New Orleans bygger för framtiden

”Damen här på hörnet berättade att hon kom ned från ovanvåningen med trasor för att täta ytterdörren, berättar Make it Rights design- och utvecklingsansvarige Jordan Pollard.

– Men vattnet nådde henne redan till knäna. Hon fick upp hela familjen på vinden. Tog en yxa till hjälp när vattnet steg för att få ut alla på taket. Då välte hela trähuset och flöt iväg. Dom klängde sig fast i trädet där i tre timmar, det enda som är kvar efter översvämningen förutom de två tegelhusen.

Jordan kisar genom solglasögonen och visar mig den nu så stilla kanalen hundra meter längre bort. När orkanen Katrina slog till mot New Orleans den 29 augusti 2005 brast skyddsvallarna och sköljde bort allt. En stor pråm slet sig och raderade de få hus som stod kvar. Pumparna gick för fullt i staden som ligger under havsnivån, men översvämningarna drabbade ändå fyra femtedelar av New Orleans med 134 000 förstörda hem. Och ingenstans så allvarligt som i stadsdelen Lower 9th Ward där de låglänta sockerrörsplantagerna redan i början av 1800-talet ersattes av bostadsområden för fattiga afro-amerikaner och immigranter. De federala myndigheterna rensade snabbt all bråte med en armé av bulldozers innan någon fick en chans att ta reda på utspridda ägodelar. Först efter nio månader gavs besked om vilka områden som fick återuppbyggas. Dåvarande borgmästaren Ray Nagin fann tillfället utmärkt till att ta upp kriget mot fattigdomen. De allra fattigaste skulle helt enkelt deporteras, och varför inte förvandla deras stadsdelar till grönområden? Demokratin skulle närmast kuppartat sättas ur spel med ett storstilat återuppbyggnadsprojekt. Reaktionen lät inte vänta på sig: några hotade med att plocka fram hagelbössorna, Naomi Klein skrev Chockdoktrinen och Fats Domino har fortfarande kvar skylten framför sitt hus lite längre bort vid Holy Cross där han är född: ”Save our Neighborhood: No bulldozing!”.

Myndigheterna stod helt handfallna, menar Jordan.

– President Bush lovade att New Orleans skulle byggas upp tegelsten för tegelsten, och här står vi nästan tio år senare… När Brad Pitt spelade in filmen Benjamin Buttons otroliga liv något år efter katastrofen såg han att knappt något hade hänt och att det saknades planering. Ta vägen här, den blev asfalterad först i fjol. Det har dröjt fyra–fem år för folk att få skadestånd. Ingen har brytt sig om det här området. Många av de som evakuerades kom aldrig tillbaka.

Brad Pitt drog först igång återuppbyggnadsprojektet Global Green. 2007 startade Make it Right. Mängder av ceriseröda tält ställdes upp för att markera var man skulle bygga. Idag skiner solen över nybyggda pastellfärgade hus på kraftiga träpålar som vibrerats ned i marken. Frank Gehrys syrén- och rosafärgade hus med generös veranda minner om hans tidiga cheap tec-arkitektur. Och Morphosis tegelfärgade byggnad kan flyta, förutom att vara nära nog helt självförsörjande på el och vatten. Jordan berättar att man nu nått halvvägs med det hundrade huset. Brad Pitts initiativ är långt ifrån det enda, men det som fått mest uppmärksamhet.

– Jag var med i urvalsprocessen: tänk dig ett gäng arkitekter som ska välja ut kollegor! Vi hade 50 nominerade och slutade på tretton, alla ville vara med. Thom Mayne, MVRDV och Gehry är arkitekter som utmanar alla dogmer och gör konst av arkitektur. Men kan de bygga för vanligt folk? Först var folk här ute rätt skeptiska när vi gick igenom ritningarna tillsammans, men sedan vände det.

Linda Santi fastnade för Gehry-huset. När det skulle byggas ett nytt hus strax intill försäkrade hon sig om att det hade en annorlunda design. Ett Gehry-hus kostar knappt 1,5 miljoner svenska kronor, de andra är något billigare beroende på storlek. I mer centralt belägna delar kostar ett traditionellt långsmalt ”shotgun-hus” det dubbla eller tredubbla. Husen har uppförts med hjälp av främst privata men också statliga pengar, Make it Right har arbetat som non-profit-stiftelse helt utan vinstkrav. Och byggnaderna är hållbarhetsanpassade likt många andra projekt som försökt driva byggnormerna åt det gröna hållet. Solcellsinstallationerna har reducerat elräkningarna till en tredjedel jämfört med stadens äldre delar och har bidragit till lokal företagsverksamhet med många anställda.

Lars Krückenberg vid Berlinkontoret Graft har ritat Brad Pitts villa i Hollywood, men förklarar när vi möts att de boende i Lower 9th var snäppet tuffare som beställare.

