”Låt oss använda kunskapen om vad folk i allmänhet värderar högt”

Ola Andersson frågade den 17 januari 2022 I DN Kultur efter vår tids arkitektur. Han saknar en sådan och menar att den postmodernism vi såg från ungefär 1975 och fram till millennieskiftet i vårt land nu är ett passerat skede och bör ersättas av något nytt, något som hör vår tid till.

Han tar avstånd från dem som vill bygga nya hus i gammal stil och gärna så som vi byggde för hundra år sedan. Det samhälle vi hade då har vi inte idag påminner han oss. Varje tid måste hitta sitt eget uttryck. Vi får fortsätta leta efter vårt, slutar han lite vemodigt.

Det är där jag vill knyta an och komma med ett förslag.

I mitten på 1980-talet ingick jag som arkitekt i en arbetsgrupp som skulle formge både det nya torget med den stora byteshållplatsen för alla bussar i stadens centrum, delar av den pampiga gamla esplanaden och det stora Rådhustorget.

Det enda jag kunde finna som hjälp eller inspiration i sådana sammanhang den gången var arkitekten Jan Gehls skrift Livet mellem husene och psykologen Ingrid Gehls skrift Bo-miljö, båda utgivna i Köpenhamn 1971. Men ack vad deras rekommendationer stämde överens med verkligheten! Folk visade sig använda murar och trappor precis som de två danskarna förutsagt. Eller stålsätta sig på iskalla elskåp mitt i vintern bara det fanns många människor att titta på men så nära att man kunde se deras ansiktsuttryck. På det stora torget ställde sig den ensamme betraktaren självklart framför belysningsstolpen, och så vidare. Jag var mäkta imponerad av deras kunnande.

Så kom 2007 arkitekten Catharina Sternudd med sin avhandling Bilder av småstaden, om estetisk värdering av en stadstyp, hos Johan Rådberg på arkitekthögskolan i Lund. Där gör hon på drygt sjuttio sidor i kapitel 5 Forskning om estetisk värdering en förnämlig genomgång av arkitekturpsykologisk forskning i världen.

Denna sena tids forskning har som jag ser det gett oss en ny kunskap om folks värderingar av hus och stadsbild. Den visar klart att vi som människor är förvånansvärt lika var vi än bor. Varken bakgrund eller utbildning skiljer oss nämnvärt åt med ett enda undantag. Utbildade arkitekter är den enda grupp som har andra värderingar i ämnet. När utbildningen startar är vi som folk i allmänhet men inte efter examen.

Nu är vi arkitekter inte mer än en eller två promille av befolkningen i de flesta undersökta länder. Så mer än 99 procent av befolkningen värderar högt vanliga hus med synliga tak, separat stående fönster – således inte fönsterband eller glasfasader. De uppskattar också en symmetrisk uppbyggnad – av mig tolkad som en entré lätt att hitta ungefär mitt på långfasaden mot gatan. Stadsbilden bör vara sammanhållen i stort, både i höjd och i kulör, men varierad i detalj så att varje hus blir unikt. Detaljerna kan gärna ha inslag från traditionen.

Det här låter kanske lite begränsat men jag brukar jämföra kraven på hus med oss människor. Vi är ju som vuxna väldigt lika stora – inom tio procent upp eller ner från medellängden ryms nog långt mer än 90 procent av oss och vi saknar inte de övriga för att må gott. Vi är också uppbyggda av exakt samma beståndsdelar med ett huvud, två armar, liksom ben, ögon och öron men bara en näsa, en mun och så vidare. Ändock är vi alla unika.

Mitt förslag är således att låta denna nya kunskap om vad folk i allmänhet värderar högt forma vår tids arkitektur. Jag tror att många skulle uppskatta den. Fast förstås inte vi utbildade arkitekter – men det får vi leva med, vi är ju så få.