”Vi behöver stå upp för det redan byggda!”

En ny stadsdel ska byggas i Lövholmen i södra Stockholm. Det föreslås att 17 av de 21 grönklassade industribyggnaderna ska rivas i den pågående planen som är den tredje för området. Medan vi i branschen gör ambitiösa utställningar och håller seminarier, symposier för arkitekter och andra arkitekturintresserade, pågår ett helt annat arbete med utvecklingen av staden parallellt på stadsbyggnadskontoret.

Lövholmen i Stockholm är ett av de äldsta industriområdena i Stockholm. Att det är den tredje planen som nu ligger säger något om den komplexitet som det här området har. Ett historiskt dokument med viktig industrihistoria raderas. Byggnader som vittnar om Stockholms industriella motor och tillväxt försvinner.

Det är svårt att få en samlad bild av Lövholmens bebyggelse då det är ett slutet område med ett lapptäcke av instängslade, tomma fastigheter i varierande skick. Varje fastighetsägare driver sin egen linje mot kommunen och yrkar på så hög exploateringsgrad som möjligt.

När jag började intressera mig för Lövholmen visste jag bara att Färgfabriken låg där och att det var en ateljéförening i det nu nedbrunna smala höga kontorshuset i Kolsyrefabriken. Många andra arkitekter verkar ha ungefär samma knappa kunskap om området som jag hade.

I höstas såg jag att Skanska som äger fastigheten Lövholmen 12, alltså större delen av Beckers fabriksområde, hade lämnat in en ny rivningsansökan för Nitrolackfabriken. En rivningsansökan avslogs 2017 på grund av det höga kulturhistoriska värdet. I dagsläget verkar varken Skönhetsrådet eller Stadsmuseets utlåtande ha någon betydelse.

Det vilar något lite uppgivet över det övergivna på Lövholmen, som också verkar påverka den torftiga planen. Jag startade Upprop Nitrolack för att göra Lövholmen synligt, för att ge en samlad bild och för att förklara för den som tror att en vandaliserad byggnad är bortom räddning att det handlar om ytskikt av en byggnad och inte om konstruktionen. Jag vill förklara det vackra i det som låtits förfalla eller anses vara fult och försöka visa på komplexiteten i Lövholmen där många byggnader står tomma och öde bakom lås och bom och där klotter, vandalisering och växtlighet börjar ta över.

För Lövholmen finns inte alls samma ambitionsnivå som i intilliggande Slakthusområdet eller som till exempel i Norra Djurgårdsstaden. I Slakthusområdet finns en övergripande idé som utgår från verksamheterna på platsen, både vad gäller industri och senare klubbscenen. Helheten har varit viktig och plan- och bygglovsprocesserna är synkroniserade. I Norra Djurgårdsstaden har lagts stora pengar på antikvarisk utredning och planerna spänner över arkitekturen, kulturen, platsens historia samt miljön. Och alla befintliga byggnader bevarades.

I planen för Lövholmen verkar det helt saknas vision och synkronisering. Kraven och önskemålen är väldigt lågt ställda. Lövholmen riskerar att bli ett av de bostadsområden som byggs idag där det saknas identitet och där det tummas på den arkitektoniska kvaliteten när bostadsbristen pressar alla aktörer att exploatera ytan maximalt.

Vi arkitekter behöver kunna förklara varför ett förfallet område eller en byggnad är värd att bevara, kunna lyfta det som ser ut som ruiner. Vi behöver visualisera komplexa sammanhang även i ord, sammanfatta det som inte är uppenbart för ett otränat öga. Vi måste lägga oss i den talade och skrivna debatten om det redan byggda och stå upp för kulturklassad arkitektur som inte just för tillfället värderas högt. Vi behöver engagera oss både för klimatet och för arkitekturen även i samhället i stort. Vi behöver kunna förklara vad arkitektur gör och kritisera stadsbyggandet när systemet tycks fallerat.