Debatt

”Varför tävlas det inte mer om vårdens byggnader?”

9 juni 2014

Det starkaste motivet bland oss arkitekter för att tävla är en önskan att i högre grad få konkurrera genom kvalitet än genom arvode. Vi menar att detta gynnas i tävlingsformen, en form som också faller inom ramen för Lagen om offentlig upphandling (LOU), skriver Stefan Lundin.

Annons
Annons

Ett annat starkt motiv till tävlingsformen är att den sporrar arkitektkontorens och dess medarbetares kunskapsutveckling. Men ytterst handlar det naturligtvis om övertygelsen att tävlingsformen i sig leder till bättre byggnader för vård och omsorg. Det finns dock ett antal vikter också i den negativa vågskålen. Relevanta klagomål som bland annat handlar om låga ersättningar, undermåliga program, okvalificerade utvärderingar, jävsförhållanden och svårigheter för oetablerade arkitektkontor att kvalificera sig. Jag menar dock att svaret på varför det tävlas så lite finns att finna på annat håll – hos ovana och osäkra beställare.

Här följer några av de påståenden och frågeställningar jag mött och som jag uppfattar att beställarna känner osäkerhet inför:

  • Det är dyrt att tävla.
  • Kommer inte bedömningarna att överklagas?
  • Hur beaktas de ekonomiska, funktionella och energimässiga målen?
  • Kan beställaren ändra i det vinnande förslaget?
  • Vad blir arkitektarvodet för det kommande uppdraget?

Huruvida det blir dyrt eller inte kan beställaren inte få facit på förrän byggnaden står på plats och verksamheten är igång. Men vill de få en uppgift allsidigt och kunnigt belyst så är tävlingsformen intressant. Naturligtvis innebär satsningen på en tävling en stor initial arbetsinsats, men en tävling måste betraktas som en investering och inte som en kostnad. Visst, utvärderingar av inkomna förslag kräver också arbete, men även andra upphandlingsformer kräver en korrekt och noggrann hantering! Men kommer inte överklaganden att bli regel, speciellt när subjektiva parametrar som arkitektur med mera skall bedömas? De vet vi inte med säkerhet, det måste framtiden få utvisa. Hur skall andra mål än de rent arkitektoniska som ekonomi, funktionalitet och energihushållning få tillräcklig tyngd? Hur gör man sedan med det förslag som valts? Får beställaren och verksamhet ha synpunkter på lösningarna? Får de ändras i detalj eller rent av i väsentliga delar? Och sist men inte minst; får beställaren fråga arkitekten om ett eventuellt framtida arvode?

Annons
Annons

En i sammanhanget mycket central frågeställning rör möjligheten till en dialog under tävlingstiden. Oberoende av tävlingsprogrammets kvalitet kommer det alltid att finnas behov av en dialog, ty i själva skissarbetet ökar kunskapen och nya frågeställningar uppstår som måste prövas och utvecklas i dialog med den för byggnaden aktuella verksamheten.

Arkitekten Christian Frisenstam, arkitekturråd Akademiska Hus, berättade under temadagen om hur man inom högskolebyggandet arbetar med parallella uppdrag, en form som liknar arkitekttävlingen men ger möjlighet till dialog. De tävlande ges då ett eller flera tillfällen att träffa beställare och verksamhet under processen. Denna form har varit av stort värde menar Christan: ”Det ger oss som beställare och vår kund större säkerhet när vi får flera alternativa lösningar att utvärdera på den fråga som programmet ställt”. Kanske kan vårdens beställare låta sig inspireras av deras exempel?

Kan inte Centrum för vårdens arkitektur, som denna gång väckt frågan om tävlandet för vård och omsorg, bjuda in till ännu en temadag där landstingens och regionernas perspektiv får större utrymme. Kanske med arkitektföretagen och Sveriges Arkitekter på åhörarplats!

Stefan Lundin Arkitekt MSA, partner på White samt industridoktorand, Chalmers.

Gå till nästa artikel