Gå till innehållet

“Jag känner att jag kan påverka hela vägen”

Karlshamns stadsarkitekt Emina Kovacic backar inte när det stormar. Stöd finner hon i en grundmurad tro på demokratin.

Den 5 april 1992 tog bosnienserbiska styrkor kontroll över marken runt Bosnien och Hercegovinas huvudstad -Sarajevo. Vad som följde är en av modern tids längsta belägringar. Efter sju månader av isolering bestämde deras mamma och pappa att Emina Kovacic och hennes syster skulle fly. Via Slovenien tog sig systrarna till Sverige och Göteborg där en kompis till systern fanns. Kvar i Sarajevo hade de unga kvinnorna sin bror och pappa. Där fanns också deras mamma som själv hade varit flykting de första åren i sitt liv och som hade stor betydelse för hur Emina Kovacic hanterade kriget och såg på sin omvärld.

– Hat föder bara hat, mässade modern och förde en filantropisk grundtro vidare till Emina Kovacic som vid den tiden var en ung civilingenjörsstudent.

Systrarna skrevs in på Växjös flyktingförläggning. Några månader blev till år. Och det som var tänkt som ett kort uppehåll i Sverige medan situationen i hemstaden lugnade ned sig blev sakta men säkert vardag.

– Det var en speciell tid och till en början mycket tufft. Jag är glad att jag hade min syster, säger Emina Kovacic.

Medan de började etablera sig i det nya landet föddes en tanke i Emina Kovacic. Tänk om det i Sverige skulle finnas en chans att utbilda sig till och få jobb inom drömyrket. I Sarajevo hade hennes tankar på att bli arkitekt avfärdats av omgivningen eftersom en kusin till familjen hade utbildat sig till just det, men utan att lyckas etablera sig på arbetsmarknaden.

Få månader men många Komvuxtimmar senare blev hon antagen till arkitektutbildningen i Lund. Efter det upptog studierna i princip hela hennes dagar.

– Livet i Sverige började kännas enklare. Jag minns många sena nätter på arkitekturskolan och hur betydelsefullt det fysiska arbetet i modellverkstaden var. Det var enklare att hålla tankarna skingrade när man fick jobba med händerna, säger Emina Kovacic.

En junidag, 1995, drygt ett halvår innan freden ska komma, har de två systrarna gjort sig i ordning för att åka till en fest i Göteborg. Tidigare på dagen har de sett ett nyhetsinslag från hemstaden på tv. De bosnienserbiska styrkorna har kastat en granat rätt in i en folkmassa som stod samlad framför en vattencistern i närheten av en grundskola. Elva civila dör.

Precis när de har anlänt till festen kommer beskedet via en satellittelefon som de använder för att kommunicera med familjen hemma i Sarajevo: Mamma är död!

– Vi förstår då att vi sett henne dö i granatattacken på tv. Min mamma blev 53 år och vi fick ingen chans att ta farväl av henne eftersom Sarajevo fortfarande var belägrat. Det kändes overkligt.

Rådhuset i Karlshamn är kommunens arbetsplats. Byggnaden från 1899 är ritad av Gustaf Adolf Lindberg.

Trots de tuffa första åren i början på livet i Sverige verkar vardagen alltid stå och vänta på Emina Kovacic, precis runt hörnet. Hon berättar med värme om kurserna i svenska, där hon gissar att det var elever från 20 olika nationaliteter. Många blev hennes vänner.

Arkitektstudierna går in i slutfasen och hon gör praktik hos Juul Frost arkitekter i Danmark.

  Jag minns särskilt en sak från ett projekt som jag jobbade mycket på just då; vi var ett så otroligt multinationellt team. När man flyttar till ett annat land bär man med sig sina identiteter och det var något som de var så bra att ta tillvara på hos Juul Frost och något som jag tycker vi generellt borde bli bättre på att ta hand om i samhället, säger Emina Kovacic.

Hon berättar att det tvärsektionella alltid har fascinerat henne, samarbete mellan verksamheter och discipliner.

– Varken som arkitekt eller människa klarar man sig ensam – vi behöver hjälpa varandra.

Snömos? Kanske. Men i Emina Kovacic röst finns ett allvar som är svårt att avfärda och som lyser igenom i hennes dedikerade bloggande för Sveriges Arkitekter. En granat tog livet av hennes mamma. Men den kommer inte åt den grundmurade livsfilosofi som Eminas mamma lade grunden för och som nu lever vidare genom hennes dotter.

