Nyheter

Hon frontar uppropet mot sexuella trakasserier

8 januari 2018 - Av Nina Gunne

Cajsa Winge såg hur kvinnor ignorerades i arkitekturhistorien och upptäckte sexuella trakasserier från dj-båset. I höstas var hon med och startade uppropet #sistaspikenikistan mot trakasserier mot kvinnor inom byggsektorn.

Annons
Annons

Arkitekten Cajsa Winge blev en av frontfigurerna för uppropen mot sexuella trakasserier när hon var med och startade uppropet #sistaspikenikistan, som förenar både byggnadsarbetare och arkitekter.

Foto Jonas Malmström

– På sätt och vis är det lite av en slump att jag var med och startade uppropet, men det fanns en sådan smittande kraft i de tidigare uppropen och jag brinner verkligen för de här frågorna, så på så vis är jag rätt person.

När det första metoo-uppropet hade satt bollen i rullning i höstas blev Cajsa Winge kontaktad av snickaren Emmelie Renlund. Tillsammans bestämde de sig för att göra ett gemensamt upprop för personer inom hela byggsektorn.

– Vi jobbar med samma kärna så det blev naturligt att gå samman i ett gemensamt upprop mot sexuella trakasserier. Det här händer i arbetslivet för att samhället är uppbyggt utifrån ett patriarkalt system, att män och manlighet anses mer värda.

I #sistaspikenikistan skriver både byggare och arkitekter under. Det ger olika typer av vittnesmål, allt från grova övergrepp till mer subtila; kommentarer, skämt, svårigheter att avancera. Men Cajsa Winge betonar att skillnaderna inte handlar om akademisk grad, utan om hur könsfördelningen ser ut på arbetsplatsen.

– Jag skulle säga att det blir en grövre kultur på en arbetsplats med många grabbar i grupp och att det händer färre saker på arkitektkontor där det är fler kvinnor.

Först säger hon att det också är skillnad på typen av trakasserier, att maktstrukturerna är mer subtila på arkitektkontor, att det inte är lika vanligt med direkta fysiska trakasserier. Sen tvekar hon.

– Egentligen handlar det om samma sak. Det är klart att grova övergrepp är värre än att inte få samma lön, men båda beteendena är oacceptabla. Det är min ståndpunkt. Det finns vittnesmål om fysiska övergrepp också bland arkitekter, minst ett av dem handlar om en ren våldtäkt.

Rena övergrepp är de mest synliga tecknen på sexism, men de är bara toppen av ett isberg. Allt det andra lägger grunden för att ett övergrepp kan ske.

Den stora spännvidden av trakasserier är ändå en fråga som diskuteras. Kan det bli en backlash för dem som verkligen råkat ut för grova övergrepp och våldtäkter, att de inte tas på allvar? Cajsa Winge tror inte det eftersom hon ser det som uttryck av samma struktur.

– Rena övergrepp är de mest synliga tecknen på sexism, men de är bara toppen av ett isberg. Allt det andra lägger grunden för att ett övergrepp kan ske.

Olikheterna mellan arbetsplatser gjorde det ändå svårt att komma överens när uppropstexten skulle skrivas. Arkitekter hörde av sig och tyckte att de inte kände igen sig i texten och ville att de skulle skruva ner tonen. Andra ville snarare skruva upp den. Så det har blivit en kompromiss. I uppropet står bland annat:

”Trots olika könsfördelning inom våra olika yrken vittnar underskrifterna om ett ohållbart arbetsklimat – på olika nivåer men inom hela branschen. Det är kollegor som tar sig friheter, skämt som skapar rädsla, svårigheter för kvinnor att avancera och arbetsgivare som inte tar ansvar. Några av oss är så pass vana att vi slutat rygga tillbaka. Några av oss undrar om branschen verkligen är något för dem. Och ytterligare några har kämpat men till slut lämnat branschen. Med #sistaspikenikistan väcker vi kampen och hoppas att sista spiken en dag ligger i vår hand.”

Det mesta av arbetet har skett via Facebook och Messenger. Administratörerna för gruppen har godkänt alla medlemmar manuellt och fått vittnesmålen skickade direkt till sig i privata meddelanden.

– Vi ville inte ha en vild diskussion i gruppen och vi vill kunna övervaka vittnesmålen så att de inte hamnar under förtalsparagrafen innan de läggs ut. Men framförallt vill vi förhindra läckage som i andra upprop.

När uppropet publicerades den 27 november hade nästan 200 vittnesmål kommit in, men det har fortsatt att trilla in fler. Efter hand skapades också ett instagramkonto där anonymiserade vittnesmål läggs upp.

Många vittnesmål från arkitekter handlar om att de har blivit utsatta av en kund eller beställare.

– Det har handlat om en beroendeställning där den som betalar fakturan har varit förövaren. Men det finns också vittnesmål om mer subtila händelser, att maktstrukturen utnyttjas på en vanlig arbetsplats bland arkitekter.

Där finns också många vittnesmål från studenter som blivit utsatta både av andra studenter och av lärare. Kvinnor i alla åldrar har hört av sig.

