Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

Vännen om Léonie Geisendorf: ”I hennes händer blev betongen mjuk”

Den 17 mars avled arkitekten Léonie Geisendorf i sitt hem i Paris. Den 8 april i år skulle hon fylla 102 år.

Léonie Geisendorf i sin Karmann Ghia på veteranbilsrally, Gärdet, Stockholm 1990.

– Vi planerade hennes födelsedag när jag besökte henne, berättar Charlie Gullström, arkitekt och forskare som var en nära vän, både professionellt och privat. Hon var hos Léonie Geisendorf i hennes hem samma dag som hon dog, den 17 mars.

– Jag är så glad att jag var där hos henne. Det känns som mer än en tillfällighet.

Léonie Geisendorf var arkitekten bakom bland annat Villa Ranängen i Djursholm (1950) Riksrådsvägens radhusområde i Skarpnäck (1953-56) och S:t Görans gymnasium (invigt 1960). Hon föddes i Lodz i Polen den 8 april 1914, studerade arkitektur i Schweiz och jobbade på Le Corbusiers arkitektkontor i Paris innan hon flyttade till Sverige 1938 och startade kontor med sin man Charles Edouard Geisendorf. De uppmärksammades tidigt för sin omsorgsfulla behandling av betong och arbete med ljusföring.

– Léonie Geisendorf var en av flera kvinnliga arkitekter i Corbusiers diaspora (spridning). Hon tolkade detta i ett svenskt sammanhang. De få hus hon fick byggda har så enormt hög kvalitet. I hennes händer blev betongen mjuk, säger Charlie Gullström.

När Léonie Geisendorf kom till Sverige 1938 fanns få kvinnliga arkitekter, men hon ville sällan prata om att det var något särskilt. Hon ville vara arkitekt, berättar Charlie Gullström.

– Men jag tror det betydde oerhört mycket att hon var kvinna. Dessutom utlänning med en kosmopolitisk uppväxt som började i Polen och fortsatte i Schweiz, Frankrike och Sverige. Sverige är mångkulturellt idag men det var det inte då. Hon har inte velat prata mycket om sin bakgrund. Men det är klart att det betydde något att hon har de erfarenheterna.

Léonie Geisendorf var väldigt aktiv inom Sveriges Arkitekters Riksförbund, SAR, (numera Sveriges Arkitekter där hon var hedersmedlem) och reste på många av de resor som Union Internationale des Architectes, UIA, arrangerade.

– På Lolas kontor finns ett fantastiskt bild- och skissarkiv från de här resorna som betydde mycket för hur kunskap om arkitektur spreds, berättar Charlie Gullström.

Under åren i Sverige reste Léonie Geisendorf ofta tillbaka till Paris där hon hade en lägenhet. Från 2009 valde hon att förflytta sig dit.

– Hon lämnade då sin lägenhet och kontor i Stockholm, stängde bara dörren och åkte. Där finns nu ett analogt arkitektkontor som står helt orört, det känns som 1970 därinne. Det skulle kunna bli ett litet museum för hur ett arkitektkontor såg ut på 1900-talet.

Léonie Geisendorf skrev då också ett avtal med Arkitekturmuseet och erbjöd alla sina bilder, skisser och ritningar till samlingarna.

Trots flytten till Paris fortsatte Léonie Geisendorf att följa arkitekturutvecklingen. För drygt två år sen engagerade hon sig i ombyggnaden av S:t Görans gymnasium till studentlägenheter.

– Hon var upprörd över ombyggnaden och ville att den hörsal hon ursprungligen ritat för byggnaden skulle realiseras istället för att studentlägenheter byggdes också i bottenvåningen. Tyvärr fick hon inte sin önskan uppfylld av Svenska Bostäder, berättar Charlie Gullström.

För två år sedan, den 8 april 2014, invigdes utställningen Upp i Vind på Arkdes, för att uppmärksamma Léonie Geisendorfs 100-årsdag. Charlie Gullström ringde upp henne och publiken hurrade i telefonen.

– Hon hade förberett ett tal som mycket handlade om samlingssalen på S:t Görans gymnasium. Hon trodde nog att den skulle förverkligas. Det brukade bli som hon ville, säger Charlie Gullström.

Idag pågår ett arbete för att bevara Léonie Geisendorfs verk till eftervärlden. Kring Riksrådsvägens radhusområde finns en vänförening som verkar för att bevara ursprungsarkitekturen. Tillsammans med professor Fredric Bedoire, Sveriges Arkitekter och ArkDes arbetar Charlie Gullström nu för att rädda hennes förstlingsverk Villa Ranängen i Djursholm från förvanskning genom tillbyggnad, ett ärende som nu eventuellt ska upp i hovrätten.

– Villa Ranängen är unikt ur både kulturhistoriskt och arkitekturhistoriskt perspektiv och därför är det viktigt att den bevaras för eftervärlden, säger Charlie Gullström.

Léonie Geisendorf var länge verksam som gästkritiker på Arkitekturskolan i Stockholm. Men idag känner få unga arkitektstudenter till henne, säger Charlie Gullström som undervisar där idag.

– Det är synd för hon står för en speciell arkitektroll. Hon hade den integritet som behövs för att skapa en väldigt säregen arkitektur. Det arbete hon la ner under 12-13 år för att genomföra Katolska kyrkan i Kungsträdgården var helt otroligt. Men det gäller att balansera den gränsen, och det kunde hon inte riktigt i alla lägen. Många uppfattade henne som motvals och besvärlig.

Geisendorfs förslag till Katolska kyrkan förverkligades aldrig. Men den 8 april i år, den dag som skulle blivit Léonie Geisendorfs 102:e födelsedag, begravs hon i Eugeniakyrkan (Katolska kyrkan) på Kungsträdgårdsgatan. Det planeras också en ceremoni för henne på Konstakademien.

– Det var så typiskt Lola. Hon ordnade så att vi kan ha en fest för henne den dagen, säger Charlie Gullström.

Mer att läsa