New York antar utmaningen

Den nya strandpromenaden längs med Rockaway beach i sydöstra Queens är New Yorks första färdigställda översvämningsskydd. Jag lämnar Manhattan och tar färjan från pir 11 nära Wall street förbi Brooklyn bridge park ända ut till halvön Rockaway. Trots att den röda flaggan smattrar i vinden finns det gott om surfare på plats. Inga knölvalar i dag men vattnet är varmt, nästan så att man borde ta sig ett dopp trots att det nästan är vinter.

Det var här som ödeläggelsen efter Sandy var som värst. Förstörda hus, bränder, kalla campingbäddar i två veckor utan el. Och den milslånga strandpromenaden, allas mötesplats, totalförstörd efter att mer än fyra meter höga vågor sköljt över den.

– Strandpromenaden krossades, alla plankor trycktes upp med sanden bland husen här, det var totalkaos, förklarar Mark Yoes, arkitekt som tillsammans med Claire Weisz är grundare av kontoret WXY.

Han beskriver den nya, återuppbyggda strandpromenaden de ritat som en budgetvariant av Copacabana. Sanden har packats under den nya fristående gångbanan i armerad betong med pålad förankring.

Trots dystra storskaliga områden från stadsplaneraren Robert Moses tid poppar nya restauranger upp här. Hipsters flyttar ut från ett allt dyrare Brooklyn och Patti Smith skriver lyriskt om sin nya hemvist i boken M train. Fem år efter Sandy har Mark Yoes däremot påmints om risken för nya stormar när Texas-släktingarna inte kunde evakueras från ett höghus i Houston under Harvey, tillsammans med Sandy och Katrina en av de mest kostsamma orkanerna i USA:s historia. Mark Yoes understryker att det kommer att kosta hundratals miljarder dollar till att bara påbörja arbetet med att säkra New York mot framtida stormar. Och det är en komplex utmaning: både nederbörd och allt högre havsnivåer påverkar New York, men också ebb och flod. Sedan mitten av 1800-talet har maxinivåerna ökat med över en meter.

– Vi fick anslag till att bearbeta vårt förslag Blue dunes, konstgjorda öar som absorberar och fördröjer stormenergin, i tävlingen Rebuild by design för att översvämningssäkra New York. Trots att vi blev slagna av Bjarke Ingels Big U, är jag övertygad om att vårt projekt också blir av. Pengarna kommer att strömma till när alla inser vidden av vad som krävs, säger Mark Yoes.

140 miljoner dollar har efter stormen Sandy investerats på halvön Rockaway, där en ny strandpromenad av arkitektkontoret WXY invigdes strax före sommaren.

Söndagsmorgonen därpå tar jag tunnelbanan ut. Styv kuling. Ösregn. Rockaway har alltid varit lite bortglömt. Vinden sliter i mitt paraply när jag skyndar till presskonferensen med New Yorks borgmästare Bill de Blasio inne i en fullpackad sal i YMCA:s simhall.

– Femårsdagen efter Sandy manar till eftertanke, det var den värsta förödelsen i vår stads historia, och nu med bilderna från Texas, Florida och Puerto Rico väcks minnet till liv igen, mässar de Blasio allvarligt och fortsätter:

– Strandpromenaden var ett problem, nu är den här 145 miljonerdollarsatsningen en del av lösningen. Den är inte bara vacker utan också ett skydd för Rockaway. Det kommer att ta oss decennier att vända växthuseffekten, men New York är på rätt väg; vi ska minska våra utsläpp med 80 procent till 2050!

Bill de Blasio noterar att det inte finns någon federal planering för att skydda USA:s kuststäder. Inte desto mindre har fler än 300 städer förklarat att de ställer sig bakom Parisavtalet som Trump hoppat av. Jag tänker att med amerikanernas förkärlek för individuella framför kollektiva lösningar när de ska skydda en av världens värdefullaste och samtidigt mest utsatta städer, så räcker det knappast med de tiotals miljarder dollar New York satsar. Bill de Blasio spänner blicken i mig, han gillar inte min fråga: Vad händer när försäkringsbolag tröttnar på att betala ut ersättningar när infrastrukturen fallerar – ska man höja skatterna? Eller ska staden börja samarbeta med försäkringsgivare, byggherrar och olika medborgarinitiativ?

