Debatt

”Pris i kris”

27 mars 2019

Arkitekturpriserna ska visa det bästa som åstadkommits under året. Men i sin nuvarande form stämmer priserna dåligt med vad kåren sägs mena är viktigt och väljer att arbeta med, menar landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson.

Annons
Annons
Foto Michel Bonvin

Hamra ateljébostad tilldelades Kasper Salinpriset 2018.

Sveriges Arkitekters arkitekturpriser innebär att vi delar ut pris till oss själva. Priserna är ett slags propagandainstrument där vi visar omvärlden att detta är vad arkitekturen förmår i Sverige. Syftet är att sätta lampan på det bästa som åstadkommits under året. Så är många branschpriser konstruerade, och det fungerar bra som retorik i ett samtidsbrus där man måste synas och höras. Det är svårt att se något fel i det.

Årets Arkitekturgala (19/3) var ovanligt konsekvent formulerad och genomförd. Samtliga inslag följde tre ledord vilka ofta nämndes: hållbarhet, integration, jämlikhet. Vi hörde samma ord på 1970-talet men då försvann de snabbt i 1980-talets ”satsa på dig själv”-våg. Idag finns bättre förutsättningar för att honnörsorden ska få längre varaktighet: Vi har en nationell arkitekturpolitik. Vi har ett politiskt taget betänkande om den gestaltade livsmiljön. Vi har ett kansli med ett femtontal personer runt en riksarkitekt som ska se till att detta blir genomfört på något sätt. Och, kanske viktigast, det verkar som om det finns en tydlig minsta gemensam nämnare för vad det som vi håller på med ska vara bra för. Eller?

Guldstolens belönade interiörer är det mycket få av oss som någonsin får se

I galans innehåll var det ett block som tydligt bröt sig ut. Det var priserna. Av jämlikhet, hållbarhet och integration syntes inte mycket där. Som kvitton på vad kåren sägs mena är viktigt och väljer att arbeta med stämmer priserna dåligt. Flaggskeppet Kasper Salin-priset tilldelades ett privathus för första gången i prisets över halvsekellånga historia. Det känns märkligt med tanke på att man ifjol valde att pausa villapriset, kanske tyckte man att det fanns en rad heminredningsmagasin där sådant visades tillräckligt ofta. Guldstolens belönade interiörer är det mycket få av oss som någonsin får se. Av Bostadsprisets fyra nominerade hade två samma beställare vilken profilerat sig genom att bygga bostadsrätter till priser på förut ej sedda nivåer. Det blir ett snudd på arrogant inspel i en tid när många svenska städer slits av bostadsbrist. Sienapriset delades ut till ett projekt som inte är ett projekt utan en process, trots att en av jurydeltagarna på galans inledande diskussion sa just det, att vi delar ut pris till sådant som man kan se, vi kan ju inte dela ut pris till en process. Av priserna (Kritikerpriset exkluderat, det är en annan sorts pris) var det egentligen bara Planpriset som klarade sig med ansiktet i behåll, om man menar att tanke och gärning ska ha någon samstämmighet.

Man kan inte klandra jurys för detta. De har en suveränitet att fatta sina beslut och så måste det vara. Men man borde se över de olika prisernas stadgar. Man borde uppdatera stadgarna så att de ger jurys tillräckligt stöd för att använda priserna för vad de är; ett slags megafoner för att visa den bästa arkitekturen i landet. Sådana stadgar kanske ska klargöra att detta är något mera än skönhetspris men också att det måste finnas någonstans att skruva fast plaketten på.

Thorbjörn Andersson Landskapsarkitekt

Relaterade artiklar:

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel