Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

”Studenterna borde fått påverka ny utemiljö”

Den innovativa utemiljön vid Sienapris-nominerade Campus Ultuna stärker lärosätets identitet som modern kunskapsmiljö, men uppfyller inte studenternas förväntan, skriver Susan Smith.

Ulls Hus på SLU Ultuna, Uppsala. Landskapsarkitekter är Jens Modin och Gustav Jarlöv, White. Gården är nominerad till Sienapriset 2016.

White Arkitekter har skapat en unik urban miljö mitt i det nyutvecklade campusområdet utanför centrala Uppsala. Att platsen skulle vara socialt hållbar råder det dock delade meningar kring. Innergården på Ultuna har utformats utan någon större studentpåverkan, detta trots att studenterna i fråga studerar landskapsarkitektur.

Innergården, som är nominerad till Sienapriset 2016, är en poetisk utemiljö som är stämningsfull i sin enkelhet. Ett knastrande golv av sandfärgad dolomit, eleganta träd och vattenspel bidrar till en stark karaktär. Alla material är platsspecifika och noga utvalda. Det exotiska urträdet kinesisk sekvoia får som ensam trädart sätta prägel på platsen. White gjorde ett medvetet val, det går inte att göra allt, därför skapade de något unikt.

Innergården har ändå varit ett hett diskussionsämne på skolan. De flesta gillar att spendera tid där, men vissa tycker att gården har för stort fokus på design.

Gården har många kvaliteter som uppskattas av landskapsarkitektstudenterna vid SLU Ultuna. Den är lugn och avstressande med ett enkelt uttryck och ett snävt färgintervall. Den omgivande byggnaden ramar in gården med ljusa träfasader som reflekterar solljus när vårsolen kikar fram. Då kastar sig studenterna ut på gården och njuter i den harmoniska miljön.

Innergården har ändå varit ett hett diskussionsämne på skolan. De flesta gillar att spendera tid där, men vissa tycker att gården har för stort fokus på design och den beskrivs framför allt som svåranvänd. Trots att gården är öppen uppmuntrar den inte till studentinitiativ. Till exempel finns det många elever som hade föredragit ett golv som hade tillåtit stadsodlingsinitiativ istället för ett ogräskänsligt och dyrt grus. Dessutom begränsar den strikta estetiken rörelsemönster och inbjuder endast till vissa typer av aktiviteter. De element som tillkommit under workshops eller andra initiativ från studenterna följer därför den redan satta stilen. Studenterna vågar inte ”förstöra” gården och på så sätt stimulerar gården inte studenternas kreativitet, men fungerar bra som utställningslokal med sitt avskalade uttryck.

Det har förts en dialog med en lokalgrupp som bestod av lärare och leding på SLU samt en representant från kåren. De önskemål som kom fram under workshops var att gården skulle vara representativ och samtidigt fungera som en utställnings- och arbetsyta för studenterna. För mer omfattande arbeten så hänvisas eleverna till omgivande områden på campus. Det finns till exempel en stor experimentyta på en åker några hundra meter bort, som sällan används.

För att landskapsarkitektstudenterna hade fått delta under processen, hade det krävt att SLU hade satt igång ett sådant arbete. Det råder oklarheter kring om vilka studenter som deltagit i lokalgruppen och i vilken utsträckning. Men att studenterna borde haft en mer central roll råder det ingen tvekan om.

Projekt visar på hur viktigt det är att kommunicera kring den gestaltade livsmiljön. Oavsett om det hade behövts ett direkt brukarperspektiv från studenterna eller inte så hade det varit ett lämpligt tillfälle för yrkesverksamma arkitekter och studenter att mötas i ett idéutbyte.

Det kanske inte handlar om att arkitekter alltid måste låta brukaren komma till tals för att kunna skapa goda livsmiljöer i sig. Snarare att det är viktigt att anpassa miljöerna till de som faktiskt kommer spendera sin tid där, vilket blir en mindre utmaning om en tar sig tid att lyssna.

Mer att läsa