Helen & Hard tror på skönhetens betydelse

Året är 1992 när de träffas på arkitektskolan i Oslo, hon kommer från studier i Barcelona medan han läst i hemstaden Graz. Mötet är omvälvande. De förälskar sig, men möts också i en gemensam kritik mot den snäva arkitektursyn som dominerar på skolan.

– Hela idén handlade om genus loci, att arkitekturen ska tolka den fysiska kontexten. Visst är det viktigt, men vi ville prata om mer grundläggande frågor. Varför ska man egentligen bygga någonting, går det att använda befintliga kvaliteter och vilka kvaliteter är det? säger Reinhard Kropf.

De två unga arkitekterna drömmer om att uppfinna premisserna för arkitekturen på nytt. Visionen är en mer experimentell metod som ska inkludera istället för att reducera, och som utforskar nya material, verktyg och samarbeten istället för att leta efter arkitekturens ”essens” och materialens ”äkthet”.

– Det var en intuitiv reaktion mot att alla var så eniga kring det där. Vi ville utvidga vokabulären, spela på alla de olika situationer och resurser som faktiskt finns tillgängliga, säger Siv Helene Stangeland.

I år är det två decennier sen de grundade Helen & Hard, vars namn är en kortversion av de egna förnamnen. När vi ses en förmiddag i sena oktober är de på jakt efter en större lokal åt den Oslofilial de öppnade för två år sen jämte kontoret i Stavanger. Såväl där som här på åttonde våningen i det funkishus som delvis fortfarande är norska arbetarrörelsens högkvarter har teamet växt. Helen & Hards inkluderande syn på hållbarhet ligger i tiden.

– Vi har arbetat med återanvändning, återbruk på platsen och grannskap sen start. Samtidigt har vi hela tiden fokuserat på energifrågor och resursanvändning. Det är nog grunden till att vi upplevs som relevanta idag, säger Reinhard Kropf.

Sin designfilosofi och arbetsmetod kallar de relationell design. Strategin innebär att de inte kommer med färdiga idéer utan istället försöker utgå ifrån den dialog som uppstår i relationen med de människor, resurser och krafter som sammantaget utgör det fält som arkitekturen ska uppstå i.

– Och då tror vi, omvänt, att det blir en arkitektur som inkluderar, bjuder in människor och är förankrad i samhället, säger Siv Helene Stangeland.

Målet är att gå in med en optimistisk attityd och försöka hitta det ”fria rum” som de menar finns i alla projekt och som kan fyllas med något som är meningsfullt för att få till en hållbar arkitektur.

– Det handlar om att verkligen pröva våra värderingar inom hållbar arkitektur genom att göra stora kommersiella projekt där vi måste vara beredda på att kompromissa. Det är en spagat som är väldigt slitsam men som vi försöker få till, säger Reinhard Kropf.

Ett exempel är bostadsområdet Rundeskogen som från början var tänkt att byggas i trä, men där byggherren drog öronen åt sig och valde betong. Helen & Hard blev tvungna att hitta sitt fria rum någon annanstans, och landade i det mänskliga mötet. Husen liknar träd med rötter i markplan där de ritade in ett uterum där de boende kan vistas tillsammans under tak.

Även om hållbarhetsdiskussionen breddats på senare år tycker de två arkitekterna att den fortfarande är alltför inriktad på teknik och mätbara mål, som energieffektivisering och fotavtryck.

– Vi menar att arkitektur skapar värden som inte bara handlar om byggnadens kontakt med omgivningen utan också om den sinnliga upplevelsen. Det är ett nytt sätt att tänka kring estetik, en estetik som är är knuten till kunskap men också värderingar och mening, säger Siv Helene Stangeland.

Bostadstornen vid Rundeskogen i Sandnes stod klara 2013. Den första våningen är upplyft vilket ger en uteplats i marknivå.

Tanken är att arkitektur som människor tycker om också blir omhändertagen och bevarad. I en tid där många byggnader rivs efter femtio år är det en viktig aspekt. Utöver det menar duon att den sinnliga upplevelsen spelar stor roll för vårt välbefinnande.

– Du har en fysiologisk och psykologisk hälsa. Att du mår bra i en träbyggnad handlar dels om att träet har goda egenskaper, men också om att du påverkas av estetiken. Det är systemisk tanke kring hållbarhet som vi tycker är extremt intressant, säger Reinhard Kropf och förklarar att ett systemiskt synsätt handlar om att förstå förhållandet mellan den minsta byggkomponenten och helheten i ett projekt, samt hur anpassning och återkoppling skapar de variationer som gör projektet unikt.

Ett annat exempel på deras relationella design är Geoparken i Stavanger, en stad som länge dominerats av oljeindustrin. Tanken var att på ett tillgängligt och lekfullt sätt använda arkitektur och återbruk för att synliggöra industrins dubbelhet, med negativ miljöpåverkan och framåtsyftande teknologi. Resultatet blev en informationsspäckad lekplats av återanvända material och element från oljeindustrin som trots att den skulle vara tillfällig står kvar sen invigningen 2008.

– Vi lyckades skapa en säregen estetisk upplevelse för besökarna som visar hur kunskapen från industrin faktiskt också är en del av ett kulturellt fält som invånarna kan vara stolta över, säger Siv Helene Stangeland.

