”Skapa genvägar för mjuka färdmedel”

Det kan upplevas som om en myriad av urban bilareal styr utvecklingen av våra stadsrum när det gäller att guida mjuka trafikanter – här ska du gå och här ska du cykla. Detta trots att bilen står mentalt parkerad i randzonen av centrum. Kanske bör vi ta ett och annat körfält i anspråk till annat än bilar, medan samhället ska bestämma sig för vilken väg att gå – eller köra. 

Låt oss ta utgångspunkt i lokala genvägar. När bilismen reduceras, varför är det så lång väg till att det lokala igen får stå i fokus? Är verkligen en asfalterad gata så djupt förankrad i vår kulturella förståelse av vår egen samtidshistoria, att vi inte kan föreställa oss en stad utan gator för bilar? Genom att prova att fokusera på lokala genvägar och mjuka färdmedel, kan stadsutvecklingen undgå en förutsägbarhet i hur man förflyttar sig, som annars riskerar att förminska våra stadsrum.

Tar vi några steg ut från det lokala, ser vi att sammankopplingen av publika lokala genvägar är essentiell för att också binda samman en stadsdel. Ett exempel på detta är ett allt större exploateringstryck som har satt fokus på att med mjuka färdmedel röra sig mellan stadsdelar, framför att lokalt röra sig i en stadsdel. Ju fler rörelsemöjligheter som direkt och indirekt länkas samman, det vill säga ju mer mjukt öppet ett stadsrum och i förlängningen en stad är, desto mer fritt vill vi kunna röra oss, kanske också i sinnet. 

En egenskap hos den lokala genvägen ligger i att de bidrar till att levandegöra sin kontext genom att flytta fokus från bilismen. Att som mjuk trafikant färdas utan att fokusera på din egen säkerhet i förhållande till bilister, belyser denna fokusförflyttning. 

När fokus flyttas vill människor kunna samverka längs vägen, ett kollektivt utbyte mitt i det lokala, och möjliggörande för dynamik mellan det fysiskt byggda och rörelse. Helt plötsligt kan byggnader vara det som rör oss, och samspelet mellan det planlagda och oförutsedda blir nåbart. 

Att låta bilen stå och i stället göra något annat med våra gator än att köra bil på dem, är inget nytt. Gator har fått prova alla slags olika temporära funktioner de senaste decennierna. Allt utom byggnader verkar det som. Det ska vara småskaligt och reversibelt och gatans asfalt tycks vilja vara kvar som ett visuellt löfte om att vi alltid kan ha tillit till bilismen. 

Genom att omfamna ett interagerande mellan mjuka trafikanter och stadsrum, kan vi våga använda städers stora arealreserv. I en marknadsbaserad byggdjungel, där livet mellan husen snarare hör arkitekturteorihistorien till, är det kanske den helt vanliga lugna centrumnära gatan, som erbjuder möjligheter. Gator som kan ge nya genvägar, både för bostadsmarknaden och stadsplaneringen.

Ola Granli är arkitekt och skribent.