Kultur

En flytande söm i dagens bostadsarkitektur

11 januari 2019

En diskussion om kosmetika skulle kunna hjälpa oss att på ett djupare, politiskt plan förstå det senaste årtiondets besatthet av tydlig fasadindelning och estetisk variation, skriver Helen Runting.

Annons
Annons
Illustration Kati Mets

En matta av femvåningskvarter, som alla är klädda i samma randiga neoklassicistiska kostym, breder ut sig över staden. Det är en arkitektur som är uppklädd till fest, men vad är det egentligen man firar?

De har spridit sig som en löpeld genom de nya stadsutvecklingsprojekten i Stockholm och bildar en ny årsring i stadsväven. Vertikala färgfält, som löper utmed fasader, delar upp och avgränsar, differentierar och förtydligar. Polkagrisrandiga fasader i brända jordtoner, mintgrönt och lejongult skjuter i höjden i stadsutvecklingsprojekten som omgärdar staden: ”hållbara områden” som Norra Djurgårdsstaden, Hammarby Sjöstad och Hagastaden, ”innovationscentrumet” kring Telefonplan och förorterna söder om Globen, samt områdena som växer fram längs pendeltågslinjerna norrut och söderut. En matta av femvåningskvarter, som alla är klädda i samma randiga neoklassicistiska kostym, breder ut sig över staden. Det är en arkitektur som är uppklädd till fest, men vad är det egentligen man firar?

I en dräpande text från 1960 i boken The Australian Ugliness(Penguin) skriver den australiske modernistiske arkitekten Robin Boyd att ”en byggnad är en helhet som inte kan delas upp. Alla former av uppdelning förminskar arkitekturens värdighet och syfte, och reducerar den till någon sorts halvt paralyserad skulptur.”  Boyd beskriver en arkitekturstil som växte fram efter andra världskriget, som han nedsättande kallar featurism(på svenska ungefär ”attributism”), och kritiserar synen på fasader som dekorativa element. Han frågar sig om dessa fasaddekorationer ”fyller en krasst ekonomisk funktion, som bordsskivornas virrvarrmönster – tänkta att dölja repor – eller linoleummattornas marmorering – tänkta att dölja smuts –” eller om de ”är en omedveten traditionell eller modern företeelse, som läppstift”. Även om Boyds kommentar är förringande – läppstift hör hemma i den feminina världen och har därför inget att göra med arkitektur – kan min generation ha något att lära av den. En diskussion om kosmetika skulle faktiskt kunna hjälpa oss att på ett djupare, politiskt plan förstå det senaste årtiondets besatthet av tydlig fasadindelning och estetisk variation.

Kosmetika och politik har alltid varit tätt sammankopplade. I och med andra världskrigets utdragna, blodiga skeende fick produktionssystemen ställas om och de resurser som fanns att tillgå slussades in i krigsmaskineriet i stället för att användas till förbrukningsvaror. På hemmafronten köade kvinnorna för bröd och strumpor. Nylonet och silket som tidigare använts för att tillverka strumpbyxor – ett plagg som var nödvändigt för att upprätthålla anständigheten i och med de blottade vrister och vader som det nya modet medgav – behövdes nu för att tillverka fallskärmar. Det var i det här sammanhanget som The Liquid Seam, (på svenska ungefär ”den flytande sömmen”) uppfanns – en raffinerad lögn vars syfte var att i en situation präglad av en annorlunda (och högst begränsad) materialpalett återskapa den vardagliga handlingen att klä sig. Genom att först måla hela benet med en glansig brun färg (en produkt som såldes under namnet The Liquid Seam) och sedan måla ett tunt svart streck på baksidan av benet blev den kvinnliga ”bäraren” på samma gång producent och konsument av en fantomprodukt. Den här handlingen är alltför allvarlig för ses som parodisk och alltför uppriktig för att beskrivas som ironisk. Den är snarare vad Judith Butler i sin utforskning av drag (Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity, 1990) beskriver som ”pastisch” – ett efterliknande utan förlaga. Men till skillnad från dragförsätter inte The Liquid Seamoriginalet i ett kristillstånd.

Annons
Annons

Genom att producera en pastisch kunde The Liquid Seam-användaren skapa en självständighet (om än en högst begränsad sådan), där hon för en kort stund inte styrdes av vare sig kapital, material, produktion eller det systematiserade våld som föranledde resursbristen. I stället valde hon att skapa en illusion av kontinuitet (illusionen av vara klädd i strumpbyxor och illusionen av ett samhälle som inte härjats av krig) och visade på så sätt att en annan värld var möjlig. The Liquid Seamvar ett försök att återinrätta en tidigare ordning (att sedligt dölja kvinnors hud), trots att kontrollmekanismerna för det (männen som krävde det) saknades. I ljuset av detta framstår The Liquid Seamsom en performativ pastisch anpassad för att ”keep calm and carry on”snarare än att utforska vad en annan sorts frihet skulle kunna innebära.