Min fråga var helt rätt på, menar paret Marion Moses och Malisa Rivera uppskattande när vi lämnar presskonferensen. Deras gräsrotsorganisation Culinary kids på 31:a och 58:e gatan hade redan en katastrofplan och var direkt igång med räddningsarbetet när vinden mojnat efter Sandy.

– Vi har delat ut närodlade ekogrönsaker och mat här i grannskapet i elva år, helt gratis. De kallar oss The black bohemians, säger Marion Moses och skrattar gott. Våra egna mobila elkraftverk försörjde våra fiskodlingar, en flerfamiljsbyggnad och tre skolor. Vi kokade jag vet inte hur mycket mat.

De två kockarna är kritiska – staden gav knappast någon hjälp till lokala hjälpinsatser trots att president Obama bjöd in Malisa Rivera till Vita huset. De påstår att flera av den lokala förvaltningens byråkrater försökte sko sig på bidragsflödet. Och nyinflyttade från Brooklyn var snabbt på plats med egna projekt samtidigt som gentrifieringens fastighetsspekulanter redan stod på kö.

– Vi var offer för katastrofkapitalismen, säger Malisa Rivera med Naomi Kleins bok i gott minne. Tack vare privata bidrag från företag och medborgare lyckades vi ändå få ihop det.

Enid Glabman, tidigare förskollärare och med eget hus ute i Rockaway sedan sextio år, håller med om att den nya strandpromenaden inte kan mäta sig med den gamla. Hon kom hit första gången när hon var fyra år gammal när det fanns mängder av restauranger, lekparker och begivenheter längs med promenaden.

– Rockaway var länge ett tätt grannskap med små trähus. Nu byggs det 15-våningshus här; hur mycket folk tror de att de ska få in? Och tänk då på att det var omöjligt att komma härifrån efter Sandy, tunnelbanan stod stilla i ett halvår, säger Enid Glabman.

Senare, långt nere på Broadway på Manhattan, ska jag träffa Kai-Uwe Bergmann som håller i The big U. Jag har ledsnat på tunnelbanans alla inställda tåg och i taxin läser jag i New York Times hur National flood insurance program, den federala försäkringen som är fem miljoner hushålls enda försäkring mot vattenskador, nu är bankrutt.

– Vi är ju alla försäkrade mot brand, säger Kai-Uwe Bergmann irriterat uppe i BIG:s kontor bland 220 medarbetare och med utsikt mot Frihetsgudinnan. Att inte täcka vattenskador som är betydligt vanligare är ju ett lurendrejeri. I dag kräver bolagen att varje byggnad ska vattensäkras, men vad hjälper det om gatorna står under vatten och du inte kan komma till jobbet eller skolan?

East side costal resiliency utgör den första delen av The big U och löper från E 23st street till Montgomery street vid Lower east side.

Assisterade av holländska One architecture och landskapsarkitekterna på lokala Starr whitehouse var det danska BIG som vann miljarddollartävlingen Rebuild by design, utlyst av HUD, bostads och stadsplaneringsdepartementet och finansierad av Rockefeller foundation. Detta efter att tio av de totalt 150 tävlande teamen fått vidareutveckla sina idéer under ett år. Tanken med tävlingen var att inte bygga en barriär av ingenjörslösningar mot vattnet, utan att blicka framåt i samma anda som när Ground zero skulle återuppbyggas efter 9/11.

– Vi arbetar just nu med de första två etapperna som tillsammans täcker in tio kilometer av de totalt 16 som hela projektet omfattar, säger Kai-Uwe Bergmann med ryggen mot teamet av unga arkitekter längs ett av ritborden. Regeringen har gått in med 330 miljoner dollar i den första etappen som mestadels är offentligt ägd mark, och New York stad med lika mycket till. Under våren börjar vi vid 23:e gatan på den östra sidan med East river park som löper längs Lower east side till Montgomery street.

Big U byggs i flera etapper och ska
skydda 13 kilometer utsatt kustlinje på nedre Manhattan.