Geoparken i Stavanger från 2008 är en lekplats och vetenskapscenter byggt av återanvända delar från oljeindustrin.

Förutom återbruket har inriktningen mot trä hela tiden spelat stor roll för Helen & Hard där de också var tidigt ute med att laborera med det miljövänliga materialet.

– Träarkitekturen har ett traditionellt sätt förhålla sig till raka linjer, men vi har utforskat hur träkonstruktioner kan bli organiska, säger Siv Helene Stangeland.

Kontorets mest omtalade träbyggnad är biblioteket och kulturcentret i byn Vennesla med sin böljande kropp av limträbalkar. Arkitekterna samarbetade med invånarna kring användningen av rummet där målet blev en gemensam stuga för samhället, en slags förlängning av torget framför. Byggnaden är ett passivhus, hämtar solenergi på baksidan och reducerar grannhusens energianvändning. Men det är den mänskliga upplevelsen som de två arkitekterna betonar. Utgår man från den kommer de andra hållbarhetsaspekterna på köpet.

– Upplevelsen när man går in där är väldigt speciell. Det känns generöst, nästan storartat. Belysningen gör att det uppfattas som att det alltid är fullt med sol. Det blev ett offentligt rum med magisk kvalitet, kommenterar Siv Helene Stangeland.

Vennesla bibliotek och kulturcenter invigdes 2011. De 27 limträbalkarna bildar ett publikt rum som är en fortsättning på torget utanför.

Kvarteret Vindmøllebakken i Stavanger speglar ytterligare en variant av Helen & Hards holistiska metod. När det står klart i sommar ska det fungera som en prototyp för en ny sorts boendemodell. Byggherren är kommersiell, så det är ingen byggemenskap. Däremot har brukarna bjudits in tidigt i processen och de som vill kan också vara med och bygga och på så sätt sänka sina kostnader.

– Vi kallar konceptet Gaining by Sharing. Lägenheterna är lite mindre men har gemensamma rum som öppnar sig mot en delad gård. Strukturen är en tolkning av Stavangers bebyggelse med små trähus fast tätare placerade, säger Reinhard Kropf.

Husen utformas med synliga prefabricerade träkomponenter som arkitekterna tagit fram i samarbete med ett forskningsteam i Zürich. Elementen består av två delar i massivträ med en hålighet i mitten som fylls med träfiberisolering.

– Det ger ett väldigt gott inneklimat eftersom komponenten andas och avger fukt. Dessutom är den enkel att sätta upp, en person kan bära ett element, samtidigt som den är robust och tålig, förklarar Siv Helene Stangeland.

Lägenheterna i Vindmøllebakken har minskats till förmån för gemensamma allrum och uteplatser. Stavangerkvarteret beräknas färdigt under 2017.

Träarkitekturen har fört kontoret längs breddgrader där klimatet liknar Norges. För närvarande har de fyra pågående projekt utomlands, i Salzburg och Wien i Österrike, i Boston i USA samt ett i Norrköping, kontorets första i Sverige. Yllefabriken, som kvarteret heter, handlar om utformningen av ett nytt bostadshus, en omvandling av en intilliggande industribyggnad samt ett kaktusväxthus i trä och en amfiteater.

I så gott som varje projekt identifierar Helen & Hard något som de vill undersöka lite extra.

– I Norrköping är frågan hur kan man kombinera ett växthus med ett bostadshus och få en ekologisk koppling, synergier och en spännande träkonstruktion, säger Reinhard Kropf.

Yllefabriken i Norrköping kommer rymma 150 lägenheter, ett växthus i trä och en amfiteater när projektet invigs 2018.

Den praktiknära forskningen innebär möjligheten att söka forskningsmedel och hjälper kontoret att utvecklas kontinuerligt. Duon har också haft som strategi att anställa arkitekter med specialkunskap.

– Någon kan trä, en annan social hållbarhet, ytterligare en kan energi och någon är expert på omvandling och återbruk. Det gör att vi kan lära av varandra istället för att alla kan lite av varje, säger Reinhard Kropf.

Själv fascineras han särskilt av biomimik och bionic, två forskningsfält som enkelt uttryckt handlar om hur design kan inspireras av naturen.

– Hur naturen skapar och formar lösningar är otroligt intressant och en fråga vi haft med oss i arbetet både med ekologisk och delaktig design. Det är ingen forskning vi satt i system ännu, kanske är det min framtida avhandling, säger han och ler snett mot sin partner i det lilla mötesrummet.

Siv Helene Stangeland ler tillbaka. I januari disputerar hon på arkitektskolan i Århus och är nu i arbetets intensiva slutskede. Hennes avhandling, som fått namnet The Wildling and the Weaving – a Relational Design Practice, handlar om tecknandet som redskap i skapandeprocessen och dynamiken mellan vad hon kallar ”det vilda och det vävda”.

– Å ena sidan handlar skapande om den vilda impulsen att utforska, göra något helt nytt och att överraska, å andra sidan om att integrera, knyta an till det existerande och samla, den vävande kvaliteten. De här två krafterna är på spel när man tecknar men det är också en dubbelhet som jag finner i våra projekt. Som arkitekter förblir vi ofta väldigt privata när det kommer till hur vi formger. Jag vill sätta ord på det som sker.