Nyheter

Med konst och humor som kreativt verktyg

15 december 2020

Att våga gå vilse, välja bakvägen. Hitta metoden som inte följer mallen, men som kanske väcker lite glädje, som förvånar. Konsten har gett Karin Lundberg nya vägar in i inredningsarkitekturen.

Annons
Foto Jonas Malmström

Det egna skapandet sker i Karin Lundbergs ateljé, som också är Farstaradhusets vardagsrum.

– Det är en svindlande tanke: det behöver inte vara skalenligt, det behöver inte ens stämma, det kan vara precis som jag vill. Då öppnar sig en ocean av frihetskänsla.

För Karin Lundberg är det numera tydligt att hon behöver lusten som konsten ger för att vara en bra inredningsarkitekt, precis som hon behöver strukturen från arbetet som inredningsarkitekt för att kunna verka som konstnär.

– För mig är de motpoler som jag måste separera för att ha koll. Samtidigt behöver jag, och hämtar energi från, båda.

Annons

På ovanvåningen i sextiotalsradhuset i Farsta i södra Stockholm har hon sitt kontor, med två bildskärmar, bekväm stol och skrivare. Rummet står för ordning, månadslön och samarbete med kunder och kollegor. När hon går ut genom dörren klockan fem slutar arbetsdagen som inredningsarkitekt.

– När man jobbar metodiskt med ritprogram är det ganska svårt att komma på andra sätt än de gängse att lösa problem. Men konsten har gett mig en metod där jag släpper loss innovationen, friare delar i hjärnan, utan att det blir kaos.

Hon växte upp med sin farfars virkningar, en pappa som ständigt byggde och fixade och en mamma som vävde och stickade. Konsten har alltid funnits där. Fast det var inte vad hennes familj eller hon själv kallade det då.

– Konst blir det först när man tittar på det utifrån, säger: det här är konst. Det händer fortfarande att jag säger att jag bara håller på, att det är ett driv eller en energi, och så tror jag det är för många. En stor del av livet är konst vare sig det är matlagning eller att hålla på i trädgården, men man sätter inte ord på det.

Karin Lundberg har jobbat hemifrån i över tio år. Under coronapandemin har hon delat med sig av sina erfarenheter av hur man kan få arbetsdagen att fungera. Det kan vara att hålla kontakt med sina kollegor även om man inte har ett projekt som kräver det, att ta frisk luft på lunchen och att börja och sluta ungefär samtidigt som arbetskamraterna. Foto: Jonas Malmström

För Karin Lundberg föll det sig naturligt att börja kalla sig konstnär när andra beskrev det som hon höll på med som konst. Men det som för ett par år sedan verkade som ett odramatiskt epitet har sakta men säkert fått följder. Att använda ordet konstnär om sig själv gör att hon ger konsten mer utrymme, både tidsmässigt och fysiskt. Vardagsrummet är numera hennes ateljé och på den blå linoleummattan i hallen står snickarbänken och pelarborren.

Annons

Som många andra inredningsarkitekter började hon sin bana på förberedande konstutbildningar. Först trälinjen på Grebbestads folkhögskola och därefter snickeri, konsthantverk och konst på Nyckelviksskolan. När det blev vår upptäckte hon att många i klassen sökte till Konstfack och en linje som hette Inredningsarkitektur och möbeldesign. Karin Lundberg gjorde detsamma, och kom in.

De ruffiga kollagehusen är tänkta för en animerad film, men sedan blev Karin Lundberg besatt av att skapa dem så nu har hon fler än vad som behövs.

– Det var fem otroligt roliga år men tempot var högt, kraven var höga och man jobbade ofta tio, femton timmar om dagen. Dessutom kämpade jag med sjukdomen bulimi under nästan hela min studietid. Det var en tuff period samtidigt som utbildningen gav energi och jag växte som människa.

Bristen på inredningsarkitekter, en stor fråga i dag, är inget hon minns var uppe för diskussion. Då, i mitten av 1990-talet, var det snarare lågkonjunkturen som präglade arkitektkårens medvetande.

