Därför går Monica von Schmalensee vidare

Hon utstrålar pondus, ett självsäkert lugn. Pratar lågmält men tydligt, med eftertryck. Fast blick bakom de runda bruna glasögonen.

– Jag har aldrig varit på en så bra plats som nu, någonsin. Jag är glad och känner mig väldigt kompetent. Det är en speciell känsla, säger Monica von Schmalensee.

Efter 35 år i yrket har hon arkitekturens hela komplexa system lätt till hands. Att ta beslut, sätta sig in i projekt, uttala sig och ge kollegor råd har aldrig varit så enkelt. Ett stråk av vemod kommer över henne när hon berättar om beslutet att kliva av efter sju år som vd för White.

– Varför slutar jag egentligen? Jag har ju världens roligaste jobb. Det kommer nog att kännas lite tomt, jag som är så van att hålla igång. Men jag tycker att jag åstadkommit mycket av det jag velat under de här åren. När jag skulle skriva på för tre år till så kände jag: det är för lång tid. För White. Och för mig. Det behövs omsättning, nya tankar.

Vid årsskiftet lämnar hon över stafettpinnen till Alexandra Hagen, som för närvarande är Whites kontorschef i Malmö. Sedan ska Monica von Schmalensee pröva vart de samlade erfarenheterna kan leda henne i en friare roll som senior rådgivare på White.

– Är man vd för ett sådant här stort företag är man ansvarig dygnet runt, det tar aldrig slut. Nu vill jag njuta av att göra helt andra saker med alla färdigheter jag fått, gärna i stora svåra komplicerade projekt, det gillar jag mest av allt. Och jag vill ha en vardag som inte är så uppbunden, ta hand om mig själv och familjen lite mer.

Ett uppdrag finns där redan, som rådgivare i design- och samhällsbyggnadsfrågor åt Londons borgmästare Sadiq Kahn. Monica von Schmalensee ingår i en grupp om femtio så kallade design advocates som ska bidra med expertkunskap i Londons alla kommuner. Syftet är att förbättra befolkningens livsvillkor med arkitekturens hjälp.

Utlysningen var öppen och många sökte. Bland de utvalda finns många välkända namn, som Liza Fior, David Adjaye och Alison Brooks. Monica von Schmalensee är den enda ickebrittiska representanten.

– Det är jättekul. Man blir lite kusinen från landet, men jag tror att vi har gjort oss kända för vårt arbete med den hållbara staden, utifrån alla dimensioner. Att vi driver frågan om livet mellan husen och det offentliga rummet hade nog också betydelse. Det är väldigt svenskt.

Det internationella utbytet ligger henne varmt om hjärtat. Under Monica von Schmalensees tid har White öppnat studios i Oslo och London och engagerat sig i uppdrag som kulturhuset Go down i Nairobi och återuppbyggnaden efter stormen Sandy i New York.

Hennes skäl är framförallt två. Det första är att hon sett att medarbetare som får pröva sina vingar utomlands växer snabbare och på ett nytt sätt.

– Man tror ibland att det är oöverstigligt och visst kan det vara svårt att formulera sig på ett internationellt plan. Du måste definiera dig, göra din berättelse skarp och intressant. Men det i sig är en riktigt bra träning i att känna dig trygg i dig själv.

Monica von Schmalensees andra motiv till etableringen utomlands är att den blir en säkerhet den dag konjunkturen vänder. Än så länge är det bara Oslostudion som går med vinst. Men hon ser ändå starka skäl till de övriga utlandssatsningarna, nu när företaget har råd.

– Det finns de som undrar varför vi satsar internationellt när det är så bra hemmamarknad. Men någon dag tar det slut. Och då måste man vara beredd på ett mycket tuffare klimat än vi har här i Sverige.

Monica von Schmalensee vet hur en lågkonjunktur känns. Faktum är att hon själv förlorat jobbet två gånger, båda gångerna låg hon på BB. Första gången var det Bengt Lindroos som ringde och meddelade att det inte fanns utrymme för en arkitekt som just blivit mamma. Beskedet tog henne hårt.

– Jag har varit med om precis allting. Verkligen nedgång på riktigt. Jag har trott att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till det här jobbet. Inget var givet på den tiden.

Året var 1986 och Monica von Schmalensee hade hunnit arbeta hos den svenska kända arkitekten två år efter examen på Kungliga tekniska högskolan. Jobbet hade hon fått av en slump, efter att hon just sökt arbete hos grannkontoret Nyréns.

