”Jag skulle kunna jobba som lärare i tio år och sen komma tillbaka till KTH”

Lydia Grönmark pluggade arkitektutbildningen på KTH i Stockholm i fyra år innan hon plötsligt ändrade bana och hoppade på en lärarutbildning i stället.

– Under år tre och fyra på programmet sjönk motivationen. Det var inte någon särskilt peppig stämning i skolan.

Lågkonjunkturen hade då slagit till, byggbranschen hade stannat av och arbetslösheten bland arkitekter ökade brant.

– Alla i klassen var skräckslagna och många försökte förgäves söka efter praktikplatser. 

– Och jag tänkte, ska jag bara fortsätta på det femte och sista året också? Vad är det egentligen jag är på väg ut till?

Den ideella organisationen Teach for Sweden erbjuder en så kallad KPU, särskild kompletterande pedagogisk utbildning. Lydia Grönmark såg deras anslag hänga på skolan. De sökte arkitekter som ville vidareutbilda sig till lärare med behörighet inom matematik och teknik, och de erbjöd utbildning med full lön.

– Jag har alltid funderat på att bli lärare, säger Lydia Grönmark.

– Jag valde mellan lärare och arkitekt när jag skulle välja yrkesbana efter gymnasiet. Men jag tänkte att det antagligen skulle vara roligare att plugga till arkitekt. Och nu när jag har pluggat en del av båda tänker jag att jag nog hade rätt i det.

Hon funderade ett tag innan hon sökte KPU-utbildningen. Hon berättar att det finns vänner till hennes familj som själva jobbar som arkitekter, som uppmuntrade henne att byta bana. 

– En av dem sade: ”Gör det! Plugga till lärare! Det är det bästa du kan göra för dig själv just nu.”

Utbildningen erbjuds av Luleå Tekniska Universitet och sker på distans. Lydia Grönmark började den i somras, då hela klassen samlades på en folkhögskola under tio dagar. Den är arbetsintegrerad, vilket innebär att hon redan nu jobbar som högstadielärare på 80 procent, och utöver det pluggar 50 procent. 

Vilket Lydia tycker är hanterligt. 

– Det är egentligen inte så mycket mer än att plugga till arkitekt och ha ett extrajobb på Ica på sidan av, vilket jag hade. 

Men att börja undervisa i högstadiet har förstås varit en utmaning.

– Det är tufft att stå i ett klassrum för första gången, och även om vi hade förberetts mycket under sommaren så känns det på vissa sätt ändå inte som att jag var ett dugg förberedd. Det finns så mycket i det som det inte riktigt går att förbereda sig för.

Hur då?

– Eleverna gör aldrig det man förväntar sig riktigt, de överraskar en ständigt på olika sätt. Plötsligt är det någon som går runt med en banjo och spelar på den. Det tog ett tag innan jag lärde mig att parera den typen av oförutsedda infall.

Och även om Lydia tänker att det är lärarbanan som är hennes fokus nu så tänker hon att hon kommer att kunna komma tillbaka till arkitekturen längre fram.

– Jag är 24 år nu. Jag skulle kunna jobba som lärare i tio år och sedan komma tillbaka till KTH för att plugga mitt sista år. Då kommer jag ändå att vara jämnårig med flera av dem som går där.