Kultur

Bostadsgårdens form viktig för tryggheten

27 oktober 2016 - Av Eva Minoura

Öppna gårdar antas vara inkluderande och inbjudande, men forskning visar att det inte stämmer. Ändå anläggs ofta gårdar med oklara rumssamband. Arkitekter och planerare behöver bättre verktyg för att förstå hur kvartersstrukturen påverkar det sociala livet, skriver forskaren Eva Minoura.

Annons
Annons

Istället för att utgå från termer som privat eller offentligt när det gäller stadsrummens territorier kan det vara användbart att tänka i termer av kontroll och kapacitet.
Illustration: Stina Gjertsén, Spacescape

En idé som till synes fått stort genomslag inom stadsbyggnad är antagandet att ett öppet och demokratiskt samhälle bör återspeglas i den byggda miljön. Ambitionen är god, varför exkludera när vi kan bjuda in, inkludera, ge en invit att delta? Men det vi gång på gång ser om vi exempelvis riktar blicken mot bostadsgårdar är miljöer som inte fungerar riktigt som förväntat. Konsekvensen har blivit att öppna och halvöppna strukturer förmodas främja möten; slutna kvarter förmodas stänga ute. De två nederländska stadsbyggnadsforskarna Maarten Hajer och Arnold Reijndorp hävdar i In Search of a New Public Domain att översättningen från ett öppet och demokratiskt samhälle till öppna kvartersstrukturer ofta bygger på antaganden och ibland rentav önsketänkande om hur människors samspel fungerar.

Enligt min analys är problemet att arkitekter, planerare och landskapsarkitekter saknar verktyg för att problematisera hur den byggda formen skapar grundförutsättningar för olika typer av socialt liv. Är det då någon idé att generalisera sådant? Människor är väl olika och uppskattar olika miljöer? Även om det delvis är sant kan vi se mönster i att många individer tycker någorlunda lika, det som kallas intersubjektivitet. Vi bör därför vara lyhörda inför den kunskapen om vi gör anspråk på att skapa attraktiva och socialt hållbara miljöer.

Vare sig utemiljöer skapas med medveten omsorg eller omedvetet, i stadsbyggandets mellanrum, vinner vi inom professionen trovärdighet på att bättre kunna förutse hur utformningen gör vissa sociala utfall troliga.

Inom ramen för det FORMAS-finansierade forskningsprojektet Suburbia in Territorial Transformation på KTH studerade jag olika bostadsgårdars form och innehåll i förhållande till boendes preferenser. Genom en enkätundersökning sökte jag koppla åsikter om specifika gårdsmiljöer till analyser av rumsliga och lägesspecifika egenskaper och med observationer på plats. Studien omfattade 28 bostadsgårdar tillhörande flerbostadshus i Malmö och Stockholm och genererade cirka 1 000 svaranden. Resultaten publicerades våren 2016 i avhandlingen Uncommon Ground: Urban Form and Social Territory.

Slutsatserna av forskningen är att bostadsgårdars form har stor påverkan på hur boende uppfattar och använder dem. Kringbyggda gårdar har lägre andel gårdsyta exponerad mot det offentliga rummet och korrelerar med en hög känsla av trygghet och av tillhörighet, dvs att gården tillhör boende. Vid platsbesök visar det sig att dessa gårdar i högre grad uppvisar spår av boendeinitiativ i form av planteringar, möbler och barnleksaker som lämnas på gården för gemensam användning. Förenklat så främjar tillhörighet en kvartersgemensamhet som bygger på att gården inte är för alla. Enkätresultaten visar också att utöver graden av rumslig inramning är upplevelsen av gränser avgörande för tillhörighet och trygghet. Tydligt inramade eller avgränsade gårdar uppfattas i högre grad som gård av boende än öppna eller halvöppna situationer.

Vid en nyligen färdigställd omvandling i Bagarmossen har ett tidigare otydligt territorium mellan lamellhuset och gångstråket byggts om till privat uteplats för boenden på nedre botten. Genom att avgränsningen tillkommit är kontrollen nu hög, även om kapaciteten är densamma. I nybyggda områden är privata uteplatser för lägenheter i markplan ofta med i planeringen från början. Fastighetsägare Stockholmshem.

