“Vi måste lära av forskningen”

Nyligen dryftades debatten om ”fina” äldre byggnader och ”ful” modern arkitektur i artikeln “Upproret delar Arkitektursverige i två läger”, Dagens Nyheter (22/9). Fyra personer intervjuades i den tvåsidiga artikeln. Men ingen nämner med ett ord att det faktiskt finns forskning sedan ungefär femtio år tillbaka som tar upp frågor av de slag som behandlas både av Arkitektupproret och av de intervjuade. Det är ett världsomspännande forskningsområde som av någon outgrundlig anledning tycks ha gått just vårt land förbi.

Arkitekturpsykologin eller miljöpsykologin som den numera heter, visar till exempel att vi är förvånansvärt lika var vi än bor. Den enda grupp som brukar kunna avvika är utbildade arkitekter. Vid utbildningens start skiljer vi oss inte från övrig befolkning, men efter examen.

Miljöpsykologiforskningen visar att det folk i allmänhet värderar högt exempelvis är en i stort sett sammanhållen stadsbild, men med små variationer i detalj så att varje enskilt hus framstår som unikt. Alltså tvärt emot vad som vanligtvis sker i våra städer idag med förtätningar hur höga som helst i tidigare kanske lågbyggd omgivning. Självklart, enligt forskningen, att folk då reagerar.

Det är också det här som den fint komponerade bildkollaget i DN så tydligt redovisar. Skeppsbrons stadsbildsmässigt sammanhållna 1600-talsbebyggelse varierar i höjd inte mer än några få procent upp eller ner från fasadernas medelhöjd. Husen är alla slätputsade, kulören är i stort nyanser av samma färgton. Men husen är ändock unika.

Öppningarna mellan husen är smala som dörrar i väggen, fönstren framträder klart och är ungefär lika stora. Byggnaderna hänger som ihop, står direkt längs trottoaren och är även de i stort sett alla lika stora. Med undantag för tredje huset från vänster som sticker ut negativt med en alltför stor höjd.

I Stockholmsförorten Marievik däremot är nästan allt enligt den här forskningen fel hanterat. Stadsbilden är således inte heller lika omtyckt som Skeppsbron är av oss alla. Trots att husen även där står längs trottoaren och för ovanlighetens skull idag är ganska lika höga så bildar de inte någon sammanhållen stadsbild.

Huset längst till vänster är för långt i sammanhanget och för mörkt. Fasadutformningarna har alltför grova uttryck och är inte den lilla detalj som behövs för att göra varje hus unikt.

På högra halvan av fotot är stadsbilden ännu sämre. Sammanhållningen är förstörd av den alldeles för stora öppningen och det likaså för höga huset som dessutom fått en klart uttalad punkthusform. Punkthuset tycks som form inte bilda vägg och sammanhållen stadsbild lika bra som byggnaders långfasader.

Andra saker som folk i allmänhet enligt forskningen värderar högt är vanliga hus med synliga tak. Det finns på Skeppsbron men inte i Marievik. Man uppskattar också när fönstren är enskilt markerade och inte fönsterband eller hela glasfasader.

Människor vill också gärna se en centralt placerad entré på varje hus. Entréer mot gatan finns nog på husen i Marievik men är svårare att hitta. Något som är ganska vanligt i dagens arkitektur.

Ungefär på det här sättet går det att med miljöpsykologins hjälp försöka finna vad de flesta av oss uppskattar som bra eller dåligt i stadsbilden. Självklart går det således inte att lösa problemet med förfulning av våra städer så enkelt som Arkitektupproret tror och som våra politiker hoppas på. Att endast byta dagens arkitektur mot klassisk ger oss inte det vi frågar efter.

Vi måste i stället skaffa oss ett större kunnande på arkitekturens och på stadsbyggandets område. Där kommer forskningens resultat in som ett viktigt inslag. Och det nya kunnandet gäller oss alla, både arkitekter, byggherrar och politiker.