– I början gick vi på en massa möten. Först av allt måste man vinna folks förtroende, om inte så upplevs ens projekt bara som främmande och underliga. Folk här undrade förstås var jag kom ifrån. När jag sade att jag var tysk suckade dom ”om du ändå vore holländare, dom vet hur man arbetar med vatten!”.

Lars funderar på om den vanliga byggprocessen är så vettig. Som arkitekt ska man kanske inte bara arbeta åt andra, varför inte istället starta och driva socialt entreprenörskap med arkitekters kunskap om ny teknik och nya gestaltningsidéer? Men man måste skapa förtroende, annars misslyckas man. Husen som har byggts är billigare och säkrare än de som stod där förut.

– Det är knappast värt och det finns inte heller några pengar till att återskapa infrastrukturen här, säger Thom Mayne. Den existerande stadsplanen från fyrtiotalet med småhus för krigsveteraner är slentrianmässig och för New Orleans helt främmande. Men landskapet och faunan är helt fantastisk trots att det är översvämning minst vart tredje år. Så vårt svar på ett extremt klimat är självständiga och nästan helt självförsörjande byggnader som kan flyta. Men vårt fokus ligger inte endast på energibesparingar, det är sådant som bara ska funka. Det handlar istället om att förena funktion, skönhet, nya idéer, till arkitektur som konst- och kulturprojekt. Och utan att överskrida budgeten!

Lille Percy och hans storasyster Teia springer fram och tillbaks på den porösa trottoarbetongen som ska hjälpa till att dränera bort regnvatten.

De berättar att de bor i ett av de gamla låga tegelhusen som överlevde orkanen, men skulle hellre bo i de nya husen, de har ju hissar, och så kan man krypa in under dem. Ursprungligen var de nya husen endast till för de som bott här tidigare, men nu har Jordan och hans kollegor öppnat även för hjälparbetare som brandmän, poliser, läkare och andra för att alla husen ska bli bebodda.

Lite längre bort har David Young, som från en dag till en annan sade upp sig som polischef i Indiana, satt ett helt gäng i arbete med att gräva upp och plantera.

– Jag började odla upp lite mark vid mitt hus fyra kvarter längre bort häromåret. Folk kom förbi och sa att de ville ha frukt, så nu har vi ett tjugotal odlingslotter som jag har köpt loss eller som donerats på olika sätt. Vi har inga tillstånd egentligen, risken med att söka är ju att de säger nej. Vi har mängder med citrusträd, och här planterar vi nu bovete, jordgubbar, potatis och vitlök.

På väg till Cake café i Marigny-kvarteren nära alla barer med jazz, punk, grunge och country i French Quarters passerar jag nyöppnade Crescent Park där Make it Right-arkitekten David Adajaye signerat ett av de parkprojekt som ska öppna staden mot Mississippi. Plötsligt öppnar sig himlen ovanför mig och regnet öser ned. Brunnslocken hoppar och vattnet sprutar högt. Mobilen piper till: Flash Flood Warning. På caféet öppnar jag New Orleans under reconstruction: the crisis of planning, en diger antologi redigerad av arkitekten och namnkunnige kritikern Michael Sorkin tillsammans med Carol McMichael Reese och Anthony Fontenot.

Och i ett landområde som tillsammans med Bangladesh hör till de som allra mest hotas av höjda havsnivåer, ser planeringen dessvärre ut att ha gått samma öde till mötes som den sedan Reagan-tiden så avreglerade finansmarknaden. Det tog tre år att bygga upp Chicago efter den stora branden 1871.

I New Orleans har man i brist på en fungerande planeringskultur snart tio år senare långt kvar. År 2012 låg stadens invånarantal på 75 procent jämfört med år 2000, att 120 000 afro-amerikaner har lämnat staden låter enligt Mike Davis förord nästan som en etnisk rensning. Och att borgmästare Nagin fällts för 20 fall av korruption och nu riskerar 20 års fängelse är en klen tröst.

– Med dagens förortslika planbestämmelser skulle vi aldrig kunna skapa en så pass varierad och förtätad stadsmiljö som vi har här i centrum, utbrister Daniel Winkert när han slår sig ned med en kopp kaffe och berättar att han har varit involverad i Brad Pitts projekt från första början, men också arbetat som stadsplanerare i New Orleans innan han började vid John Williams Architects.

Daniel menar att om ingen ifrågasätter en plan så är den värdelös. Fördelen med att det blivit så många olika planer, hela femton stycken ute på Lower 9th Ward, är att människor blir involverade. Resonemanget påminner om det som Michael Sorkin förde fram; att oförmågan att nå en konsensus kring ett enda planerings-
ideal är utmärkt, det ger utrymme för olika lösningar som kan återspegla New Orleans alla olika kulturer.

– Vi har ett helt annat intresse för hållbart byggande än före Katrina. Folk tänker helt annorlunda nu.