Jag skulle vilja påstå att det är hög tid att Stockholms arkitekter och planerare tar avstånd från det senaste årtiondets ”ytliga kosmetika” och exponerar den neoliberala stadens homogena yttre.

För att återgå till arkitekturen: Vad försöker de randiga byggnaderna i Stockholms samtida stadsutvecklingsprojekt, med sin liquid seam-artade fasadindelning, återinrätta? Vilken värld försöker de skapa? Det är inte svårt att förstå varför utsuddandet av, eller försöken att dölja, alla spår av den prefabricerade massproduktion som kopplas samman med modernismen (och därmed välfärdssamhället) kan tyckas lockande i en tid av avreglering och fastighetsspekulation. Att arkitekturens liquid seamsimiterar indelningen av 1800-talets städer, som formades av den industriella kapitalismen, underlättar den mentala omställning som krävs för att betrakta bostäder som förbrukningsvaror snarare än en allmännytta som är alltför viktig för att överlämna åt marknaden. Tidigare generationers arkitekter, som kanske var inspirerade av det sena modernistiska avantgardet, strävade efter att skapa flexibel arkitektur som skulle vara ett uttryck för de inneboendes förmodade längtan efter ständig förändring. I dag tycks förändring ha ersatts av utbyte: ett ständigt utbyte inom ett kapitalistiskt system av produkter som går att särskilja från varandra. Fasadindelningarna i Stockholm skapar en bild av att det går att konsumera fastigheter och att se utifrån ”vilken del av kakan som är min”.

Vad är planerarnas roll i detta? Trots att det inte finns någon uttalad önskan om en ”traditionell” stad vare sig i ”Promenadstaden” (översiktsplanen för Stockholm från 2012), i ”Stockholm växer” (översiktsplanen för Stockholm från 2018) eller i Arkitektur Stockholm (arkitekturstrategin från 2013) ställs vi inför en stad som gång efter annan beskrivs i termer av hur ”livfull” och estetiskt konkurrenskraftig (”attraktiv”, ”högkvalitativ”, ”högklassig” och ”av världsklass”) den är. Ett tydligt (danskt?) särdrag är att stadsplaneringen alltid diskuteras utifrån den mänskliga skalan. I Arkitektur Stockholm är man väldigt tydlig med vad som inte är önskvärt: ”storskaliga” platser, samt ”monoton” gatumiljö och arkitektur. Man kan ana att det är modernismen som man vill sätta åt. Faktum är att enligt den danske stadsplaneringsgurun Jan Gehls retorik bör den period som präglades av modernistisk planering och arkitektur ses som ett tydligt avbrott i en i övrigt oavbruten tradition av stadsmiljöer i mänsklig skala. Om modernismen säger Gehl, (i Cities for people från 2010): ”För första gången i människans historia som bosättare byggdes städer inte längre som en kontinuerlig stadsmiljö, utan som individuella byggnader.” Det är den ”mänskliga” stadsmiljön som byggnadernas liquid seamfetischerar, vilket döljer det faktum att de flesta stadskvarter är överdimensionerade ”individuella byggnader”.

Den ”variation” som skapas av de överallt förekommande färgfälten i dagens bostadsbyggande i Stockholm är i sig själv otroligt repetitiv. Det påstådda förkastandet av den modernistiska ”likformigheten” som de är tänkta att förkroppsliga producerar i slutändan miljöer som är förvirrande lika varandra. I promenadstaden träffar vi överallt på samma kaféer, samma randiga byggnader och samma uttryck för klass, smak och uppförande. Tillsammans med kvartersstrukturen skapar liquid seamsen kontinuerlig stadsväv – en stadsmässig yta som man obehindrat kan röra sig över, där allt är tillgängligt, förutsatt att man har råd att betala för det. Här kan vi bevittna en förskjutning av den skala inom vilken staden kontrolleras. Å ena sidan uppmuntras vi att vara en befolkning i rörelse och vallas runt i stadens fältlika rum. Å andra sidan ser vi en ”inkapsling” på individnivå: våra skulder, liksom våra bostadsrätter, är bara våra. Vi individualiseras och vi försätts i kollektiv rörelse. Vi skulle kunna rikta frågan vi ställde till byggnaderna, och därmed arkitekterna, till oss själva: vad är det egentligen vi firar?

Jag skulle vilja påstå att det är hög tid att Stockholms arkitekter och planerare tar avstånd från det senaste årtiondets ”ytliga kosmetika” och exponerar den neoliberala stadens homogena yttre. Det är först när vi slutar klä upp den som vi kan sluta rita den och i stället rita något annat (något bättre). Jag skulle tro att det vi behöver göra är den arkitektoniska motsvarigheten till att blotta våra ben. Kanske kommer det att vara en befriande upplevelse.

Annons
Annons

Texten är en bearbetad och förkortad version av essän The Liquid Seam, som är en del av Helen Runtings doktorsavhandling Architectures of the unbuilt environment, framlagd på KTH Arkitekturskola 2018.

Översättning från engelska: Anna-Stina Johnson

Author no image

Helen Runting

Gå till nästa artikel