”Ledstjärnan är borta – vad lämnar vi till efter­världen?”

Berättelsen om ett företag skapar identitet. Ibland tar den avstamp i verkligheten och utgår från verksamhetens historia. Men ofta fabricerar reklambyråer och PR-folk fram mycket av det vi kallar narrativet. 

Hur förhåller sig då egentligen arkitektkontoren till ämnet? Vi är också företag, verksamma på samma kommersiella marknad och även vi ska sälja. Många kontor slipar ytterst medvetet på sina berättelser och kommunicerar ut dem med hjälp av sociala medier, hemsidor, fyndiga företagsnamn och logotyper. Utifrån sin historia, sina grundare, sina nischer eller sitt formspråk, försöker man skapa en säljande berättelse.

Men när jag tänker på kombinationen arkitektkontor och narrativ, då hamnar jag faktiskt oftast i historien, bland gamla farbröder som Le Corbusier, Alvar Aalto, Frank Lloyd Wright eller kanske Ralph Erskine. Inte så konstigt, då de faktiskt har en hel del gemensamt: det tydliga ansiktet utåt, det personliga formspråket och den uttalade ledstjärnan – ett bättre samhälle, ett socialt engagemang, en byggnadstradition eller ett fokus på naturen. Garanterat utan hjälp av reklambyråer eller PR-folk, troligtvis och till synes utan någon strategisk plan, har de lämnat efter sig några av vår yrkesgrupps starkaste berättelser till eftervärlden. Det känns äkta. 

Idag ser vår värld annorlunda ut. Kontorens gemensamma ansikte utåt har bytts ut mot ett antal anonyma partners. Det samlande och ofta lätt igenkännbara formspråket har bytts ut mot en spretig katalog av material, färger och former. Fokus har flyttats från världsförbättrare, till företagare. 

Visst finns det undantag. Många små och stora kontor runt om i världen har lyckats med att både hålla ihop sitt formspråk och att behålla ett gemensamt ansikte utåt – och dessutom producera intressant arkitektur. Men den stora berättelsen haltar. Ambitionen – det som rör och berör oss alla – har fått sig en törn. Borta är ledstjärnan. Kvar, i sin nakenhet, står intresset att bygga företag.

Miljön då? Troligtvis vår tids starkast lysande stjärna. Få är de kontor som inte verkar ta ämnet på största allvar. Men hur trovärdigt är vårt engagemang egentligen? Vi lyfter behovet att bygga i trä, planterar träd på balkongerna och odlar gräs på taken. Tanken är god men är det så vi ska rädda planeten? Jag tvivlar. Det krävs mer.

Så kanske är vår sista berättelse redan skriven, vårt sista narrativ redan skapat. Eller, utan att vi själva ens tänker på det, har vi kanske bara lämnat de fina kultursidorna och helt sonika fortsatt vårt berättande – på tidningarnas ekonomisidor. 

Men om nu våra byggnader i framtiden kommer att designas av artificiell intelligens och uppföras av stora 3D skrivare  – och den sista mänskliga touchen gallras bort från vår bransch  –  då kanske vår eftervärld kommer att se på våra silikonfogar som avancerade detaljer, på våra betongelement som bra hantverk, på våra fasadmontörer som skickliga skulptörer, på plåt med en viss exotism och på vår tids arkitektkontor med samma fascination som vi idag höjer svunna tiders hantverkare och byggmästare till skyarna. 

Så trots allt lever ändå kanske ett litet hopp. Ett hopp, om att även vår tid, även mitt skrå, ska lämna efter sig ett par starka, engagerande och berörande berättelser. 

Berättelser, som kanske till och med skulle platsa på en tidnings kultursida.

Ulrik Blomquist är arkitekt SAR/MSA.