– Våra lärare pratade om bristen på arbete och att vi hade små chanser att få jobb när vi var klara. Jag försökte fokusera på det positiva och hur jag själv kunde forma min framtid.

Efter utbildningen bestämde sig hon och några klasskamrater för att dela lokal. De hade alla egna företag men jobbade ihop när projekten var större under namnet Our.

Annons

– Vi hade haft så kul ihop under studietiden att vi ville fortsätta tillsammans. Our gav gemenskap och ett sammanhang att verka i, vilket betyder mycket när man är egen och relativt färsk i branschen.

Själv hade Karin Lundberg framförallt jobbat med utställningar under studietiden. Många uppdrag kom genom Tom Hedqvist, då professor i grafisk form på Konstfack, en person hon ser som en förebild när det kommer till att generöst dela med sig av erfarenheter och kontakter.

– Jag minns att han vid ett tillfälle under mitt sista år på Konstfack frågade mig om jag tyckte att han skulle tacka ja till tjänsten som rektor på Beckmans. Jag blev helt paff över frågan och svarade: Helvete Tom, självklart ska du ta chansen!

Kartonghusen kom till när Karin Lundberg blev varannan-veckas-förälder och plötsligt fick egen tid. Hon skapade en stad i kartong och var tvungen att äta cornflakes i veckor bara för att de förpackningarna var bäst. Foto: Jonas Malmström

Under åren med Our höll Karin Lundberg kurser i utställningsteknik på Beckmans och verkade som gästlärare på Stenebyskolan och Konstfack. Hon deltog med egna möbler och verk på bland annat galleri Andréhn-Schiptjenko, Milanomässan, Nationalmuseum, Svensk form och Liljevalchs.

För Svensk form ritade hon utställningen Ung svensk form och med kollegan Peter Andersson Tio-gruppens butik i Stockholm och jubileums-utställning på Nationalmuseum. En utställning om Stockholms tunnelbana på dåvarande Arkitekturmuseet, som hon tog fram ihop med kollegorna på Our, var en annan höjdpunkt.

Annons

– Jag designade en vägg som kaklades upp med kakelplattor och glasprismor från SL:s eget materiallager. Det var otroligt vackra plattor och kakelsättaren sa att det varit hans roligaste uppdrag någonsin, att få kombinera plattor från många av tunnelbanans alla stationer.

Men efter nära sex år som egenföretagare och ensamstående mamma var hon ganska trött på att lägga tid på det administrativa arbete som krävdes för det egna företaget.

– Jag längtade efter att kunna fokusera på den kreativa delen. Jag flyttade till Småland och när jobbet på Hestra inredningar dök upp sökte jag det.

Fotobutiken Scandinavian photo i Stockholm stod klar 2018, signerad Karin Lundberg. Foto: Scandinavian photo

För närvarande är hon den enda arkitekten på företaget, men under de fjorton år som gått sedan hon började har de oftast varit två. Hestra är specialiserat på butiksinredningar och en mängd välkända kedjor, från Stadium till Synoptik, Kicks och Jula bär Karin Lundbergs signatur. Att inredningarna ska hålla över tid och klara ögats och verksamheternas slitage är hennes största utmaning och prioritet.

– Jag blir inkopplad när något nytt ska ritas och arbetar tätt ihop med någon av våra sju konstruktörer. Jag gör underlag och de gör produktionsritningar. Jag är en tydlig startermänniska, tycker om att sätta i gång och tänka nytt, så jobbet passar mig väldigt bra.

Annons

Att inredningsarkitekten Karin Lundberg är trygg i sina uppgifter och kan jobba normala arbetstider är en stor fördel för konstnären Karin Lundberg. Hon nämner vännerna med kreddiga jobb på arkitektkontor som åker på en hel del tjänsteresor och arbetar tiotimmarsdagar.

– Många är nog för trötta efter dagens slut för att orka göra något eget.

