”Växjö stadshus riskerar att bli ett ovanligt dyrt hus som ingen vill ha”
Får man göra vad som helst med ett vinnande tävlingsförslag? När processen inte fungerar får det katastrofala följder för det arkitektoniska resultatet, skriver Erik Torvén och Ulla Bergström, White arkitekter.
Whites vinnande tävlingsförslag från 2017.
Arkitektur är drömmar och visioner, transformerade till byggd verklighet. Processen kring Växjö stadshus och station är ett exempel på hur dessa drömmar och visioner kan omformas och förloras i ett samspel mellan aktörer med olika utgångpunkter och intressen.
Växjö bestämde sig för att flytta från det gamla kommunhuset till Växjö station, för att placera stadshuset närmare medborgarna, skapa en ny mötesplats och vitalisera stadskärnan. En prekvalificerad tävling med fem arkitektkontor genomfördes och en välrenommerad jury utsåg Whites förslag till vinnare. Bärande idéer i förslaget var en mötesplats för medborgarna, det samlande glastaket, mötet mellan stadshus och station, samt trä och glas som bärare av konstruktion och uttryck. Parallellt med tävlingen handlade Vöfab upp Skanska som entreprenör utan hänvisning till tävlingsförslaget. Skanska angav World Trade Center i Växjö som referens, vilket är ett annat exempel på hur en färdig byggnad kan hamna långt från ett vinnande förslag i ett parallellt uppdrag.
Swecos illustration till bygglovet.
Genom att arkitektur och genomförande handlades upp på olika sätt skapades en obalans, som följde med in i processen och gav aktörerna olika utgångspunkter. Tidplanen medgav drygt tre månader för att ta fram ett kalkylunderlag på systemhandlingsnivå. Det är mycket knappt om tid för ett projekt på 17 000 kvadratmeter, med både programfrågor och avancerade tekniska frågor kvar att lösa. Resultatet blev en övertung programhandling, där den tekniskt, ekonomiskt och arkitektoniskt samordnade helhet som ger en trygg grund för investering saknades.
Därefter upphörde den tekniskt samordnade projekteringen och istället vidtog en besparingsprocess, där vi som arkitekter hade ytterst liten påverkan. Beslutsunderlaget till kommunfullmäktige bestod således av en ofullständig systemhandling och en kalkyl baserad på flera lösningar som inte var inarbetade i projektet. Förändringar som gjordes från de bärande idéerna innebar bland annat ändring av stommen till trapphus i betong och utfackningsväggar istället för trä, flytt av fläktrum från källare till takvåning och nya lägen för schakt och wc-grupper. Ytskikten i mötesplatsen i stadshusets publika delar byttes från trä till gipsväggar och konventionellt undertak. I de nyligen offentliggjorda bygglovshandlingarna har dubbelglasfasaden bytts ut mot en enkelglasfasad designad av Sweco. Dessa förändringar gör att vi inte längre vill stå som ansvariga för projektet.
Vöfabs upphandlingsstrategi för att få bästa möjliga arkitektur till lägsta möjliga pris har kastat ut barnet med badvattnet.
Får man göra vad som helst med ett vinnande tävlingsförslag? Vilket skydd ger juridiken åt arkitekturen i ett sådant här fall? Vi har rådgjort med Sveriges Arkitekters jurister och svaret är: Nästan inget skydd alls. Nyttjanderätten ger beställaren rätt att använda framtagna handlingar för avsett ändamål, det vill säga att bygga ett stads- och stationshus i Växjö. Upphovsrätten ger oss rätten att ha med vårt namn när projektet publiceras. Endast samförstånd och samverkan återstår som arbetsmetod, men när processen inte fungerar får det katastrofala följder för det arkitektoniska resultatet. Vöfabs upphandlingsstrategi för att få bästa möjliga arkitektur till lägsta möjliga pris har kastat ut barnet med badvattnet och riskerar att ge årets arkitekturkommun 2018 ett ovanligt dyrt hus som ingen vill ha.
Arkitektur är det byggda resultatet av gemensamma drömmar och visioner. Frågan om hur vi når dit har lika många svar som det finns aktörer. Processen kring Växjö stadshus och station väcker några för oss arkitekter viktiga frågor: Hur kan vi ta en starkare roll för att kontrollera och kvalitetssäkra arkitekturen i processen? Vilka juridiska verktyg har vi? Hur skapar vi gemensamma mål? Hur skapar vi tillräckligt transparenta processer?
