fler dammar i stadsdelen samt flera sänkor. På så vis kan vattnet, när det kommer i stora mängder, stanna i Brunnshög och fördröja sin vidare väg till den naturliga Glomsbäcken.

– Under soliga och torra perioder sjunker vattennivån i våra dammar så att vi har kapacitet att ta emot vattnet från nya regn- och snöfall, förklarar Eva Dalman.

Dessutom finns ett reningssystem. I Kunskapsparken visar Nina Lindegaard den fördamm som skiljer den större delen med en filterbädd. Här ska tungmetaller och annat som finns i dagvattnet sedimentera och regelbundet sugas upp av slamsug av VA Syd, den regionala VA-organisationen som verkar i sydvästra Skåne.

– Då går det inte rakt ut i naturen, konstaterar Nina Lindegaard.

Det finns också en nyinstallerad pump i dammen som är kopplad till en tappningsstation. Den kommer kommunens driftsentreprenör att kunna koppla upp sig mot för bevattning av planteringar.

–  På så vis använder man inte dricksvatten till det. Pumpen är inställd så att det endast är dagvatten och inte grundvatten som pumpas upp, säger Nina Lindegaard.

Svaret på hur man tar hand om såväl dagvatten som tillfälliga skyfall kräver många olika åtgärder, poängterar Nina Lindegaard. När man som här i Brunnshög bygger en helt ny stadsdel måste temat finnas med i hela processen, i alla led och hos samtliga inblandade aktörer. Därför är den glittrande dammen, dit sjöfåglar redan hittat, inte enda lösningen. Överallt i planeringen av Brunnshög har tanken om att fördröja dagvattnet på sin väg till sin slutdestination i dammen i Kunskapsparken funnits med, berättar Nina Lindegaard.

– Förutom att skapa ytor för fördröjning så har det som exempel även handlat om planer på att utforma överbyggnaden under cykelbanorna så att de kan fördröja dagvatten.

Andra exempel är att göra släpp i kantstenen längs gator eller att slopa kantstenen helt. Följden blir att vattnet då kommer att rinna av till intilliggande växtbäddar, i stället för att samlas på asfalten och forsa nedåt längs sidorna.

– Som kommun har vi dessutom en viktig roll i att kommunicera kring medborgaransvaret. Har man minsta lilla trädgård kan man bidra genom att plantera så mycket grönska som bara får plats, undvika stora ytor av plattsättning eller annan hårdgjord mark samt ha regntunnor vid stuprör, säger Nina Lindegaard.

Hennes erfarenhet, förutom från Brunnshög, är att medvetenheten under det senaste decenniet har ökat kring att flera kompetenser måste samarbeta i hela processen från planering till byggnation.

– Man ser värdet av vårt kompetensområde, att landskapsarkitekter behöver finnas med från start. Men det kräver också att vi samarbetar nära andra professioner. Jag är inte utbildad till ingenjör och kan inte göra beräkningar på mängder och volymer, säger Nina Lindegaard och tillägger att hon i arbetet med grönstrukturen i Brunnshög haft ett nära samarbete med en VA-ingenjör på VA-Syd.

Just samarbetet mellan flera kompetenser lyfter även landskapsarkitekt Martin Arfalk på Mandaworks, som samarbetade med Lunds kommun i konceptutvecklingen av Kunskapsparken. Han gör en jämförelse med hur utvecklingen för trafikplanering har sett ut.

– Numera planerar man inte städer enbart utifrån bilismen, för då blir det inte bra. Samma sak är det med vattenfrågan, man behöver lyfta blicken, zooma ut till ett större område och se helheten tidigt i processen: varifrån kommer trafiken eller i detta fall vattnet, var riskerar det att bli stockningar och vart tar det vägen sedan.

Att planera och bygga för att undvika översvämningar handlar därmed varken enbart om spektakulära skyfallsparker eller osynliga lösningar på oanvända platser, menar Martin Arfalk. Både och krävs, i parallell samklang. Utmaningen, menar han, är att skapa föränderliga grönområden som inte känns som vattencisterner. De behöver vara njutbara och tillgängliga oavsett årstid och om de för tillfället är täckta av vatten eller inte.

– På så vis har vårt yrke blivit alltmer komplext. Men jag ser en kreativ utmaning i det, här finns så mycket outforskat och möjlighet till att tänka utanför boxen, säger Martin Arfalk.

Hur rustas då dagens studenter för denna utmaning? Carola Wingren är professor på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala. Hon både forskar och undervisar i hur landskapsestetik påverkas av landskaps- och klimatförändringar, som exempelvis havsnivåhöjning, värmeböljor och skyfall. I dagsläget finns ingen kurs som enbart fokuserar på vattenhantering inom landskapsarkitektsprogrammets obligatoriska kurser på grundnivå, konstaterar hon.

– Landskapet är ju komplext och vattnet studeras som en del av detta sammanhang i många av kurserna, för att skapa förståelse för samspelet med jord, växter, olika byggnationer och så vidare. Men vi håller på att ta fram en renodlad vattenkurs eftersom vattenproblematiken kommer att vara än mer central framöver med accelererande klimatsvängningar, säger Carola Wingren.

Hon berättar att hon dessutom för egen del har prioriterat att låta studenterna jobba med översvämningsproblematik av olika slag i sina valbara design studios, sedan mer än tio år tillbaka.

– Men alla studenter behöver stärka kompetensen avseende översvämningsproblematiken, även på masternivå. Frågan är så viktig i framtida stads- och landskapsbyggande. Det är därför vi planerar en ny kurs.

Hon och kollegorna ser också hur allt fler studenter på eget bevåg väljer att fördjupa sig i vatten- och översvämningsfrågan i sina examensarbeten.

– Kunskaper inom detta tema är mycket eftertraktat på arbetsmarknaden, summerar Carola Wingren.

Åter till Brunnshög. När Mandaworks var klara med konceptutvecklingen av Kunskapsparken tog Tyréns över och fortsatte utvecklingen med alltifrån gestaltning till funktionella lösningar i samarbete med kommunen. Ett tvärvetenskapligt team från Tyréns samarbetade under projekteringen där landskapsarkitekterna Åsa Eneroth, Anna Seling och Caroline Björklund var ansvariga för gestaltningen. När de ska sammanfatta något som de är särskilt nöjda över, nu när parken snart ska öppnas, nämner de den nästan en kilometer långa, konstgjorda bäckfåran som löper genom en stor del av parken. Den leder till dammen som sedan övergår i den befintliga Glomsbäcken i intilliggande naturreservat.

– Bäckfåran blev både mycket funktionell och ett dynamiskt inslag med många övergångar samt rekreativa värden både med och utan vatten. Dessutom fick vi till en bra variation i landskapslutningen ner mot bäckfåran. Det är nog lite svårt för den som inte är landskapsarkitekt att förstå tillfredsställelsen i det, men vi är verkligen nöjda! säger Åsa Eneroth.