Nu växer Vallastaden fram

– Vi måste släppa det krampaktiga taget om modernismen.

Rickard Stark, grundare av Okidoki som för några år sedan vann arkitekttävlingen om utformandet av Vallastaden, står i skuggan under ett olivträd i Grekland och gör sitt bästa för att mobilkontakten ska hålla så pass jämn kvalitet så att han kan utveckla sitt resonemang om modernismen.

Det gör den inte.

Det är fortfarande sommar och området där Vallastaden ska byggas ser för en ytlig förbipasserande betraktare ut mest som ett visset gärde med några stålbalkar på. Men skenet bedrar. Under gärdet har ett 1 800 meter långt kulvertsystem anlagts för fjärrvärme, el, fiberoptik, vatten och avlopp. Och tittar man närmare och vågar sig in en bit på byggområdet så finns där nyanlagda broar, trädäck och fina planteringar kring Smedstadbäcken som rinner genom området.

En ny stadsdel har börjat ta form.

Nytt försök med Rickard Stark några veckor senare, Greklandssemestern är över.

– Dagens stadsplanering är fångad i modernismens principer. Samhällen byggs upp mer på mätbara, praktiska förutsättningar än på livsmiljöer. Systemet blir viktigare än människan. Fortfarande får bilen större plats än den borde, allt är glest och grönt, vi bygger enformigt. En samhällsgrupp på ett ställe, ingen strukturell blandning.

Rickard Stark gillar alltså inte modernismen och det är den han och hans arkitektkollegor så långt det är möjligt tagit avstånd ifrån i skapandet av Linköpings nya stadsområde.

Med sitt vinnande förslag Tegar, en tät och småskalig stadsdel, uppbyggd kring kvarter med höga, smala fastigheter, byggs nu Vallastaden utifrån en lång rad kriterier som delvis är nya i svenskt stadsbyggande. Spelplanen sattes till exempel tidigt. Detaljplanen upprättades utifrån kommunens önskemål i samarbete med vinnande Okidoki, innan byggherrarna kom med i bilden. På så vis skulle de värden som Vallastaden bygger på bibehållas, var tanken. Priset på marken är fast, därmed får de små byggarna en chans att vara med. En lång rad kriterier har ställt krav på byggherrarna utifrån ett poängssystem, alltifrån grönt tänk till sociala innovationer och samarbete med Linköpings universitet som ligger vägg i vägg med området. Markanvisning med kvalitetskriterier gäller alltså, istället för priskriterier.

– Vi vill släppa in kraften i småföretag. Innovation kommer underifrån, även i stadsplanering, säger Rickard Stark.

Hälften av bostäderna i området ska vara hyresrätter. Samma arkitekt får inte rita två fastigheter bredvid varandra och ingen byggherre får fler än tre fastighetstilldelningar per kvarter. På så vis garanteras att utseendet på husen kommer variera stort. Gemensamma felleshus ska finnas i varje kvarter, byggherrarna i kvarteret har ekonomiskt ansvar för dem. Hyreshusen har minst 3,2 meter i takhöjd på bottenplan för att möjliggöra lokaler för kommersiell eller annan verksamhet.

Vallastaden väcker uppmärksamhet i Sveriges samhällsplanerar- och arkitektkretsar och bostadsminister Mehmet Kaplan lyfter på hatten för projektet. Är det verkligen så speciellt?

Jo, det finns förutsättningar för Vallastaden som gör projektet riktigt intressant och nytänkande, menar Staffan Schartner, arkitekt vid Omniplan och ledamot av styrelsen för Byggande Arkitekter.

– Det här är ett stort steg framåt i svenskt stadsbyggande. Här har man fört in internationella utvecklingstrender längre än vad som gjorts tidigare, tagit steget fullt ut och lämnat gamla förhållningssätt. Andra projekt följer nu efter, som Rosendal i Uppsala och Väsjö i Sollentuna, säger Staffan Schartner.

Han bygger ett hyreshus i Vallastaden, något han inte ekonomiskt skulle ha klarat om inte tilldelningen av tomter varit reglerad på ett annorlunda sätt. Huset, som blir ultraflexibelt och har ombyggbara fasader, kommer att ägas av 10–20 personer som kan välja att bo där eller inte.