– Generellt har det varit fokus på vad som hänt, inte vem som varit inblandad eller när det skett. Många bearbetar vad de varit med om för flera år sen och först nu berättar de. Det är så häftigt, att vi nu lyfter på locket.

Cajsa Winge har inte varit fackligt engagerad tidigare och när någon frågade om hon var med i ett fackförbund blev hon osäker.

– Jag är ju medlem i Sveriges Arkitekter, men jag visste faktiskt inte att det också var ett fackförbund.

Nu vet hon det. Under mötet hos bostadsminister Peter Eriksson den 30 november fanns också Sveriges Arkitekters tf förbundsdirektör Charlotta Holm Hildebrand på plats. Bostadsministern hade redan före uppropet kallat till sig några av företrädarna inom byggsektorn för att höra vad de hade att säga om branschen. När uppropet publicerades några dagar före mötet bjöds Cajsa Winge och Emmelie Renlund in, och de ombads att inleda mötet. De berättade om uppropet och läste högt ur vittnesmål för att ge en bild av vad som kommit fram. Bostadsministern bad sedan alla berätta vad de gör i sin bransch för att motverka sexism.

– Vårt budskap var att de tydligen inte gör tillräckligt, att de måste steppa upp arbetet nu. Vi hade också en lista med förslag på åtgärder med oss, säger Cajsa Winge.

Ett av förslagen till åtgärder är att arbetsplatser ska upprätta säkra kanaler för att kunna anmäla trakasserier till tredje part och att skapa en kultur för att våga anmäla.

Att uppropen publicerats ger en effekt i sig. Vi hade kunnat lämna det där. Fler kommer troligen ta mod till sig att anmäla nu, färre kommer skratta med, också män kommer nog att säga ifrån.

Även om Cajsa Winge inte har varit fackligt aktiv så har engagemanget för feminism funnits där.

– Så länge jag minns har jag funderat över skillnaden i hur män och kvinnor bemöts. Jag har drivit egna privata kamper.

Hon växte upp på landet utanför Uppsala och hur hon och hennes bror blev behandlade tror hon spelade roll för hur hon senare sett på jämställdhet.

– Vi fick båda lära oss samma saker, att snickra, laga och meka. Jag tror att jag blev arkitekt för att jag blev introducerad till teknik så tidigt.

Flytten till Umeå och Arkitekthögskolan gick år 2009 och där såg hon däremot tydligt skillnader mellan hur kvinnor och män behandlades och hur arkitekturhistorien beskrevs. Hennes engagemang för feminism, jämställdhet och jämlikhet fick eld. Första året lyfte hon tillsammans med studiekamrater att inte en enda kvinna nämndes under arkitekturhistorielektionerna.

– Då skapades en liten grupp för dem som var intresserade, men vi ville inte att det skulle bli behandlat som en särfråga, så det blev inget av.

Efter kandidatexamen tog hon studieuppehåll och arbetade på ett par olika arkitektkontor. Hon hörde historier och var förberedd på hur ett byggmöte kunde bli för henne som ung kvinna och hon minns första mötet. Hon talade med lite högre röst än vanligt och försökte lägga sig till med pondus.

– Jag tycker att de lyssnade på mig med respekt. Däremot har jag varit med om sliriga sexistiska beteenden från manliga arkitektkollegor. Och man ska inte behöva använda sig av de metoderna. Det är en jättefara att börja skuldbelägga beteenden, saken är den att ingen ska behöva stå ut med trakasserier. Det är det sexism handlar om, att du inte blir bemött som människa för att du har kvinnliga attribut.

Hon berättar att hon haft sina taktiker för att inte bli utsatt också tidigare. Hon har klätt sig ”grabbigt” och gått på ett speciellt sätt.

– Men det är också vidrigt, varför ska ett visst sätt att gå göra någon till ett offer? Våra kvinnliga kroppar iakttas hela tiden. Små kommentarer, visslingar, skämt, intima kommentarer. Man blir avklädd. Jag vill inte vara medveten om min kropp hela tiden. Se mig i ögonen och prata med mig istället!

När Cajsa Winge efter tre år i yrkeslivet gick tillbaka till arkitektutbildningen i Umeå år 2015 för att läsa sin master valde hon att läsa en med politiskt och teoretiskt fokus: Laboratory for Immediate Architecture Intervention.

– Jag såg att det gick att kombinera jämställdhetsfrågor och ämnet arkitektur. Min masteruppsats handlar om just det här, att det är svårt för kvinnor att avancera och att det beror på sexism.

Hon har hunnit se ojämställdheten både på skolan och i yrkeslivet, vem som är chef, bilden av vem som är arkitekt, ojämlika löner och ett förminskande maktspel.

– Framförallt har jag sett hur andra blivit behandlade och jag har hört många historier.

Cajsa Winge har fått många uppskattande telefonsamtal, mejl och meddelanden via Facebook sedan hon drog igång #sistaspikenikistan. Men få män har hört av sig.

– Många kvinnor är frustrerade över tystnaden, men jag tror det handlar om att många män bearbetar det här nu. Och det finns något fint i att inte en massa manliga röster höjs just nu, det betyder att de lämnar plats för våra röster.

