Pionjär startar arkitekturskola i Rwanda
I brist på bra arkitektutbildningar i hemlandet Rwanda pluggade Christian Benimana kinesiska för att kunna studera i Shanghai. Nu vill han ge fler afrikaner möjlighet att lära sig yrket, och startar ett internationellt arkitektur- och designcenter i Kigali.
Mötet med Christian Benimana sker över en espresso på trendiga Café Neo i Rwandas huvudstad Kigali. Av en slump har han nyss varit i Sverige – i Älmhult, av alla ställen.
– Vi var inbjudna av Ikea. De vill starta en kollektion av afrikanska designers, så vi var en grupp med tio designers och arkitekter som var där för att lära oss mer. Ikea gör det här genom Design Indaba, en designkonferens i Sydafrika, berättar han.
Christian Benimana tittar folk i ögonen, och talar tydligt och engagerat om sin arkitektbana och sina olika pågående projekt. Ett chefsämne – och inte helt oväntat har han också blivit ansvarig för det amerikanska arkitektföretaget MASS Design Groups kontor i Rwanda.
Redan under uppväxten var Christian Benimana intresserad av byggnader och tyckte om att rita. Men som ung i det fattiga Rwanda fanns inte många möjligheter att studera till arkitekt. Så brinnande var emellertid drömmen att han ansökte om stipendier för studier och kom in på en arkitektutbildning vid Tongjiuniversitetet i Shanghai, Kina.
– Att bli arkitekt gick då från ”inte lätt” till ”extremt svårt”, eftersom jag behövde lära mig kinesiska, och på mindre än ett år bli tillräckligt flytande för att starta mitt utbildningsprogram.
Den unge arkitektstudenten kom sedan att stanna hela åtta år i Kina. Väl tillbaka i Rwanda fick han anställning vid MASS. Sedan dess har han varit involverad framför allt i ett stort antal koncept för nya sjukhusbyggnader med afrikansk formprägel. Hans kanske mest kända exempel på det är Butarosjukhuset, som uppfördes 2011. Fokus för det och andra vårdbyggnader som designats av MASS, ligger på patientupplevelsen; att främja tillfrisknandet med hjälp av ljusa, luftiga miljöer.
– Istället för en patient som tittar på ett rum fullt med andra sjuka människor, tänkte vi att varje patient skulle ha ett fönster och utsikt mot det vackra landskapet i området. Det här sjukhuset gör folk friska, säger Christian Benimana.
På MASS började nu Benimana också fundera vidare på hindren som ursprungligen tvingat honom att söka sig bort från den afrikanska kontinenten. Med andra ord, bristen på kvalificerade utbildningar inom samhällsbyggnad, design och närliggande områden.
– Jag ska ge ett exempel: Enbart Italien har fyra gånger så många arkitekter och designers som hela den afrikanska kontinenten!
Väl tillbaka i Rwanda såg han dock möjligheterna med nya ögon, bortom de inskränkningar som ofta gäller inom det europeiska och amerikanska utbildningsväsendet. Framför allt ville han komma bort från det skråtänkande som skiljde utbildningar för arkitekter från program för exempelvis byggnadsingenjörer, designers eller andra fack. Istället ville han etablera ett mer holistiskt perspektiv, där afrikansk design och arkitektur kunde samsas med mer tekniska discipliner.
– Att skapa en skola som bara utbildar fler arkitekter är inte ett bra alternativ. Arkitektutbildningar som de för närvarande ser ut är en misslyckad modell. De reducerar ord som hållbarhet till simpel jargong, och hyllar ”starchitecture”, säger Christian Benimana
Han tror att arbete i större team och tvärdisciplinär samverkan är bättre metoder för att kunna skapa framtidens hållbara städer. Och det var med den utgångspunkten som Christian Benimanas och MASS Designs Groups koncept om tre stycken afrikanska designcentra skapades, i en anda som minner om 1920-talets Bauhaus. Syftet är att samla studenter inom arkitektur, landskapsarkitektur, industridesign, grafisk design och ingenjörskonst under ett och samma tak. Och den första studentkullen har faktiskt redan anlänt när jag besöker Kigali.
– Vi vill samla människor som kan tänka kollektivt och hitta mer mångsidiga lösningar än om vi tänker i siloer. För närvarande har vi ett center på vårt kontor, då vi inte har byggt något fysiskt campus ännu. Vår första grupp, elva personer från hela den afrikanska kontinenten, har varit här några veckor nu.
Högsta prioritet för Christian Benimanas centra – och för framtidens afrikanska arkitektur överhuvudtaget om han får bestämma – ska vara lokalbefolkningens behov och skönhetsideal. Att skapa en arkitektur för de som ska nyttja den, gå till arbetet där eller bo där. Funktionell, men samtidigt vacker och miljöanpassad.
– Arkitektur kan bli den pådrivande faktorn för en säker urban miljö, genom att definiera till exempel vad som är ett bra hem, och det är inte att leva i ett slumområde i en förort.
Innan vi skiljs åt ber jag Christian Benimana berätta hur han ser på framtiden för rwandisk och afrikansk arkitektur. Han pekar på såväl möjligheterna som den brännande angelägenheten att skapa hållbar, bra samhällsbyggnad.
– Det finns möjligheter att tänka kreativt. Vi behöver inte göra samma misstag som andra; varför skulle vi göra det? Rwanda är det mest tätbefolkade, snabbast växande landet på vår kontinent. Det betyder att vi kommer att uppleva problemen som kommer med afrikansk befolkningstillväxt först av alla.
En person med kunskap om hur utvecklingen ser ut mer generellt på den afrikanska kontinenten är Rahel Belatchew Lerdell, vd för Belatchew arkitekter. När jag når henne befinner hons sig på Nairobis flygplats, efter att ha bjudits in till den kenyanska huvudstaden för ett event som Svenska institutet har ordnat med den kreativa sektorn i Sverige och motsvarigheten i Kenya. Hon är väl insatt i arkitekturfrågorna i ett antal afrikanska länder, bland annat i hennes födelseland Etiopien.
– Jag åker till Etiopien regelbundet och bevittnar utvecklingen. Och det är ju stark ekonomi där just nu, och stark urbanisering. Det råder en byggboom – för varje år är landskapet förändrat. Men det läggs ganska lite omsorg på det offentliga rummet.
Rahel Belatchew pekar på hur gemensamma platser, som parker och torg, inte byggs och omhändertas i tillräcklig utsträckning eftersom skatteuppbörden fortfarande fungerar dåligt på många håll i Afrika. Några få har skapat sig stora förmögenheter – klassklyftor märks överallt på kontinenten, med vackra hus och trädgårdar inom så kallade ”gated communities” medan majoriteten av befolkningen bor i avsevärt enklare byggnader.
– Dessutom finns också mycket politik kring de offentliga rummen. Här i Nairobi kan man inte samlas så många personer samtidigt i en park; det är inte tillåtet. Bara den typen av förutsättningar gör ju att det offentliga rummet inte är tillgängligt på samma sätt, säger Rahel Belatchew.