Kultur

När ett nytt manifest blev till

12 juni 2019

Professor Claes Caldenby skriver om tillkomsten av det internationella manifest som ligger till grund för arkitekturtriennalen Nödvändighetens ­arkitektur.

Annons
Annons
Foto Pasi Aalto/Tyin Tegnestue

2010 korades de första vinnarna däribland Soe Ker Tie-Hus, ett barnhem i Thailand ritat av norska TYIN Tegnestue.

Det började med ett samtal våren 2009 från Henrik Teleman, då chef för Virserums konsthall. Han planerade en utställning Trä 2010 med inriktning mot hållbarhet och höll på att bygga kontakter. Han funderade också på ett ”internationellt arkitektupprop för en ’nödvändighetens’ eller ödmjukhetens arkitektur”.

Bakgrunden var att Teleman flyttat till Virserum på 1990-talet för att arbeta som konstnär. Snart kom han att samla Virserumsbors gamla fotografier till en välbesökt utställning. Det blev starten till  den nya konsthall som byggdes 2004 med lägsta tänkbara budget på ett nedlagt snickerifabriksområde. En av Sveriges större och mer aktiva konsthallar låg nu, mot alla odds, i ett krympande brukssamhälle i nordöstra Smålands skogsbygder. På konferensen Konst och politik 2002 talade Teleman om sitt intresse för en ”antropologisk konst”. Virserums konsthall skulle kännetecknas av ett ”underifrånperspektiv”.

Idén om ett ”upprop” eller ”manifest” lockade mig. Manifest låg i den oroliga tiden ­efter finanskrisen; jag hade samlat på mig några från olika håll i världen. Lite senare, 80 år efter utgivandet av Acceptera, sammanfattade jag ämnet i artikeln En tid för manifest i Arkitektur 1-2011. Det var därför svårt att motstå när någon från ett sådant sammanhang kom och bad mig vara redaktör för ett. Henrik Teleman skickade ett första utkast med några nyckelord som vardagens arkitektur, hållbara städer och konsumtionssamhälle. Målet var att engagera arkitekter i en ideologisk diskussion och att samla in bra projekt från hela världen till en utställning. Det fanns också en liten referensgrupp bestående av Henrik Teleman själv och förra Boverket-chefen Fredrik von Platen. Under ett par månaders mejlbollande sommaren 2009 växte manifestet fram.

Annons
Annons

Den retoriska formen satte sig direkt, utan diskussion. Högst en A4 och fem punkter skulle det vara, som i Le Corbusiers Fem punkter för en ny arkitektur. Jag hade invändningar mot begreppet ”nödvändighet”, som för mig kändes som en övertalningsdefinition och för mycket av ”blotta nödvändigheten”, och prövade i stället ”ansvarsfullhetens arkitektur” som rubrik. Ett tidigt förslag till Henrik Teleman med korta motiveringar visade sig stå sig ganska bra:

1. Nödvändighet (bygg utifrån behovet. För att inte ta ifrån dig det begreppet men ändå ge det ett sammanhang).

2. Långsamhet (planera och bygg noggrant).

3. Hållbarhet (ekologisk, social, ekonomisk och kulturell).

4. Rättighet (eller rättvisa? Justesse, det enda begrepp Derrida inte såg anledning att dekonstruera).

5. Öppenhet (responsivitet, föränderbarhet, brukarinflytande. Arkitektur angår alla).

Annons
Annons

Teleman höll ändå fast vid ”nödvändighetens arkitektur”, för att det sätter i gång associationer och väcker uppmärksamhet, menade han. ”Det som är dess svaghet och som du reagerar mot är det som ju gör det spännande …”. När det hela var klart skrev Teleman att ”kollisionen mellan våra tre röster roat mig – din akademiska, Fredriks ämbetsmannamässiga och min futuristiskt revolutionära … Resultatet är HELT annorlunda än jag föreställde mig från början, men jag tycker att det blivit mycket bra”.

Fakta: Nödvändighetens arkitektur

I september 2009 skickade Virserums konsthall ut manifestet Nödvändighetens arkitektur till arkitekter, arkitekturtidskrifter och institutioner. Manifestet fick stort internationellt gehör och blev också namnet på den internationella tävlingen som arrangerades på TRÄ 2010. Över 600 bidrag från mer än 40 länder har lämnats in till tävlingen som arrangeras var tredje år på konsthallen i Virserum.

Manifestet inleds med tre stycken som beskriver utgångspunkten. Arkitektur är ett elementärt behov, ”människans fotfäste i världen” (ett lån från Juhani Pallasmaa), både skydd mot naturens krafter och lust och lek.

I globaliseringens och medialogikens samhälle har den alltmer fått uppgiften att väcka sensation, samtidigt som byggandet är en av de främsta källorna till miljöförstöring. De grundläggande möjligheterna är många, liksom de aktuella problemen. Arkitekturen står därför inför ”utmaningar lika stora som dem modernismen ställdes inför i början av 1900-talet”. Därefter kommer de fem punkterna som, här förkortade, säger att nödvändighetens arkitektur är:

1. Ansvarsfull, den kräver insikter och yrkeskunnande. Den utgår från behoven, de nära och de avlägsna. Den tänker i många dimensioner och konsekvenser, även de inte omedelbart givna.

