Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

“Segregation är en följd av modernistisk stadsplanering”

Att modernisterna valde bort väl beprövade stadsplanestrukturer var deras största misstag, skriver Ettore Nobis.

Någon gång i oktober 1968 stod Duccio Turin, professor vid Bartlet School of Economics, i en aula på arkitekturskolan i Lund framför en stor grupp studenter som var gruvligt uppretade. I slutet på sin föreläsning hade han nämligen sagt att förr eller senare kommer afrikaner och andra som flyr från krig, fattigdom och elände att välla in i Europa och då kommer Europa, inklusive Sverige, att stänga portarna till sin fästning med dubbla lås. På vägen till Bulltofta varifrån Duccio skulle tillbaka till London sa han till mig att han en stund trodde att några av studenterna skulle börja slåss. Det blev i vilket fall som han förutspått.

Är den stenhårda bostadssegregation som gäller idag i Sverige bara följden av ett inflöde av människor med knappa ekonomiska resurser, men med rättmätiga krav på att få hjälp, i kombination med ”svenskens” misstänksamhet mot folk från de fattiga delarna av världen? Kanske det. Man måste ändå fråga sig om inte det är ”svensken” som inte vill bli integrerad, när den flyr mangrant från de områden som numera bebos nästan uteslutande av invandrare. Utanförskapsområden har blivit ett nytt begrepp i Sverige.

Själv ser jag inte utanförskapsområden som någon nyhet. Redan strax efter att de kom till var Rosengård, Holma, Kroksbäck etcetera hemvist för folk av ”de lägre samhällsklasserna”. Jag minns hur Ivo Waldhör i åratal kämpade för att göra Rosengård mer aptitligt. Jag var själv övertygad om att felet inte låg i någon brist på arkitektoniskt utryck utan delade den italienske politikern och arkeologen Antonio Cedernas uppfattning att ingen, om än förträfflig, arkitektur kan rädda ett gravt stadsplaneringsmisstag.

Man tog bort nästan alla möjligheter till meningsfulla rörelser i bostadsområdet och såg till att folk bara kunde mötas i trånga trapphus eller på vindpinade gårdar.

Modernisternas största felbedömning var att de inte tvekade att välja bort väl beprövade stadsplanestrukturer i Europa och i Sverige. Man bytte ut ett välintegrerat system av blandat boende, service och verksamhet mot ett funktionssegregerat system där ett centrum, som innehöll nästan allt, omgavs av en sovstad bestående av en bebyggelse som John Habraken betecknat med termen ”massbarackering”. Man tog bort nästan alla möjligheter till meningsfulla rörelser i bostadsområdet och såg till att folk bara kunde mötas i trånga trapphus eller på vindpinade gårdar.

Nu verkar vi vara där igen. Jag läste en artikel i Arkitekten nummer 9/2016 som väckte många frågor. Uppenbart frustrerade arkitekter suckade: ”Svårt att få till miljön i moduler”. Personligen tror jag att den stora risken numera inte är att de flesta arkitekter inte skulle ha förstått modernismens läxa. Däremot är jag övertygad att få politiker och byråkrater bryr sig om ”arkitektsnacket”. De räknar på sitt sätt och de är nästan alltid säkra på att veta bäst.

I verkligheten bor de själva i innanförskapsområden, inte sällan i den historiska delen av bebyggelsen. Gamla stan i Stockholm eller Kraftstorg i Lund. De tycker att de som har mindre ekonomiska resurser ska vara tacksamma för vad Sverige skänker dem. De kan inte tänka sig att något annat skulle vara viktigt för den som inte har det så gott ställt än en trea vilken som helst, var som helst. De inser inte att även den med små tillgångar när den får möjlighet väljer ”det bästa” precis som de själva gör. Och det bästa är det som funnits och fungerat i flera hundra år i Sverige liksom i Florens och i många andra historiska städer i Europa.

Mer att läsa