Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

”Den förtätade staden påverkar vårt DNA”

Varför bygger vi så tätt, när vi vet att bristen på utelek hämmar barns motoriska utveckling och försämrar barnhälsan, frågar sig Louise Lindquist Sassene.

Fri utelek främjar barnens fysiska och psykiska utveckling.

Vi föds alla med en genetisk kod som kan innebära är att vi är predisponerade för exempelvis cancer eller diabetes, men ny forskning visar att vi genom att äta bra och röra på oss som barn kan manipulera den. Framför allt miljön, inte genetiken, påverkar hur vi utvecklas och mår. Vad händer då när man förtätar våra städer, och bygger igen grönytor och parker? Vilka blir de långtgående effekterna när kortsiktiga vinster och politisk agenda styr vad som byggs, och vem är det som i slutändan betalar?

När vi i Sverige byggde det så kallade folkhemmet var det med målet om att bygga friska städer – bort med trångboddheten och in med ljus, himmelsblick och gröna lekytor för barn! Ändå in på 1980-talet kvarstod målen att man skulle ha en lekplats 50 meter från porten, 150 meter till en kvarterspark och 400 meter till en större lekpark.

Idag finns inga ytkrav för skol- eller förskolegårdar i exempelvis Stockholm. Det innebär i praktiken att det saknas styrmedel för att säkra den utemiljö som är så vital för våra barns utveckling och framtida hälsa. Vi vet att utelek i kuperad terräng är nyckeln till motorisk utveckling och vi vet också att barns stillasittande ökar: från spädbarn i babyskydd, till sittvagn, till skärmtid framför paddan eller datorn. Små barn som inte orkar gå långt hänvisas till allmänna parker dit de åker i vagn, eller till små utsläppsgårdar med platt mark. Det är oroväckande inte minst som allt fler barn växer upp i stadsmiljöer.

Barn som rör på sig har fler synapser i hjärnan som i förlängningen kan minska bokstavskombinationer och depression. Barn som har plats för lek kan slippa framtida fetma, diabetes och cancer.

Jag vill först och främst att mina barn skall växa upp i en miljö som gör dem friska och som borgar för ett friskt liv

Jag är verksam som arkitekt och vill så klart att vi ska bygga bostäder för mina barn och deras generation. Jag är inte ”en Nimby”, men däremot en canceröverlevare som till vardags ritar bostäder och skolor. Enligt en prognos från Cancerfonden kommer antalet cancerfall att öka med nästan det dubbla till år 2040. Jag vill först och främst att mina barn skall växa upp i en miljö som gör dem friska och som borgar för ett friskt liv. Jag har samvetskval när jag ritar miljöer för lärande och bostäder, för jag är övertygad om att vi manipulerar både våra barns och stadens DNA i fel riktning när vi bygger på parkmark och rullar ut en kvartersmatta från 1890-talet där skolgårdar och lekytor hade behövts – särskilt i de områden som redan nu är trångbodda och där barn saknar tillgång till trädgård och sommarstuga.

För mig handlar social hållbarhet om rättvisa, och i det ligger också rätten till ett friskt liv. Våra barn kommer att betala med sin hälsa för vår generations kortsiktiga vinstmarginaler.

Vi kan bygga smartare och rättvisare med god vinst och avkastning utan att våra barn måste stryka på foten, men vi behöver politiska incitament för att styra utvecklingen åt rätt håll. Och vi behöver arkitekter som står upp för att bygga hållbara samhällen, arkitekter med förmåga att se samband mellan den egna kroppen och de miljöer vi skapar. Vi är beroende av staden och att den håller oss och kommande generationer friska – för barnhälsa och stadsplanering hänger ihop.

Mer att läsa