– På den tiden satt alla arkitektföretag i Gamla stan. Intervjun på Nyréns hade gått bra, du vet när man är inne i ett flow, så jag gick ner en trappa till Bengt, visade min portfolio och sa att jag sökte jobb.

Bengt Lindroos gillade vad han såg och hon fick anställning direkt. Det här var en period då det var stor konkurrens om jobben och även om Monica von Schmalensee inte tänkt sig en tjänst hos en stjärnarkitekt som Bengt tackade hon ja, något hon är glad för i dag.

– Det var världens bästa skola. Vi var unga och okunniga men fick ansvar för varsitt hus i ett bostadskvarter. När ritningarna var färdiga lämnade vi dem till Bengt som rättade dem;  det var som mästare och elever. Sedan hade vi en jättebra gemenskap. Man lämnade aldrig någon själv på nätterna utan vi jobbade tillsammans tills vi kunde gå hem.

Efter en tid hemma med sin lilla son fick Monica von Schmalensee tillbaka jobbet, men valde snart att byta till det större arkitektföretaget Coordinator eftersom möjligheterna att kombinera privatliv och arbete var bättre där. Kontoret hade ett hundratal anställda, och gick efter ett tag ihop med White, som var ungefär lika stora. Men efter ett par år slog en ny finanskris till.

– Det bara rasade. Nästan alla förlorade jobbet, hos oss var det kanske 40 personer kvar. Alla var ledsna och tyckte det var hemskt, men ägarna kunde inte göra någonting.

Även denna gång hade Monica von Schmalensee just lämnat förlossningsavdelningen när beskedet om avsked kom och även denna gång fick hon snart tillbaka jobbet, men nu mera luttrad. Lågkonjunkturen var djup och hon väntade uppsägning vilken dag som helst.

Trots att hon var anställd lyckades hon övertala Arbetsförmedlingen att få gå en kurs i fastighetsförvaltning, efter att ha hotat med att dagligen rulla sin barnvagn utanför handläggarens kontor. Utbildningen följde hon upp med kurser i juridik och ekonomi.

– Jag tänkte att jag måste ha en plan b och att jag skulle kunna vara på beställarsidan. Även i dåliga tider måste ju husen tas omhand.

Satsningen lönade sig, innan hon pluggat färdigt ringde bostadsbolaget Svenska bostäder upp. Samtidigt hörde White av sig och erbjöd en plats. Monica von Schmalensee gick på instinkt.

– Alla sa: ta nu jobbet på Svenska bostäder, men då kände jag med magen att det var roligare att gå tillbaka till min gamla arbetsplats. Det här var 1994 och sen dess har jag varit kvar här.

Monica von Schmalensee gillar stora svåra komplicerade projekt.

Kurserna i företagande har kommit väl till pass. Snart blev Monica von Schmalensee gruppchef, 2005 tog hon över Whites Stockholmskontor och 2011 utsågs hon till vd för hela det då drygt 480 personer starka företaget. Men hur det kommer sig att andra ser en ledare i henne har hon svårt att sätta fingret på.

– Jag gillar ju att styra och ställa, att organisera saker. Sedan kan jag nog formulera mig, och se hur saker sitter ihop. Men jag vet faktiskt inte.

Däremot vet hon att hon älskade den värld av affärsplaner, gruppsykologi och medarbetarutveckling som hon mötte under sina första ledarskapskurser.

– Det var otroligt intressant. På den tiden fanns det en idé om att arkitektföretag skulle skilja sig från resten av världen i sitt företagande. Man fick inte annonsera, man fick inte prata pengar eller använda ordet kund, det fanns en massa oskrivna regler. Så vi började jobba professionellt med frågorna, vi tog fram ledarskapsprogram, startade en affärsskola och gjorde
superordentliga affärsplaner. Det har varit värsta resan faktiskt.

Under sina tidiga år som chef ritade hon fortfarande en hel del. Kista science tower och Tele 2 arena i Stockholm är två byggnader med Monica von Schmalensees signatur. Men med tiden tog det strategiska arbetet överhand och i rollen som vd har det dominerat helt.

Monica von Schmalensee visar ett utkast på Whites strategiska plan för de kommande två åren, där företagets vision – som säger att White ska jobba med människor i fokus och inspirera till en hållbar livsstil – beskrivs inledningsvis. Monica von Schmalensee understryker att företagets värderingar, formulerad i olika policyer, ligger högt i hierarkin.

De mål som sedan beskrivs ligger under tre rubriker: utforska, utmana och beröra. Utforskandet handlar bland annat om den praktikbaserade forskningen, som White i dag lägger drygt 40 procent av vinsten på. Själv sitter hon i den statliga forskningsfinansiären Formas forskningsråd.