På Instagramkontot @karinlovisalundberg dokumenterar hon skapandet. I skrivande stund är inläggen drygt 3 900 stycken. Här finns animerade filmer och musikvideor, kollage som för tankarna till tecknarna Jan Lööfs och Sven Nordqvists ruffiga bildvärldar, fotografier på möbler som hon byggt samt finurliga texter i stil med illustratören Jesper Walderstens prosa.

Ett foto visar skrivbordet mot trädgården, med snören, ståltråd och en affisch med texten ”85 stycken göralistor från de senaste två-tre åren”. Karin Lundbergs göralistor återkommer med jämna mellanrum, en lyder: ”I dag skrev jag en göralista som bara innehöll sådant jag redan gjort. Jag är så jävla smart.”

De bästa göralistorna ritas upp på masonitskivor, med skalenliga linjer och hål med riktiga kollegieblock som modell. Foto: Karin Lundberg

– Då jag älskar att skapa fantasivärldar är mina rutiner superviktiga. Jag skriver en göralista varje vecka för att se hur mycket tid jag har över till annat. Men sedan har jag utvecklat ytterligare en variant, som kan innehålla lite vad som helst mest för att avdramatisera alla måsten här i livet. Några av dem har jag målat upp i jätteformat.

Annons

Sina alster har hon ställt ut på galleri ett par gånger de senaste åren. Pandemin har satt den typen av evenemang på paus, men Karin Lundbergs arbete i Farstaradhusets vardagsrum fortsätter. Jag konstaterar att det ofta är en slags vardaglig galghumor i det hon skapar, och frågar vad humorn betyder för henne.

– Humorn är ett sätt för mig att överleva. Att kunna titta på sitt liv utifrån och se det roliga eller dråpliga i tillvaron trots att det ibland känns tungt. Kan man skratta åt sig själv så har man en outsinlig källa till glädje, svarar hon.

Kan, och borde, humor användas i arkitekturen?

– Om man är någorlunda ödmjuk och bjuder på sig själv kan man använda humorn som en förlösande kraft inom de flesta områden. Sedan behöver humor inte vara ett asgarv utan kan lika gärna handla om finurlighet eller igenkänning. Att kunna behärska humor är att kunna närma sig människor på ett fint sätt tycker jag. Jag minns när min son var liten och jag läste för honom, plötsligt var det en bild eller händelse som var så galen att vi inte kunde sluta skratta. Så ska livet vara.

Hur ser du på arkitektens respektive konstnärens roll i samhället?

– Självklart ska arkitekter ha stor makt att påverka hur våra städer och samhällen formas. Men ordet makt kan missbrukas och jag tror att många förknippar det med ”att köra över”. Med makt kommer ansvar, ansvar att tänka stort, tänka på många och tänka långsiktigt.

Annons

– Konstnärens roll kan vara att tydliggöra olika aspekter av livet, vad som är bra eller vad som är dåligt, orättvisor eller det absurda. Jag tänker att konstnären kan hjälpa oss att förstå, stå ut, ifrågasätta eller säga ifrån när något är fel. Att ta ställning.

Karin Lundberg

Om jag inte blivit arkitekt: När jag var liten ville jag bli busschaufför. Jag hade en trampbil och tyckte att det var helt fantastiskt att köra och styra den.

Oanad talang: Jag simmar djävulskt snabbt. Jag simmar bröstsim lika fort som många crawlar.

Favoritplats: Min ateljé.

Läser: Böcker om hus, konst och konstnärer, deckare och morgontidningen.

Inspireras av: Naturen och slumpen.

Annons

Förebild: Jag försöker vara min egen förebild. Tänker att jag klarat av så många svåra saker och kommit dit jag är i dag. Ett mer ödmjukt svar blir konstnären Torsten Renqvist, artisten Robyn och min son som trots att han ibland haft det ganska tufft gör fantastisk musik.

 

Rebecka Gordan

Gå till nästa artikel