Gå till innehållet

REPLIK: ”Bombanfall inte enda skälet bevara ritningar och modeller”

Jerry Remnitz svarar på Ingrid Eikens inlägg om att viktigt arkitektmaterial som ritningar och modeller går förlorat när det saknas möjlighet till arkivering.

Tack Ingrid Eiken för att du tar upp denna problematik, i denna tid av allmän försvars- och krigsretorik, men det kan väl inte vara det enda skälet till att bevara ritningar och modeller över vår byggda miljö – att vi ska kunna återskapa det byggda efter bombanfall?

Jag är rädd att det i stor utsträckning är alldeles för sent att försöka rädda de arkiv arkitektkontoren själva har haft. Vi äldre arkitekter slutade att rita för hand på fysiska ritningar och bygga modeller på 90-talet. De som idag är yrkesverksamma använder digitala verktyg och de arkiv som fanns har redan i väldigt stor utsträckning hamnat på återvinningsstationerna eftersom arkivplikten mot beställarna upphör efter tio år. 

Jag har själv under 2000-talet packat alla handritade ritningar, på papper och plastfilm, tillsammans med alla projektpärmar, modeller och allt annat material i sopsäckar och kört dem till närmaste återvinningsstation. Vi var ett medelstort kontor med tjugofemårig verksamhet och 10–15 anställda och med en omfattning av ungefär 6–700 stora och små uppdrag med bostäder och undervisningsbyggnader för det allmänna, projekt som sällan hamnar i Magasinen eller blir dokumenterade på annat sätt. 

Jag har själv under 2000-talet packat alla handritade ritningar, på papper och plastfilm, tillsammans med alla projektpärmar, modeller och allt annat material i sopsäckar och kört dem till närmaste återvinningsstation.

Jag sålde mitt kontor till mina medarbetare 2004 och de har fortsatt verksamheten sedan dess på egna meriter. Allt det som var projekterat innan de var anställda och fanns i ett skrymmande arkiv var de inte intresserade av, eftersom plikten att förvalta arkivet inte längre gällde. Det blev mitt problem att avveckla.

Jag fortsatte sedan min verksamhet som ensamkonsult, tillägnade mig hjälplig cad-kunskap, och fortsatte som ensamkonsult med kontoret i bostaden och senare som Fältarbetare för en Humanistisk organisation i egenskap av byggare och arkitekt. Det lilla sjukhus jag ritade på plats i Södra Sudan 2010 (nu Sydsudan) befarar jag att det är i grus och aska efter inbördeskriget som följde. Men som Organisationen säger; vi skapar inte arkitektur – vi gör ändamålsenlig design för omedelbara behov. 

Av en slump är allt som återstår av hela detta omfattande material är det som står bakom min soffa, och som jag nu inte kan förmå mig att bära ned till återvinningsrummet: en modell från tävlingen om Vasamuseet (kontoret deltog tillsammans med Bengt Lindroos), två planscher från Bo 2000 i Malmö med vännen Kjell Sörman och en bunt monterade foton av Åke E:son Lindman av ett mina viktigaste projekt. 

Att slänga allt material ifrån en lång verksamhet man lagt ned så stor möda på var svårt för mig personligen och därför började jag skriva på en berättelse om mitt yrkesliv som handritande arkitekt, kallad Arkitektliv. Dock finns mycket av det byggda kvar och man kan uppleva den tillfredställelse alla i byggbranschen kan känna när man åker förbi byggnader man varit med om att rita eller bygga. Mina unga barnbarn säger; det har farfar byggt och pekar på Kaknästornet – trots att jag då var en ung byggnadsingenjör och bara deltog i detaljprojekteringen. Det fanns en affisch från Läkare utan Gränser från 2000-talet – med Kaknästornet i brand, om kriget kommer. Den känns aktuell idag.

Inför avvecklingen av arkivet erbjöd jag våra största beställare att överta de ritningar som gällde deras egna byggnader. En framsynt beställare på ett bostadsföretag tog med glädje över det samlade ritningsmaterialet inklusive detaljritningar till det egna arkivet. Man hade sedan tidigare tagit emot samtliga ritningar från en annan arkitekt, vilket har varit en ovärderlig tillgång vid skador och ombyggnader – man kunde som ombyggnadsarkitekt gå in i arkivet i stället för att göra förstörande undersökningar av olika byggnadsdelar.

Jerry Ramnitz är arkitekt SAR/MSA.

Mer att läsa