Ofta det är också hit man återkommer om man följer Emina Kovacic framfart som stadsarkitekt i Karlshamn – till övertygelsen om att staden fungerar bättre ju öppnare den är för alla. Det säkraste sättet att nå dit, om man ska tro Emina Kovacic, är genom att engagera alla, bokstavligt talat. Samhället ska byggas lika mycket av lärarna, omvårdspersonalen, handlarna och medborgarna som av arkitekterna.

Vi ska återkomma till fler exempel på Emina Kovacic syn på sin yrkesroll. Men vi börjar där vi befinner oss precis just nu, när den här intervjun genomförs. För då manifesteras hennes filosofi kanske tydligast genom Arkitekturveckan som pågick mellan 24 och 28 augusti. Det är den andra i ordningen och resultatet av en idé som föddes på ett spontanmöte mellan Emina Kovacic och en kollega inom kommunen.

– Vi är några få engagerade som arbetar med Arkitekturveckan, men det ger så otroligt mycket, särskilt när jag ser vilken effekt det tvärsektionella arbetet har, säger Emina Kovacic.

Karlshamns arkitekturvecka bygger på ett underifrånperspektiv och en önskan om att “öppna upp för ett opretentiöst, brett och jämlikt samtal om arkitekturens betydelse för människorna” och att “ge röst till dem som vanligtvis inte har möjlighet att ge sin syn på arkitektur och gestaltad livsmiljö”, som Emina Kovacic skriver i sin blogg. Ett medvetet val har därför varit att inte främst låta arkitekter tala, utan i stället släppa fram de som på olika sätt nyttjar byggnaden eller platsen.

– I år hade vi en föreläsning som hette “Var det verkligen bättre förr?”. Det gav mig en påminnelse om hur viktigt det är med att blicka tillbaka. Historien upprepar sig ofta. Vi har alltid debatterat byggande! Att se och höra hur det lät för femtio år sedan, tror jag var en lättnad för många och kanske hjälpte föreläsningen till att avdramatisera många av dagens ifrågasatta projekt.

Emina Kovacic tar examen 2001. Hon hinner jobba ett tag i Malmö, innan hennes man som hon träffat i Lund får jobb i Blekinge.

– Så vi flyttade till Ronneby med vår nyfödda dotter och jag minns att jag kollade i telefonkatalogen och kunde konstatera att det fanns omkring fyra privata arkitekter i hela Blekinge. Två i Karlskrona, en i Ronneby och en i Karlshamn, säger Emina Kovacic.

Emina Kovacics kontor ligger i en tillbyggnad på gården i Rådhuskvarteret. Tillbyggnaden är ritad av Carl Nyrén och Nyréns i Stockholm.

Det är här den kommunala banan börjar på allvar för Emina Kovacic. Hon lyckas först skaffa sig ett vikariat som planarkitekt i Karlshamn, innan hon efter en tid söker och får en fast tjänst som plan- och bygglovsarkitekt i Ronneby.

– Under den här tiden hade jag jättestor användning av att ha gjort kommunpraktik i både Simrishamn och Helsingborg.

Det är anledningen till att hon i sin roll som stadsarkitekt alltid varit noga med att ta in minst två arkitektpraktikanter även om pandemin den här sommaren har satt käppar i hjulet för det.

– Från början hade jag trott att jag bara skulle jobba med att rita hus. Här fick jag i stället lära mig att jobba med det urbana och de stora penseldragen.

Sex år efter examen, tolv år efter att hon förlorade sin mamma och att kriget tog slut, och nära femton år efter att hon tillsammans med sin syster kom till Sverige får Emina Kovacic sitt första och hittills enda chefsjobb.

I dag har hon varit stadsarkitekt i Karlshamn i tretton år.

Ett av de första stora uppdrag hon fick axla i sin nya roll var detaljplanen för ett område i den kustnära orten Vettekulla, där det redan fanns ett antaget planprogram.

– Plötsligt blev det verkligt för mig att människor faktiskt ska bo i de områden som vi är med och planerar, säger hon.

Hon minns också hur det var att börja kommunicera med invånarna.

– Jag älskar och är en stor förespråkare av medborgardialogen. Det är en demokratisk aspekt som jag verkligen vill värna om. Det är inte bara att rita upp något och sedan bygga det – man måste involvera både de som ska bo där och de som redan bor där.

Vettekulla bestod då av mycket kustnära bebyggelse, framför allt fritidshus, vilket medförde en hel del konflikter. Nu har flera andra boenden poppat upp.

– Det var en utmanande och väldigt lärorik tid. Det är en väldigt utsatt position att stå längst fram på ett samrådsmöte där många är både kritiska och ibland arga och stå för allt som står i detaljplanen även om det inte nödvändigtvis är du som tagit alla beslut i den.