– Tack vare att markanvisningen grundats på kvalitetskriterier så har vi fått möjlighet att bygga. Dessutom är fastigheterna ovanligt små, detaljplanen klar och kostnaderna i början av processen överkomliga så att inte bara stora bolag med pengar på hög ska kunna vara med.

Småskaligheten och mångfalden av byggherrar och arkitektur har varit en hörnsten i projektet. Makten skulle bort från de stora byggdrakarna. Ändå gjorde Linköpings kommunpolitiker för ett år sedan en eftergift för att få fart på byggintresset – till just de stora byggföretagen – när detaljplanen klubbades. De små fastighetsindelningarna utökades i två kvarter vilket ledde till att principen om att samma byggherrar och arkitekter inte fick bygga för många hus intill varandra gick till spillo. Det politikerbeslutet har väckt frågetecken och kritik mot projektet.

Muharrem Demirok, C, numera kommunalråd i opposition, sitter med en hälsodryck på ett fik i centrala Linköping. Han är en av visionärerna bakom Vallastaden och suckar när frågan kommer upp.

– Vi lever i samförståndets förlovade land. Projektet hängde löst ett tag, alltför många av politikerna ville tillbaks till det trygga hörnet med traditionellt byggande och tilldelning, därför gjordes mindre justeringar.

Själv, säger han, ser han hellre att ett projekt blir av med 95 procent kvar av ursprungsidéerna än att ha ett hundraprocentigt teoretiskt exempel enbart på pappret.

Rickard Stark på Okidoki tycker att eftergiften till byggherrarna skadat projektet, men helheten blir ändå bra, är hans uppfattning. Bortåt tusen bostäder byggs i första etappen av Vallastaden och närmare 30 byggherrar är med och bygger dem, vilket är mycket, betonar han. Många av byggarna är små, bredden stor.

– Det blev en mindre kris, kändes jättetrist och väldigt onödigt när kommunen gjorde den där eftergiften. Vi ville inte kompromissa med fastighetsindelningen. Men det rör ändå bara en liten del av området, övrigt är intakt. Vi behåller småskaligheten, de mindre fastigheterna ger en annan stadsbild och vi får den nya dynamik vi är ute efter, säger Rickard Stark.

Okidoki har fått ett stort mandat av Linköpings kommun att driva projektet.

– Vi har flera starka politiker som bryr sig. Men det har varit jättesvårt att få med sig förvaltningarna i Linköping, det är som att vända en stor kryssare. Hälften av tjänstemännen är med på våra tankegångar, de andra lever kvar i gamla egna värderingar. Då får vi problem hela tiden.

Men nu flyter ändå projektet på som det var tänkt, det är politiker, involverade arkitekter och byggare överens om. Linköpingsbon Maria Grahn, vars son ritat hennes nya hem, blir den första invånaren i Vallastaden. Huset har börjat byggas och hon flyttar in sent i höst, om allt går som det ska.

– Jag tyckte det var ett gyllene läge att välja mitt nya boende här med allt som Vallastaden står för med en stor mix av hus och invånare. Sammanhanget lockar, det är en blinkning till gamla byar och om man kan få till en bygemenskap i kvarteren så är det kul, vi får väl se, säger Maria Grahn.

Arkitekt Mohammad Al Zoghbi med sin ritning på de fyra radhus som blir en byggemenskap. Foto: Eva Bergstedt.

Mohammad Al Zoghbi tillhör också pionjärerna i projektet. Han är arkitekt på Tengbom i Linköping och har tillsammans med tre andra privatpersoner bildat en byggemenskap där de tillsammans bygger fyra radhus som han ritat. Kostnaderna delar de på och inflyttning beräknas ske sommaren 2016. Inspirationen kommer bland annat från hans ursprungsland Libanon ”där ser man aldrig ett hus likna ett annat, varje familj eller individ har sin egen identitet”, och från den katalanske arkitekten Antoni Gaudi. Husen har en terrass på taken och tre av dem har en inglasad del med möjlighet till odling, på varje tomt planteras minst ett fruktträd.
– Det är krav från kommunen, de har massor av krav, konstaterar Mohammad Al Zoghbi utan att verka ha något emot det.