Vid en nyligen färdigställd omvandling i Bagarmossen har ett tidigare otydligt territorium mellan lamellhuset och gångstråket byggts om till privat uteplats för boenden på nedre botten. Genom att avgränsningen tillkommit är kontrollen nu hög, även om kapaciteten är densamma. Arkitekt: Mälark AB genom Ragna Persson och Bo Karlsson för Stockholmshem. Foto: Eva Minoura

 

Storlek och rymlighet (yta per person) är avgörande för hur gården används och för mångfalden aktiviteter som ryms. På gårdar över 1 200 kvadratmeter gemensam yta kan flera aktiviteter pågå samtidigt, det vill säga den enes användning (odling) utesluter inte den andres (lek). Intressant är också att användningsfrekvens går ner när trycket på gården ökar genom att fler boende förväntas dela den. Vi kan förmoda att liksom små förskolegårdar skapar ökat tryck på parker i närheten kan också bristen på gårdsyta öka trängsel, slitage och konkurrens om parkyta. Vi ska inte glömma att gårdar används flitigast av familjer med små barn.

Det är önskvärt att skapa attraktiva och ändamålsenliga bostadsgårdar också för att kvalitetssäkra att den mark vi tar i anspråk genom byggandet motsvarar människors förväntningar. Vissa svaranden i enkäten, som bevisligen hade tomtmark i anslutning till sina bostadshus, upplevde sig inte ha en gård utan såg marken som ett ingenmansland. Oberoende av om planen kallar marken ”gård” och den programmeras för olika aktiviteter, kommer brukarens upplevelse att påverkas av platsens rumsliga inramning, tydlighet i gränser och av gårdens rymlighet, enligt mina enkätresultat.

Forskningen har också drivits av en önskan att hitta användbara verktyg för praktiker för att kunna leverera det som avses vid utformningen av gårdar. Olika utemiljöer i staden, med olika grad av privathet och offentlighet kan egentligen betraktas som olika typer av territorier enligt bland andra kulturantropologen Edward Hall som introducerade ämnet 1966 i sin bok The Hidden Dimension. Han menar att territorier låter oss förstå vilket beteende som förväntas på en specifik plats. Otydlighet kan ge upphov till konflikter eller till en osäkerhet som gör att användning uteblir, vilket måste ses som ett underkännande av exempelvis en bostadsgård. Det saknas (menar jag) en vedertagen praxis för vad vi menar med halvprivat och halvoffentligt, begrepp som används flitigt i förhållande till bostadsgårdar, även förgårdar. Att istället beskriva olika gårdstyper som en kombination av rumsliga förutsättningar och socialt utfall kan vara ett stöd i att skapa bostadsgårdar som fungerar och är attraktiva.

En viktig slutsats i min avhandling är att två viktiga faktorer samverkar för att skapa territorier – den ena rör just rumslig inramning och gränser och kan sammanfattas kontroll. Hög kontroll ger högre privathet; låg kontroll ger högre offentlighet. Samtidigt spelar storlek och rymlighet också in, vilket kan sammanfattas kapacitet. Hög kapacitet ger högre offentlighet; låg kapacitet ger högre privathet. Att beskriva nyttigheters funktionalitet i termer av kontroll och kapacitet, med grund i ekonomisk teori, är något som bland andra statsvetaren Elinor Ostrom framhåller. När vi pratar om planering av utemiljöer, vare sig det handlar om bostadsgårdar eller tydligt offentliga rum som parker, kan det vara användbart att förstå projektets målbild utifrån just aspekterna kontroll och kapacitet. För parken eller torgets funktion är det exempelvis viktigt för offentligheten att kontrollerbarheten är låg och kapaciteten hög. Det här pekar också på varför en galleria aldrig kan ersätta ett offentligt rum – kapaciteten må vara hög men kontrollerbarheten strider mot att detta skulle vara ett offentligt rum där exempelvis politiska manifestationer i regel är välkomna. Bostadsgårdar i sin tur har en motsvarande logik som också uppstår av olika variationer på kontroll och kapacitet.