I dag verkar du inte rädd för att ha tydliga åsikter om saker?

– Jag vet inte hur det är i andra kommuner men i Karlshamn känner jag verkligen att fram tills beslutet är fattat, så kan jag vara med och påverka. Och när väl politikerna sagt sitt känner jag mig trygg att släppa det, även om det inte blir som jag tänkt. Det är en viktig del i den demokratiska processen.

Emina låter lugn när hon pratar, ibland nästan lite sorgsen, men sällan hård och aldrig upprörd. Det är svårt att föreställa sig hur hon kombinerar den tillbakadragna framtoningen med sin ovanligt framskjutna roll som stadsarkitekt, där hon ofta hamnar längst fram i olika intressekonflikter.

– När jag blev JO-anmäld till exempel så kändes det så klart inte lätt – men någonstans kände jag också att här måste jag säga att “det här är inte okej”. Och när jag väl bestämmer mig för att gå fram försöker jag alltid göra det med ett högre syfte, säger hon och fortsätter med fler exempel på tuffa situationer hon hamnat i.

– När det blev som det blev med torget, då är det klart jag inte var världens lyckligaste stadsarkitekt. Men jag försöker alltid vara självkritisk och se om det finns något jag hade kunnat göra annorlunda. Jag kan nog vara ganska tuff, men jag försöker alltid att förstå varför någon säger som den gör. Jag hoppas att mina meningsmotståndare ser att jag alltid argumenterar ifrån den kompetens jag har har och att jag håller mig till sak. Det tror jag gör att man kan ha en respekt för varandra även om man tycker olika saker.

Det tredje exemplet hon lyfter upp gäller den i fjol nedlagda arkitekturpolicyn i Karlshamn.

– Självklart blev jag besviken. Men jag låter mig inte nedslås utan går vidare och försöker hitta andra sätt.

När väl politikerna sagt sitt känner jag mig trygg att släppa det, även om det inte blir som jag tänkt. Det är en viktig del i den demokratiska processen.

Gång på gång under vårt samtal återkommer hon till vikten av samarbete mellan verksamhetsgränserna. Vid ett tillfälle var hon mentor åt en person som jobbade inom omsorg. De hade till en början svårt att hitta gemensamma nämnare men valde efter ett tag att använda friskvårdstimmen till att gå på promenader med de äldre.

– Det resulterade senare i att de blev inspirerade att hitta sätt för att få de äldres trädgård att lukta som det gjorde under deras ungdom, säger Emina Kovacic.

Ett annat samarbete som gjorde starkt intryck på stadsarkitekten är det med en SO-klass i Mörrum som slutade med att några elever som vanligtvis hade svårt för matte, blev väldigt duktiga på att cadda och lärde sig att skriva ut 3d-modeller av hus.

– När jag några år senare befann mig på BTH hörde jag någon ropa från en av hörsalarna. Det var en av de eleverna som just hade kommit in på fysisk planering.

I hennes röst går det att höra en stolthet som nästan verkar kunna ta kontroll över den inte helt stabila 4G-mottagning vi genomför intervjun via. I mina anteckningar skriver jag: eldsjäl.

Emina Kovacic berättar att hon några dagar innan beslutet om nedläggningen av arkitekturpolicyn blev offentligt befann sig i Stockholm för att hålla en presentation under just flaggan arkitekturpolicyer. I stället för att låtsas som att allt var frid och fröjd valde hon att berätta om att den hade stoppats.

– Jag valde att vara öppen och fick direkt positiv feedback från en kollega i Malmö som sa: “Men det där gör ni ju redan ändå”. Det kändes så skönt att höra. Om jag inte hade berättat vad som pågick hade hon inte sagt något. Jag tror vi har jättemycket att vinna på att våga prata.

I slutet av vårt samtal kommer vi tillbaka till kriget.

När du tänker på det i dag, vad känner du då?

  I dag kan jag tänka på det utifrån mitt perspektiv som yrkesmänniska – all förstörd infrastruktur, alla kulturbyggnader. Man kan ta ifrån människor deras identitet på många olika sätt.

I hennes reflektion kring kriget går det kanske att spåra den röda tråd av öppenhet som hon gjort till sitt signum i sin yrkesutövning.

– Som privatperson har jag föreläst för flyktingar från Syrien utifrån mina egna erfarenheter och det som är så slående är ju att ett krig alltid är ett krig. Det är samma förbannade gränser!

Mer att läsa