”Det handlar ju om kollegor som riskerar att sägas upp, då vill man inte göra fel”

Varsel, arbetsbrist och hyvling har präglat vardagen för många arkitekter sedan konjunkturen slog till på allvar hösten 2022. Men det är ett gäng som har tampats med detta i dubbel bemärkelse: de cirka 400 fackligt förtroendevalda. Dels är det många fackliga som själva har drabbats av uppsägning och dels har det fackliga arbetet intensifierats då många arbetsgivare har hamnat i kris.

– Vi märker att de fackliga har det tufft därute och det finns hela klubbar som har svepts bort på grund av att alla medlemmar blivit uppsagda. Det är också många fackliga som tar illa vid sig och kan känna besvikelse gentemot sin arbetsgivare. Det kan ha hänt saker som inte känns bra, säger Jens Andersson, förbundsjurist på Sveriges Arkitekter.

Mycket av det fackliga arbetet sker på lokal nivå. När en arbetsgivare ska göra uppsägningar får de fackliga förhandsinformation och förväntas ha synpunkter.

– Fackklubben får ta del av arbetsgivarens planer på hur många som ska sägas upp om det handlar om arbetsbrist. Det är arbetsgivarens beslut, så det är inte en förhandling mellan två parter med lika stort inflytande. Klubben kanske försöker få arbetsgivaren att behålla fler genom att peka på konsekvenserna av att ta bort de här rollerna som är hotade. Det kan vara att arbetet påverkas negativt eller att arbetsmiljön påverkas, förklarar Jens Andersson.

I det här läget uppstår ofta en hel del diskussioner kring antal tjänster och så småningom kring turordningslistan samt om det finns personer som riskerar uppsägning som kan kvalificera sig för andra tjänster på andra avdelningar.

– Det här är svåra diskussioner som kan skada förtroendet mellan de inblandade. Man kan upptäcka sidor hos sin arbetsgivare som är svåra att acceptera. De kanske håller sig inom lagen, men det upplevs som att de tänjer på gränserna. Det kan också vara så att arbetsgivaren utnyttjar att medlemmar oftast är ovilliga att tvista. Det går att få skadestånd om arbetsgivaren har brutit mot turordningen, men många är rädda att få dåligt rykte i branschen, säger Jens Andersson.

Anna Renström har fått uppleva tre arbetsbristförhandlingar sedan hösten 2022. Hon är arkitekt, arbetar på Brunnberg och Forshed sedan snart åtta år och var ny ordförande för fackklubben när lågkonjunkturen slog till. När hon tog på sig uppdraget trodde hon att det skulle bli ett ganska lugnt år. Så blev det inte.

– Det har varit väldigt krävande att hantera det här samtidigt som vi i klubben har våra heltidsjobb. Jag känner hela tiden en viss oro över om vi gör rätt. Vi är inte jurister och det här är svåra frågor. Det handlar ju om kollegor som riskerar att sägas upp, då vill man inte göra fel!

Vissa saker i uppdraget som facklig har varit betungande för Anna Renström.

– Jag tycker att det svåraste och jobbigaste är när man i princip är i mål med en förhandling om arbetsbrist. Då vet vi vad som är på gång samtidigt som alla kollegor undrar och oroar sig. Och de vet ju att vi vet. Men vi är noga med att det måste vara arbetsgivaren som informerar först. Efter det har vi individuella samtal med alla berörda.

Enligt Anna Renström påverkas stämningen på arbetsplatsen väldigt mycket av arbetsgivarens förhållningssätt. Är arbetsgivaren mer transparent minskar oron. Men nya LAS-regler i kombination med exempelvis en omorganisation kan göra läget mer oförutsägbart för de anställda – och därmed mer oroande.

– Vi i klubben tycker det har varit viktigt att vi är mycket på kontoret under den här tiden så att folk ska kunna söka upp oss. Det får inte verka som att vi gömmer oss.

En annan utmaning med det fackliga arbetet är att det kan uppstå viss friktion gentemot arbetsgivaren.

– Vår uppgift är att ifrågasätta och försöka påverka arbetsgivaren och det kan leda till vissa konflikter. Men det gäller också att förstå att vi är inne i en kris. Att säga upp anställda är ju inget som arbetsgivaren gör lättvindigt.

Trots de påfrestningar som den fackliga rollen innebär i en kris, tycker Anna Renström att de positiva delarna överväger. Hon ser rollen som viktig och känner ett ansvar att själv bidra i den mån hon kan under en period, så som andra har gjort före henne.

– Jag tycker också att vi har gjort stor nytta under den här krisen och därför känns det meningsfullt. Vi har kunnat påverka arbetsgivaren att bland annat informera på ett bättre sätt och att följa turordningen mer korrekt. Vi kan eventuellt också ha räddat någon tjänst förra våren.

På ett personligt plan är det också givande för Anna Renström att arbeta fackligt. Trots nämnda friktion med arbetsgivaren upplever hon inte att hon uppfattas som en bråkmakare. Tvärtom är arbetsgivaren mån om att fånga upp fackklubbens tankar och åsikter, vilket känns positivt.

– Jag har också lärt mig enormt mycket av den här processen. Även om det har varit tufft ser jag det som ett fint uppdrag att kunna vara med och bevaka våra rättigheter.

Kristofer Eklund är ordförande för akademikerklubben på Tengbom i Stockholm. Han är mer rutinerad än Anna Renström – och lite mer luttrad.

– När man kommer in som facklig första gången är det lätt att ha orealistiska förväntningar på vad man kan påverka. Det kan finnas en lite sned bild av det lokalfackliga arbetet och att man ska kunna påverka saker direkt. Men det är sällan man kan det. De flesta beslut ägs av arbetsgivaren.

Därför betonar Kristofer Eklund uthållighet och kontinuitet som de kanske viktigaste lokalfackliga grundförutsättningarna. Om fackklubben kan upprätthålla kontinuiteten kan de också använda det som han ser som det mest effektiva redskapet i verktygslådan: dialog.

– Vi har inga kraftverktyg att ta till. Men att föra dialog över tid är ett bra sätt att jobba på. Vi kan påverka indirekt genom att finnas till och lyfta samma frågor om och om igen. Det här blir svårare om det hela tiden är nya personer som arbetar fackligt.

Eftersom Kristofer Eklund ser dialog och förtroende som viktiga förutsättningar för det fackliga arbetet, vill han inte kommentera hur just denna kris har påverkat kontoret. Men han har hunnit uppleva både upp- och nedgångar tidigare.

– Uppsägningar är jobbiga att hantera generellt, men det ingår i uppdraget. 2019 hade vi omfattande arbetsbristförhandlingar och då gick vi i klubben en utbildning på TRR kring den fackliga rollen vid omställning som gav oss bra verktyg.

På vissa sätt är det fackliga arbetet lättare att hantera i lågkonjunktur, tycker Kristofer Eklund. Arbetstempot och personalomsättningen är lägre. I goda tider kan det vara mer turbulent och fler som byter jobb även bland de fackliga. – Att hantera arbetsbrist är såklart slitsamt, men det kan också uppstå ett större lugn i sämre tider. Fokus ligger inte på utveckling eller att växa utan fokus blir mer på att ta hand om det man har för att klara sig igenom kristiderna.