Arkivskatten förvarades i sopsäckar på SLU

Douglas Gunnarsson är arkivarie och jobbar på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Alnarp. Halva hans tjänst går i dag ut på att jobba med en stor mängd dokument som donerats till universitetet, och som är minnet av landskapsarkitekten Per Fribergs yrkesgärning. Hur de kom till universitetet från första början är faktiskt lite oklart. Det antas att det kommit från Per Friberg själv och hans barn i olika omgångar både före och efter hans död. Friberg var själv professor på institutionen.

En märklig omständighet var att inget av materialet diariefördes, eller på annat sätt registrerades som inkommen allmän handling. Det ledde till att det hela blev lite bortglömt. Någonstans 2017–2018, tror Douglas Gunnarsson, kom det sig till slut att någon hittade materialet i en servicehall i universitetsbyggnaden i Alnarp.

– Det låg i sopsäckar, säger Douglas Gunnarsson.

– Det var hur mycket som helst.

Efter den händelsen bildades en arbetsgrupp bland forskare och en arkivarie på universitetet som började jobba för att samlingen skulle tas om hand på ett värdigare sätt. I början av 2019 skrev de ett brev till rektor i ärendet. Där stod bland annat:

”Det ritningsmaterial av Per Fribergs hand (och kontor) som nu finns på SLU Alnarp, ca 5 000 ritningar och planscher, har donerats till Alnarp i omgångar, senast vid hans bortgång 2014 och utgör nära nog Fribergs totala ritningsarkiv. Samlingen är unik i Sverige. Den innehåller resultatet från olika uppdrag i hela landet, men med ett fokus på södra Sverige och den innehåller alltifrån skisser till färdiga förslag. Det är ett uttalat önskemål från både LTV-fakulteten och Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning Alnarp, att handlingarna ska bevaras i sin helhet, företrädesvis på Alnarp, och att de ska kunna användas på olika sätt i framtiden.”

Någonstans i den här processen kontaktade SLU Riksarkivet, som tackade nej till att ta emot samlingen, med hänvisning till att det skulle bli för resurskrävande att ta hand om den. Då tog SLU själva till slut tag i det. Douglas Gunnarssons ambition är nu att – på lite längre sikt – göra Per Fribergs samling till navet i ett stort nationellt arkiv som fokuserar enbart på landskapsarkitektur.

– Det är en fantastisk samling, det är hela hans livsverk. Jag har aldrig sett något liknande under min anställningstid, säger Douglas Gunnarsson.

I sopsäckarna låg en nästan komplett ritningssamling, för 700 olika projekt, i olika rör. Douglas Gunnarsson jobbar nu med att metodiskt försöka bevara dem för eftervärlden.

– Det ligger mellan en och 20 ritningar i varje rör. Rören är inte syrafria, vilket innebär att de avger gaser som skadar pappret som ritningarna är gjorda på.

Det tidsödande arbetet går ut på att isolera rören och linda in varje ritning i särskilda omslag. Samtidigt förtecknar han varje ritning och gör den sökbar.

– Det tar ett tag. Det är stora ritningar, och spröda.

Vad finns det för poäng med att göra allt det här egentligen? En massa olika sorters poänger, menar Douglas Gunnarsson. Han menar att det stärker yrkesidentiteten för landskapsarkitekter, både utbildade och studenter på institutionen. Den har ett pedagogiskt värde, Gunnarsson berättar att studenterna redan i dag har börjat använda sig av en del av skisserna i undervisningen. Den har också ett konstnärligt värde, eftersom den består av ritningar från en av de mest tongivande landskapsarkitekterna i Norden under 1900-talet. För forskare som studerar landskapsarkitektur historiskt kommer de naturligtvis alltid att kunna vara betydelsefulla. Och kulturhistoriskt har det också en betydelse. Douglas Gunnarsson berättar om ett projekt där en arkitekt under stadsmässan H22 gav sig på att nytolka en klassisk pergola som Fribergs gjorde till den klassiska utställningen H55. Processen inleddes med att de 70-åriga originalritningarna gick igenom en enorm skanner och sedan skickades till arkitekten.

Han ser också framför sig hur SLU skulle kunna börja samverka med andra museer och arkiv, som Skissernas museum i Lund och Arkdes i Stockholm.

Arkdes är Sveriges centrum för arkitektur och design, och Douglas Gunnarsson vet inte om de har blivit tillfrågade om att ta hand om samlingen någon gång under processen. Det vet inte heller Karin Glasemann, som är biträdande enhetschef för intendentenheten på just Arkdes, och som har ett ansvar för dess samlingar. 

Hon berättar att från det att deras föregångare Arkitekturmuseet bildades 1962 har de tagit emot samlingar av det här slaget. Till en början tog de ofta in hela arkiv i donationerna de fick, men med tiden fick de lov att bli lite mer restriktiva på grund av platsbrist. 1998 flyttade de till en ny byggnad med mer utrymme, vilket gjorde att de åter började acceptera fler och mer omfattande donationer. Nu börjar det bli fullt igen, och samtidigt arbetar Arkdes efter en samlingspolicy för att mer strategiskt bygga upp sina samlingar, vilket gör att de väljer donationer, eller delar av donationer, som de tar emot med större omsorg. 

– Vår samlingsförvaltning är i dag eftersatt eftersom samlingen är så enorm, vi har omkring fyra miljoner objekt. Allt måste förtecknas, ordnas och tillgängliggöras, det innebär en gigantisk arbetsinsats, säger Karin Glasemann.

Det innebär att de nu förhåller sig mer aktivt till vad de tackar ja till att bevara för eftervärlden när de får donationer. Därmed inte sagt att Per Fribergs samling i Alnarp skulle varit ointressant för Arkdes. 

– Just den här samlingen hade varit intressant för oss. Den skulle vi gärna ha tittat på, säger Karin Glasemann.

– Det finns ingen förpliktelse att fråga oss först när man donerar samlingar, men det är klart att vi försöker få in det vi vill ha till våra samlingar.

Samtidigt ser hon det inte som en konkurrenssituation att SLU nu funderar på att bygga upp ett helt eget arkiv för landskapsarkitektur.

– Skulle det leda till att vi inte får in någon landskapsarkitektur överhuvudtaget till vår samling är det klart att det vore jättetråkigt. Men jag tror inte att den risken är så stor. 

– Det skulle inte heller funka att säga att allt ska hamna under vårt tak. Det måste vara ett stort gemensamt uppdrag att bevara kulturarvet, säger Karin Glasemann.