2. Omsorgsfull, både väl planerad och omsorgsfullt utförd och utvärderad. Planeringen tar tillvara erfarenheter, svarar mot människors behov, förankrar det byggda i dess omgivning och funktionen i det byggda.

Annons
Annons

3. Hållbar, genom att undvika kortsiktig teknik och kortsiktiga lösningar. Den strävar efter korta transporter, kretsloppstänkande och förnyelsebara resurser. Material återanvänds bäst där de redan finns.

4. Rättvis, den söker motverka sociala och globala klyftor. Den stimulerar till delaktighet och utveckling. Den försvarar arkitekturen som allemansrätt och arkitekturupplevelsen som fri nyttighet.

5. Öppen, inbjuder till förändringar och till dialog mellan en mångfald av traditioner och berättelser. En byggnad eller stad är inte något man slutför, det är något man sätter i gång. En arkitektur öppen för förändring och deltagande kan bli älskad och få ett långt liv.

Alla punkterna knyter mer eller mindre tydligt an till en pågående diskussion i samhället. Några är mer direkta lån från inspirerande källor. Tankar om den omsorgsfulla planeringen fanns i Wilfried Wangs ”Tiden er inde til et paradigmeskifte: Arkitekturens økologiske udfordring” i Louisianas katalog Fremtiden er grøn 2009. Formuleringen om att arkitektur inte är något man slutför kommer från Stewart Brands bok How buildings learn. Målet att bli älskad och få ett långt liv är hämtat från brittiska CABE:s ”key questions” till tävlingsprojekt.

”Hänsyn och respekt för de svagaste av de svaga i samhället är tydlig”, löd motiveringen när juryn utsåg ett äldreboende för aboriginer ritat av australiensiska Iredale Pedersen Hook år 2016. Foto: Peter Bennets

Hållbarhet är centralt, men i en lite vidare mening än den etablerade treenigheten ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Punkt 3 handlar uttryckligen om ekologisk hållbarhet liksom punkt 4 handlar om social hållbarhet. Även punkterna 2 och 5 har drag av social hållbarhet. Men punkterna 1, 2 och 5 är också exempel på något man kunde kalla kulturell hållbarhet. De handlar om yrkeskunnande, omsorgsfullt arbete, öppen process och genomtänkt föränderbarhet. Allt delar av en arkitekturkultur och därför av vikt för det hållbara samhällets gestalt.

Annons
Annons

I en artikel om Kulturell hållbarhet i boken Hållbarhetens villkor, som gavs ut av Virserums konsthall 2013, utvecklade jag detta närmare. Ibland förekommer kulturell hållbarhet som en fjärde dimension. Jag föreslog, provokativt, att låta den ersätta det ganska oklara ekonomisk hållbarhet. Jag gav också exempel på vad en kulturellt hållbar arkitektur skulle kunna vara.

I år har juryn fastnat för utvecklingen av Stokköya, där Pir II Arkitekter ritat nya tillskott som gett ekonomiska möjligheter till en avlägsen bygd och samtidigt utförts med ett hållbarhetskoncept. Foto: Dan Ågren

 2019 ordnas tävlingen Nödvändighetens arkitektur för fjärde gången. Juryn inbjuder särskilt projekt som aktiverar bortglömda platser, ett globalt problem i den urbana normens tid som alltid legat Virserums konsthall, med dess medvetna läge i periferin, varmt om hjärtat.

Vi har i dag en lite yrvaken politisk debatt om ”resten av Sverige”, som det hette i Po Tidholms tv-serie. Ett drygt kvartssekel efter Hela Sverige ska leva-kampanjen har de gula västarna och högerpopulismens ”revenge of the places that don’t matter” jagat upp politikerna att se sig om utanför Stockholm. Forskare som Kristina Grange på Chalmers ifrågasätter teorier om en ”planetär urbanisering” och undrar hur det står till med de 97 procent av jordens landmassa som inte är urbaniserad. Studier av ”ojämlikhetens geografi” pekar på likheter mellan landsbygd och utsatta förorter.

För den som vill ha ett längre perspektiv är det frestande att påminna om Accepteras uppdelning i ett A-Europa och ett B-Europa. Modernismens skräckscenario var den efterblivna landsbygden. 1970-talets gröna våg såg avigsidorna av det ”storsamhälle” som modernismen producerade och menade att ”small is beautiful”. För den som vågar tro på att en omställning till ett hållbarare och ”långsammare” samhälle inte bara är nödvändig utan också möjlig finns det gott om inspiration att hämta i århundradens visioner om ”det goda livet”. Och ur de exempel från resten av världen som Nödvändighetens arkitektur lyft fram.

Annons
Annons

Author no image

Claes Caldenby, professor emeritus i arkitekturens teori och historia på Chalmers tekniska högskola.

Relaterade artiklar:

Gå till nästa artikel