– Ett av våra mål är att White ska få mer medel utifrån för att jobba med forskning och utveckling, säger Monica von Schmalensee och nämner Rem Koolhaas arkitektkontor OMA och dess forskningsstudio AMO som en förebild.

Under rubriken utmana diskuteras företagets långsiktiga arbete med hållbarhet och nya affärer. Ett av målen är att inte ta betalt per timme. Ett annat att en tredjedel av företagets alla projekt ska vara helt utan koldioxidavtryck.

– Det är väldigt höga målsättningar. Men pratar man om målen kommer det till slut vara uppnått.

Det sista avsnittet säger bland annat att White ska inspirera till en livligare publik debatt genom sina projekt. Förhoppningen är att arkitekturen ska ta en större plats i samhället än någonsin, vilket enligt Monica von Schmalensee redan är på gång.

– Vi har fått en ny arkitekturpolitik och arkitekturen betraktas som en kreativ näring, vilket är saker vi arbetat för i flera år. Att få vara med och påverka, vilket man faktiskt kan som stort företag, har varit en väldigt kul del av mitt yrke.

Under hennes ledning har White växt rejält. När vi ses i sena september i glashuset vid Skanstull som White byggt själva uppgår antalet anställda till 920, vilket gör White till Sveriges största och Europas tredje största arkitektföretag. I dag ligger lönsamheten på drygt 11 procent och kontoret har fått många stora prestigeuppdrag, som Nya Karolinska i Solna och flytten av Kiruna. Men att bli fler har inte varit något självändamål, säger Monica von Schmalensee. Det är helt enkelt något som skett organiskt och utan uppköp, vilket annars varit något av en trend i branschen på senare tid.

Att kontorets storlek skulle kunna ha en negativ inverkan på mångfalden i arkitektvärlden ser hon inte. I stället beskriver hon storleken som en styrka som kan användas för att påverka samhällsbyggandet i stort.

– Det finns så mycket arbete att göra med professionalisering av medarbetaren och vår bransch. Men också att öka kompetensen på byggherresidan och hos kommunerna. Vi tycker det är bättre att arkitektföretaget är plogen för de här frågorna än ett ingenjörsföretag.

White är ett medarbetarägt kontor, och under intervjun använder Monica von Schmalensee hela tiden ordet ”vi” och inte ”jag” när hon berättar om Whites projekt och filosofi. Hon har ibland beskrivits som osynlig. Samtidigt syns hennes namn allt oftare på debattsidor, talarlistor och magasinsomslag. För två år sen hängdes hennes porträtt upp i Arlandas ankomsthall. Är det ett avsiktligt val att kliva fram?

– Nej, det har inte varit en medveten strategi. Jag skulle nog säga att kulturen på White har varit att man velat koncentrera sig på projekten. Samtidigt representerar ju jag kollektivet och tidningar vill ha en person, inte ett företag.

Att leda White har varit som att vara dirigent för en orkester, säger Monica von Schmalensee. Det gäller att se till att musikerna är samspelta, att stämmorna håller ihop. Men hennes allra viktigaste uppgift, som hon ser det, är att de anställda tycker att det är kul att gå till jobbet. Och för det krävs ett företag med högt till tak där medarbetarna får utvecklas, ta egna initiativ och säga vad de tycker.

– Jag som chef måste hitta förutsättningarna för det. Det är en känsla som ska till och den är hårfin. Men att så många ser White som sin förstahandsarbetsplats, det är ett ganska bra betyg.

Tempot är numera högt i arkitektbranschen, det är vanligt att drabbas av utmattningsdepression. Vad kan hon som ledare för landets största kontor göra för att hejda utvecklingen?

– Det bästa man kan göra som chef är att skapa trygghet. Att du känner att det är okej att göra fel och be om hjälp. Att det trots allt bara är ett jobb, inte ett liv. Det får jag säga många gånger. Det är många högpresterande personer i det här yrket och vi på White är drabbade som alla andra, även personer i min närhet. Det är ett stort samhällsproblem.

Har du varit nära själv?

– Nej… ja, ibland blir man ju helt slut, det måste jag erkänna. Jag har blivit glömsk, tappat saker och haft svårt att sova; det är ju tecken. Men jag har inte gått in i väggen. Min räddning har varit att åka ut till landet, vara lite lat och inte göra så mycket. Hade jag inte haft den återhämtningen vet jag inte hur jag hade fixat det. Alla har sina livspussel och alla försöker på bästa sätt. Det som är viktigt ändå är att våga släppa på kontrollen, delegera, lita på varandra. Allt måste inte vara perfekt.