Utöver att för första gången kunna rita ett hus till sig själv där han ”känner varje hörn, varje linje” så ser Mohammad Al Zoghbi den professionella fördelen med att vara med på expot 2017.

– Här byggs inga skokartonger, det kostar lite extra men husen kommer se olika ut, det blir en mosaik att visa upp. Expot kommer att pågå en månad, många kommer hit, kanske blir jag känd, säger han och skrattar.

Men det finns också en del farhågor kring hela Vallastadsprojektet. En rent praktisk fråga rör logistiken. I höst startar byggandet med full styrka där alla små och stora byggherrar ska in samtidigt, här krävs det extrainsatser och noggrann planering, det handlar till exempel om rena arbetsmiljöfrågor.

Och lämnar man de rent praktiska orosmomenten så kvarstår mer övergripande farhågor. Johanna Wiklander, ny på posten som stadsarkitekt sedan ett drygt år, funderar på kopplingen till övriga staden, en rejäl bit bort från Vallastadsområdet.

– Kommer människor som inte bor i Valla-
staden att känna sig välkomna att slå sig ner vid Smedstadbäcken? Det är så viktigt att offentliga miljöer känns välkomnande för alla och att de är sammanbundna av ett generellt gatusystem så att de lätt blir tillgängliga, säger Johanna Wiklander.

Här finns en hel del att jobba med, tycker hon. Samtidigt som hon gläds åt den förhöjda ambition hon tycker sig se i hela Vallastadsprojektet så inser hon även att det ligger en utmaning i att behålla entusiasmen i nästa utbyggnadsfas, efter utställningen. När etapp ett är klar 2017 följer en fortsättning.

– Vi får inte tappa – utan upprätthålla – energin kring projektet när det går vidare och verkligen se till att förvalta det kunskapskapital och de resurser som läggs ner på det, säger Johanna Wiklander.

På fiket sitter kommunalrådet Demirok över sin hälsodryck och konstaterar att det främst är en sak som oroar honom. Den rör själva expot 2017.

– Jag är rädd för att man inte ska förstå vad detta samhällsbyggnadsexpo är, att folk ska betrakta det som en bomässa med olika hus i några bostadskvarter. Att allt reduceras till yta. När det vi gör istället handlar om att verkligen gå på djupet med strukturerna.

Efter Bo01 hände inget i svenskt samhällsbyggande, tycker han.

– Bostadsproduktionen fortsätter vara frikopplad från samhällsplaneringen vilket är idioti. Samma tråkiga kåkar byggs överallt. Med Vallastaden har vi nu flyttat fram positionerna rejält för svensk samhällsplanering. Det är det vi vill visa.

Sedan finns det förstås en massa andra frågetecken kring projektet, konstaterar han. Vad finns bortom de slitna, obligatoriska paradorden om ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet, till exempel? Ekonomisk och ekologisk hållbarhet är enklare att handskas med, det finns verktyg och metoder för att åtminstone komma en bit på väg mot de målen, tycker kommunalrådet. Men social hållbarhet – vad är egentligen det? Det räcker inte med en nästan fifty-fifty-fördelning av hyres- och äganderätter, eller försök att hålla nere hyrorna så gott det går i nyproduktion. Det är först om 15 år det går att få facit på om Vallastaden lyckats uppnå någon slags social hållbarhet, konstaterar han. Muharrem Demirok funderar en stund.

– Till exempel detta med friktion.

Han tänker högt.

– Jag tror att man genom friktion mellan människor kan få staden att utvecklas och gå framåt. Mötet mellan olika människor får nya idéer att växa fram.

Han blickar åter mot Malmö, Bo01 och Väst-
ra Hamnen.

– Där har de lyckats bra. Ta bara badstranden utanför de dyraste husen i Västra hamnen. Dit kommer folk från Rosengård och badar. Det innebär inte att människor från olika samhällsklasser pratar med varandra, men de ser åtminstone varandra.

Farhågan för Rickard Stark på Okidoki är risken för kompromisser, att den nya samhällsbyggarmodellen inte ska kunna testas fullt ut.

Samtidigt tror han på kraften i projektet. Och uppgörelsen med modernismen.

– Nu är det uppväxling som gäller.