Ytterligheterna offentligt och privat är därmed inte så svåra att ringa in men det är snårigare att säga med bestämdhet huruvida en halvöppen gård eller förgård är halvprivat eller halvoffentlig. Givet den begreppsförvirring som råder är det inte bättre att undvika dessa termer och istället fokusera på för vem gården avses fungera? Det som framkommit genom platsobservationer är att särskilt halvöppna gårdar och förgårdar tenderar att användas mycket mindre än andra gårdstyper och i vissa fall blir skötseln lidande när boende inte känner stor tillhörighet till en sådan exponerad yta. Just för att användningen är låg ligger det nära till hands att delar av öppna gårdar eller förgårdar med tiden privatiseras.

En lite bekymmersam praxis i nybyggnadsprojekt är kvarter som är rumsligt inramade men som samtidigt har stråk genom gården, vilket skapar en situation där boendes potential för kontroll undermineras. Sådana gårdar kan förväntas skapa låg tillhörighet trots sin inramning och tydliga gränser. I en sådan motstridig situation är det oklart vem gården är till för – är det en mötesplats för grannar eller ska grannar möta förbipasserande främlingar på gården? Det finns flera exempel från media där boende upplever utomstående på gården som problematisk. Min forskning bekräftar att det kostar boende i upplevd trygghet när gårdar görs tillgängliga för utomstående, vilket påverkar tillhörighet och användning negativt. Framförallt barnfamiljer och de som vill investera tid och kanske pengar i egna tillägg kan bli frustrerade av något som uppfattas som ett onödigt intrång och en otrygghetsfaktor.

Stadsbyggnad har betydelse för hur vi tar staden i anspråk, men där vi i det offentliga rummet kanske vill undvika att individer tar en plats i anspråk genom personliga tillägg är det precis en sådan anknytning till platsen vi bör eftersträva när det gäller en bostadsgård. Genom att stärka en tillhörighet till platsen kan också ett socialt kitt mellan grannar uppstå, ett sorts territorium som sociologen Sören Olsson kallar för en gemensam neutral arena. Att låta gårdar vara just gemensamma för boende kan verka exkluderande, men halvöppna gårdar skapar otydliga territorier som inte heller entydigt bjuder in utomstående att använda dem.

Vare sig utemiljöer skapas med medveten omsorg eller omedvetet, i stadsbyggandets mellanrum, vinner vi inom professionen trovärdighet på att bättre kunna förutse hur utformningen gör vissa sociala utfall troliga. Med förtätningsimperativet behöver den mark som tas i anspråk genom sin omvandling också leverera bestående värden. Att skapa platser som de närmast boende upplever liten tillhörighet till kan verka generöst gentemot det allmänna men diffusa territorier bjuder snarare på förvirring – på en undran: får jag verkligen vistas här? Det är en osäkerhet som i förlängningen gör också det offentliga rummets inramning otydlig.

Eva Minoura är arkitekt på Spacescape och teknologie doktor i stadsbyggnad. Hon disputerade våren 2016 med sin avhandling Uncommon Ground: Urban Form and Social Territory vid Arkitekturskolan KTH.

 

Kontroll och kapacitet

Kontroll handlar om vem som upplever rådighet över platsen. Kapacitet syftar på platsens förmåga att inrymma många människors användning samtidigt. Tillsammans genererar aspekterna fyra territoriella typer som bjuder in till olika sorters beteende:

Kombinationen låg kontroll och hög kapacitet: en park, ett torg eller gatan (det tydligt offentliga).

Kombinationen låg kontroll och låg kapacitet: en halvöppen gård eller förgård tillhörande ett bostadshus som i regel har låg användningsfrekvens.

Kombinationen hög kontroll och hög kapacitet: En kvartersgemensam gård som genom sin slutenhet, avgränsning och storlek ger boende hög rådighet över gården och hög användningsfrekvens.

Kombinationen hög kontroll och låg kapacitet: En privat uteplats eller inhägnad del av en innergård.

Eva Minoura