Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

”Vi behöver arkitektur som får oss att minnas”

Tidigare pandemier har precis som nu påverkat arkitektur, design och stadsplanering. Därför föreslår jag att det statliga byggnadsminnet vid karantänstationen på Känsö utses till världsarv, skriver arkitekten Cy Siesjö.

Den lilla ön Känsö ligger där Göteborgs södra skärgård möter Kattegatt. Ön är ett militärt skyddsobjekt, civila får inte landstiga utan särskilt tillstånd. Det kanske förklarar, vilket jag inser när jag frågar runt, varför få göteborgare känner till varken ön eller den karantänsanläggning som legat där sedan sent 1700-tal. Anläggningen inrättades när handeln med främmande länder tilltog för att få bukt med de smittsamma sjukdomar som följde med skeppen.

Platsen är unik, med byggnader utformade efter behov och styrda av smittor människan ännu inte till fullo förstod. När anläggningen anlades fanns ännu ingen kännedom om bakterier; vars existens Louis Pasteur påvisade först runt mitten av 1800-talet. Man prövade sig fram, på samma sätt som vi gör just nu. Byggnaderna är en fysisk manifestation över strävan att finna svar på frågan om hur vi ska förhålla oss till varandra, och hur vi bäst utformar fysiska rum för att stoppa smittspridning. Det är likadant då som nu: Det enda som sprids snabbare än smitta är rädsla och rykten. Därför behöver vi historien och därför behöver vi byggnader som påminner oss om den.

Det mest iögonfallande på ön är de fyra större byggnader i rött som likt fasttöjda skepp ligger i rad tvärs över en grund havsvik: pestlasarettet, observationssjukhuset och två magasin. För att minska smittorisk är de förenande med en stenkaj och vindbyggor till ön, och mellan byggnaderna.

Men, den i sitt slag världsunika byggnaden är samtalspaviljongen; “parloiren”, som användes för att de som satt i karantän skulle kunna tala med vänner och familj. Dess västra avdelning var ”ren” och användes för besökare från fastlandet; den östliga var “oren” för isolerade resenärer. Ättika, järngaller, ståltrådsnät och svavelhaltig rök var vapen som användes i kampen mot smitta. Det mest naturliga, mänsklig kontakt, blev det farligaste och något vi fick hantera. Byggnaden var den tidens Zoom.

Minnen konstrueras, dekonstrueras och rekonstrueras ständigt. Mänsklighetens historia består inte endast av framsteg.

Jag anser att byggnaderna bör världsarvsförklaras, en tanke jag hade redan innan världen drabbades av den rådande pandemin. Anläggningen manifesterar det regionala svenska svaret på havsburen handel med fjärran länder – en vittnesbörd och de strukturer som stödde den.

Minnen konstrueras, dekonstrueras och rekonstrueras ständigt. Mänsklighetens historia består inte endast av framsteg. En nedgång och dess effekter är också ett arv som är värt att skydda. Ganska ofta, motsägelsefullt som det kan verka, är det just anledningen till de välbevarade förhållanden som många världsarv finns i. Världsarv är inte alltid saker vi vill minnas. Likt Auschwitz är karantänsanläggningen i slutänden en dödens plats.

Den österrikiske konsthistorikern Alois Riegl skriver om konceptet ”oavsiktliga monument” (ungewollte Denkmal) vilket syftar till byggnader som byggts för att tillgodose samtida ideal och praktiska behov. Först senare har de ansetts ha ett historiskt värde, baserat på moderna uppfattningar.

Ett av Unesco:s bedömningskriterier för världsarv är att de ska vara “ett enastående exempel på en typ av byggnad eller arkitektonisk eller teknisk samling eller landskap som illustrerar betydande stadier i mänsklighetens historia”.

Karantänstationen på Känsö representerar en “hygienisk arkitektur” som kan förklara senare tendenser i samhället. Den arkitektur, design och stadsplanering som följde har i förlängningen påverkat och frammanat funktionalismen. Efter senare världskrig och pandemier inspirerades funktionalismen till en strävan för en bättre värld. Idén om hygieniska bostäder återspeglade reaktionen på den i Sverige pågående diskussionen om trångboddhet och ett osunt boende. En önskan om ett bättre liv för människan.

Mer att läsa