Tvåhundratusen personer blev hemlösa under Sandy i ett av Manhattans fattigare områden och detta är av borgmästaren de Blasio utpekat som ett av de viktigaste. Och det är inte endast skydd mot översvämningar, utan också mer parkyta och tillgång till East River som önskas. Varje etapp är ett ”u” i sig, likt vattentäta skott, och Kai-Uwe Bergmann beskriver med en generös gest något som liknar Stockholms skärgård, en serie skyddade öar på rad.

Nästa etapp går från de två broarna Manhattan och Brooklyn bridge runt Battery park längst ned och en bit upp längs den västra sidan av Downtown. Under motorvägen installeras vattenbarriärer i form av takelement med LED-ljus som målas av lokala konstnärer och som kan fällas ned som vågbrytare vid behov. Längre ned skapas ett nytt marinmuseum med ett omvänt akvarium. The big U är ett imponerande omfattande arbete som kräver samordning av 37 offentliga verksamheter.

– Det här är vårt århundrades Central park, understryker Kai-Uwe Bergmann och berättar om hur mycket arbete som en gång krävdes för att köpa loss och samordna mark och planering på 1800-talet. Vi har samma typ av problematik nu. Det handlar inte om en lösning utan om en hel rad. Utgångspunkten är att skydda mot inträngande vatten, men också från regn, något som all asfalt har försvårat genom åren. Det handlar också om gentrifiering och offentligt rum. Vi vill öppna upp mot vattnet och bygga en ny social infrastruktur som utgår från de lokala grannskapen.

Han berättar att de haft medborgarmöten i de olika stadsdelarna både en och två gånger i månaden.

– Det brukar vara mellan två- och fyrahundra deltagare och det talas spanska och kinesiska förutom engelska. Vi pratar inte översvämningsskydd, utan park och att den ska vara säker med bra belysning. De yngre vill förstås ha skateboardramper och de gamla vill ha gott om bänkar att sitta på säger Kai-Uwe Bergmann.

Inte långt från BIGs kontor bor Audrey Bretillot i en liten fyravåningslägenhet i pittoreska Southern sea port där filmen Gangs of New York med Cameron Diaz och Leonardo DiCaprio utspelade sig. Även det välbeställda New York drabbades av Sandy när 650 000 hem förstördes, elförsörjningen bröts och tunnelbanans R- och G-linjer vattenfylldes.

I händelse av över­svämning skyddar nedfällbara paneler området mellan Manhattan Bridge och Montgomery street.

– Vi hade räknat med en halvmeter vatten som mest, ingen trodde att det skulle gå så här illa. När det i stället fortsatte uppåt försökte min man Clive täppa till dörren med lite lakan. Jag tog ett glas vin en våning upp, vad ska man göra? Vi hade till slut 1,6 meter vatten här i bottenvåningen där vi hade våra kontor. Först nu, fem år senare, är jag och alla affärsidkare på rätt köl igen, säger Audrey Bretillo med en suck.

Mellan Audrey Bretillots hem och BIGs kontor frodas Wall street-bankirerna som varit med och drivit fastighetspriserna allt högre. De unga kreativa som gjorde Manhattan hipt har flyttat ut till Brooklyn och är på väg än längre ut, samtidigt som de hemlösa blir allt fler. Totalt omfattar New Yorks kustlinje 84 mil, och även om allt inte ligger lika lågt som från 42:a gatan och nedåt så har Bill de Blasio troligen rätt när han säger att han och åtskilliga framtida borgmästare fått växthuseffekten på halsen som vår tids tuffaste utmaning.

Kai-Uwe Bergmann trycker på vikten av samarbete mellan olika yrkesgrupper och sin egen roll som arkitekt.

– En av de stora utmaningarna med att bygga i infrastrukturskala är att det ofta ses som ett ingenjörsproblem. I New Orleans är det alldeles för många ingenjörslösningar, folk kommer att se ut på betongmurar resten av sina liv. Om det är något vi kan lära för framtiden så är det att ingenjörer ska arbeta tillsammans med stadsplanerare och arkitekter som förutom att lösa det rent tekniska kan skapa platser för möten människor emellan, så att staden inte blir ännu mer segregerad.