Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

“Stadens kajer är en förbisedd möjlighet”

Det är dags att ta tillvara de intressanta platser som vattnet skapar i staden, skriver Nima Karimzadeh.

Stockholm har naturliga förutsättningar för vattenburen trafik, anser skribenten.

Våra kajer är platser där staden möter vattnet, den byggda miljön konfronteras med naturen och det statiska ställs mot det dynamiska. De är gränszoner i landskapet där vår omgivning är i konstant rörelse. Det är här vi märker skillnader i land- och vattennivåer över tid, här där vatten aktivt slår mot klipporna, här där ljuset tillåts leka i rummet och här där vinden tillåts resa långa vägar för att slutligen slå oss i ansiktet och väcka oss. Det är i stadens kajer där det urbana livet vaknar och möter naturen. De har potential att bli platser där människor kan uppleva de element som nu kvävs i staden.

Istället för att använda vattnet spränger vi berg, skövlar skog, bebygger agrar mark och ökar trängseln i stadens offentliga rum.

En del i problemets natur är hur vi väljer att utveckla staden i relation till landskapet. Stockholm är ett ypperligt exempel, en stad som är belägen på öar i ett utlopp till ett skärgårdslandskap och som historiskt vuxit tack vare sina kajer och sin båtverksamhet. ”Sedan länge har staden vänt kajerna ryggen”, skrev landskapsarkitekten Mattias Gustafsson i Arkitekten nr 10 och påpekade att kajerna har potential att bli viktiga platser för det urbana friluftslivet och befästa Stockholm som vattenstad. Idag är Stockholm mer än många andra städer ett resultat av 1900-talets osunda bilism, men värst av allt är att Stockholm inte utnyttjar de fantastiska naturliga förutsättningarna för vattenburen trafik. Jag chockeras över hur underanvända kajerna är! Istället för att använda vattnet spränger vi berg, skövlar skog, bebygger agrar mark och ökar trängseln i stadens offentliga rum.

Stockholmare i dag får inte uppleva det vattenlandskap de faktiskt lever i då staden planerats utifrån landburen trafik. Genom att inte utveckla kajerna till en ny form av urbant offentligt rum och inte utöka båt- och färjetrafiken som ett komplement i kollektivtrafiken berövar vi stadens invånare möjligheten att få uppleva ett otroligt landskap. Det är inte hållbart att alla i Stockholm ska behöva passera samma centrala trafikmidja. Vi borde se den tid vi lägger på transport som något med potential till rekreativa värden.

Vår huvudstad är bara ett exempel, i alla städer i Sverige som har närhet till vatten ökar antalet nya bostäder som byggs vid strandkanter. Intressant nog väljer de som har ekonomisk möjlighet att investera sina privata resurser i vattennära lägen – det om något bör indikera intresset samt påvisa möjligheterna i ökad mänsklig aktivitet i vattennära platser. Jag tror att vi som gestaltar bär ett större ansvar att utforska, problematisera och analysera staden i olika skalor för att designa hållbara lösningar som möter framtidens krav. Genom att utveckla våra kajer tror jag inte bara att vi skapar nya intressanta rum vid stadens stränder men genom båt- och färjetrafiken möjliggör vi även mindre trängsel och högre kvalitet i de befintliga stadsrummen. Det är dags att vi börjar designa för ett nytt samhälle och inte samma som det senaste århundradet.

Mer att läsa