Någon frågade henne om hon nu var mer rädd för män än tidigare. Hon svarade att för kvinnor är det här inga nyheter. Hon blir inte överraskad av mängden vittnesmål, men hon ställer sig frågan varför vi har accepterat det här så länge. Svaret menar hon ofta ligger i beroendeställningen. Det handlar om makt och att det är svårt att ensam säga ifrån på en arbetsplats.

– Män som läser uppropen behöver rannsaka sig själva, men också vi kvinnor. Det har funnits en tystnadskultur och beteenden har normaliserats. Felet ligger inte hos en själv utan hos till exempel en arbetsgivare som inte har lyssnat.

I alla upprop som följt på metoo-rörelsen har frågor kommit upp om vilka krav man kan framföra för att det ska bli förändringar.

– Att uppropen publicerats ger en effekt i sig. Vi hade kunnat lämna det där. Fler kommer troligen ta mod till sig att anmäla nu, färre kommer skratta med, också män kommer nog att säga ifrån.

Många arbetsgivare har likabehandlingsplaner med tydliga regler för hur man ska göra om man blivit utsatt för trakasserier på sin arbetsplats; att höra av sig till sin chef, eller om denna är inblandad, till en tredje part till exempel facket.

– Och då ska det få konsekvenser för förövaren! Det har visat sig att det tydligen inte räcker med planer och ord. Arbetsgivare måste kunna lagen, och förstå att det är brottsligt att utsätta någon för trakasserier, betonar Cajsa Winge.

Att arbeta proaktivt är svårare, tror hon.

– Det är en klurigare fråga men kanske den viktigaste. Med fler kvinnor på en arbetsplats blir det färre trakasserier, men det är viktigt att inte lägga ansvar på kvinnorna för att det ska bli förändring.

I debatten som följt på metoo-rörelsen har män uttryckt att de nu är osäkra på hur de ska bete sig mot kvinnor. Men det finns olika verktyg och metoder att ta till hjälp, berättar Cajsa Winge. Ett exempel är ”#killmiddag” där män samlas kring en speciell samtalsmetodik och hon har redan hört exempel på en byggarbetsplats som tagit initiativet till att ordna en.

– Det handlar om att män tar ansvar och hjälper varandra att förstå var gränser går för integritet, vad makt betyder, vad som är professionellt och inte på en arbetsplats.

Det finns en risk att samtalet flackas ut, men Cajsa Winge tror inte att det stannar vid uppropen. Själv är hon tillsammans med  Emmelie Renlund inbjuden att föreläsa vid olika tillfällen under våren, den 16 januari på ett frukostseminarium hos Sveriges Arkitekter. Och frågorna är redan uppe på högsta politiska nivå.

– Jag hoppas att de som var med på mötet hos bostadsministern i höstas och alla företagsledare och arbetgivare nu tar det här på allvar och sätter sig ner och gör konkreta förändringar. Jag tror att det här blir en viktig valfråga.

Upprop mot sexuella trakasserier

Symbolen # kallas en hashttag. Inlägg på till exempel Facebook eller Twitter förenas av symbolen. Ett exempel är sexuella trakasserier som förenas med #metoo. I rörelsen kring sexuella trakasserier har symbolen använts för att märka de olika grupperna, som i många fall är slutna eller hemliga och synliga enbart för medlemmar. Ett exempel är #sistaspikenikistan för byggsektorn.

2006

Den amerikanska kvinnorättsaktivisten Tamara Burke skapade en kampanj särskilt riktad för utsatta färgade yngre kvinnor. Kampanjen märktes med #Metoo i sociala medier,

15 oktober 2017

Skådespelerskan Alyssa Milano bad alla kvinnor som ofredats sexuellt att svara på hennes inlägg på Twitter med orden ”me too”. Detta spreds snabbt globalt och märktes med #metoo.

Oktober – november 2017

I Sverige startade flera yrkesrelaterade hashtags för sexuella trakasserier i arbetslivet.

19 november 2017

Arkitekten Cajsa Winge och snickaren Emmelie Renlund startade den hemliga gruppen #Sistaspikenikistan på Facebook. Endast kvinnor och icke binära personer var inbjudna.

Cajsa Winge och Emmelie Renlund.

27 november 2017

Underskrifterna från #Sistaspikenikistan publicerades i Aftonbladet tillsammans med ett urval vittnesmål och en intervju med Cajsa Winge och Emmelie Renlund.

30 november 2017

Bostadsminister Peter Eriksson bjöd in till ett samtal med byggsektorns företrädare för att kraftsamla mot kränkande behandling och övergrepp. Cajsa Winge och Emmelie Renlund fick inleda mötet.

6 december 2017

Cajsa Winge och Emmelie Renlund deltog i ett möte där initiativtagare för flera av de olika yrkesrelaterade uppropen diskuterade hur de ska samarbeta.

3 januari 2018

4762 underskrifter och över 200 vittnesmål hade kommit in i #Sistaspikenikistan. Administratörerna för gruppen tar fortfarande in vittnesmål och underskrifter.

Relaterade artiklar: