Leran frodas i Blomsterdalen

Kylan har lagt ett förlåtande och förskonande frosttäcke över Blomsterdalen i södra Stockholm. Klockan är inte ens tio och det enda man ser av solen är att den lyser på punkthusen på kullen högt ovanför, på andra sidan av det intilliggande spårvagnsspåret.

Redan har två förskolegrupper tagit sig hit från sina lokaler i bottenvåningarna av de kringliggande bostadskvarteren. Eftersom deras egna gårdar är små så kallade utsläppsgårdar, är Blomsterdalen det självklara stället för spring i benen. Säkert 40 barn i gula och gröna reflexvästar springer om varandra. Flera har upptäckt den nya halkan på de böljande trädäcken och kastar sig förtjust på mage och glider utför.

– Det är två grupper här nu, konstaterar Peter Mellin.

Han är parkingenjör på stadsdelsförvaltningen i Hägersten-Liljeholmen och har noterat att förskolorna valt olika färger på barnens västar. Det har hänt att det varit fem olika färger på västar där samtidigt.

– Det blir ett enormt slitage. Inget nöter som förskolebarn. Det blir helt kalt, som stampat jordgolv, säger han.

Han pekar på en yta som från början var rabatt med många olika sorters perenner.

– Det börjar som en stig, sen blir det mer och mer. Det är inte lönt att plantera om. Vad ska vi göra? Spärra av i två år tills det har tagit sig igen?

Samma problem är det med grässlänterna. På vår och höst är det mer lermatta än gräsmatta. På ett ställe ser man till och med markduken sticka fram.

– Det som klarat sig är lekställningarna och gummimattorna. Trädäcken är blankslitna men de håller ett tag till, konstaterar Peter Mellin.

Han förklarar att det inte funnits några extra pengar i budgeten för något mer än normalt underhåll de senaste åren. Och då får han prioritera bort växtligheten.

– Vi får hålla en lägsta nivå och då är säkerheten prio ett. Lekutrustningen går före planteringarna, säger han.

Han är inte ensam om att tycka att stadsdelen planerats fel från början, att grönytorna är för få och för små. Det var just detta som landskapsarkitekterna larmade om i sitt upprop i höstas (Arkitekten nr 8 2015), att ytorna för barns utemiljö minimerats till små utsläppsgårdar och att de offentliga parkerna som blir förskolornas enda ventil inte klarar trycket. Att ambitionen att bygga tät stad fått svåra konsekvenser för barnens utemiljö och för de offentliga parkerna.

Då ska man också veta att det från början var planerat för ännu mindre park i stadsdelen. Marken där Blomsterdalen är anlagd är i detaljplanen bostadskvarter och gator. Och strax bredvid har en skola uppförts i tillfälliga baracker med tillhörande asfaltsplätt. Blomsterdalen är en ventil även för de lite större skolbarnen.

Blomsterdalen upplevde sin första vår 2011 och blev nominerad till Sienapriset samma höst. Det är landskapsarkitektkontoret Andersson Jönsson som utformat parken.

– Ett sorgligt kapitel, säger ansvariga landskapsarkitekten Anders Jönsson idag, när Blomsterdalen kommer på tal.

I somras tog han till orda och skrev brev till kommunen. Han påminner om att ambitionen från alla inblandade var att detta skulle bli en blomstrande park med höga ambitioner på utförande och gestaltning, men att parkens gröna ytor nu ser sorgliga ut och skulle behöva mycket mer skötsel på grund av det onormala slitaget.

– Det är synd att det finns så lite resurser att ta hand om det man anlägger. När trycket är stort borde det innebära att man sköter om det ännu mer. Nu skulle man behöva börja om från början när det gäller växterna, det känns som ett otroligt slöseri, säger han.

Han ser också att det i grunden inte bara är en fråga om skötsel.

– Det hela är ett tydligt exempel på en problematik – att det finns för lite parker och inga riktiga förskolegårdar. Jag har hört att det kan vara 150 till 200 barn i parken samtidigt, säger Anders Jönsson.

I svaret han fick från staden konstaterar den förra stadsträdgårdsmästaren Pia Krensler att det tyvärr inte bara är i den här parken som gräsytorna inte tål besökstrycket. Beskedet från staden är att det kan bli aktuellt med en reinvesteringsinsats i Blomsterdalen när den tillfälliga barackskolan intill tas bort.

– Jag vet inte hur många år det handlar om, och det är inte säkert att vi kan vänta, säger Elisabeth Rosenquist Saidac, ny stadsträdgårdsmästare i Stockholm.

Hennes kommentar till läget i Blomsterdalen är att man lärt sig mycket.

– Man hade inte alla förutsättningar klara för sig när Blomsterdalen planerades, man visste inte vilket slitage det skulle bli, säger hon.

Hon säger också att det största problemet är att perennplanteringarna inte sköttes på önskvärt sätt i den känsliga etableringsfasen när parken var ny, trots att det fanns ett fungerande bevattningssystem. Och vad gäller gräsytorna så hoppas hon på en ny metod som kan göra dem hållbarare i framtiden, så att man inte behöver övergå till konstgräs.

– Visst är det brist på offentliga parker i den här stadsdelen, men det ena ska inte behöva ta ut det andra. När vi får ett ökat tryck och fler barn i staden är det jätteviktigt att ytorna håller. Det handlar om att planera smart med rätt material för alla åldersgrupper och att tidigt få med skötseltänket, säger hon.

Förskolebarnen i de gröna och gula västarna har börjat samla ihop sig för återtåg till sina lokaler i kvarterens bottenvåningar. Kvar blir några mammor med sina barn.

Peter Mellin från stadsdelsförvaltningen står vid den kala före detta perennrabatten i Blomsterdalens övre del, nu i sällskap med Ulf Billerot som är arbetsledare på Svevia, entreprenören som är upphandlad för skötsel och underhåll. Även han konstaterar att grönytorna skulle behöva en helt annan skötsel än den normala när trycket är så stort. Men han pekar på den slitnaste delen av perennrabatten, just bredvid den brantaste delen av det böljande trädäcket, och kan inte låta bli att ge en liten känga till landskapsarkitekterna också.

– Lite designmiss är det ju också när ungarna rör sig på ett annat sätt än det var tänkt, säger han.

Eftersom inga nyplanteringar är planerade, blir det första som görs i vår en säkerhetskontroll. Bara skyltarna vid parkens entrégrindar, som bland annat berättar om över tjugo olika perenner, får påminna om bättre dagar.

– Det blir ju nästan lite provocerande, när skylten berättar om växter som inte finns. Men de får stå kvar så länge. Vissa blommor finns ju kvar, säger Peter Mellin.