”Hur tänkte vi egentligen?”

Jag har fått nog. Jag vill inte sitta på ett enda möte till och diskutera vilka arkitektoniska kvaliteter som kan prutas bort för att byggherren ”ska få ekonomi” i projektet. Inte se något mer loftgångshus med papptak och noll ambitionsnivå. Inga mer ritningar på ytterligare en bostadsgård som fylls med parkeringsplatser eftersom garaget under huset ”blir för dyrt”. Inte prata om vilka olika kulörer man kan jobba med för att få en monoton fasad att se ”variationsrik och spännande” ut. Det går inte att fuska till sig arkitektoniska kvaliteter med lite makeup. En låda är en låda oavsett hur många glada färger man än kladdar på den.

Vad har hänt i Sverige? Varför fick just vi med oss det sämsta sedan miljonprogramsbygget för femtio år sedan? Vi håller på att sabotera våra städer genom att tillåta hus som inte har någon som helst förankring i platsen och som helt saknar arkitektoniska kvaliteter. Varför kan vi inte åstadkomma god arkitektur i vårt land längre? Inte ens inom kommunen lyckas vi med det. Vi anlitar arkitekter som kanske inte alltid är de mest lämpade för uppgiften, men vi har ramavtal med just dem. Sen går vi ut och handlar upp entreprenörer och får hutlösa prisförslag, där vi då väljer det billigaste. Som ändå är fruktansvärt dyrt.

Vad är det som gör att det kostar skjortan att bygga i vårt land? Beror det på alla regler och krav som måste följas? Är materialkostnaderna orimligt höga? Hantverkarna, är det de som kostar? Byggnadsställningar och kranar? Beror det på att entreprenören eller byggherren har så höga vinstkrav? För även om det byggs rationellt och med väldigt låg arkitektonisk kvalitet blir husen orimligt dyra. För byggherren, köparen eller hyresgästen.

I alla växande kommuner är det samma sak. Vi jobbar fram genomtänkta detaljplaner, ofta med separata gestaltningsbilagor, för att verkligen försäkra oss om att de arkitektoniska kvalitetsaspekterna bibehålls hela vägen i mål. Trots detta har byggloven en tendens att skilja sig drastiskt från de, i planskedet, höga ambitionerna. Arkitekturen skalas bort till oigenkännlighet för att pressa byggkostnaden maximalt och arkitekterna marginaliseras i alla led. De privata kopplas bort av byggföretagen och de offentliga ignoreras och körs över av politiken med argumentet att vi enbart ägnar oss åt ”tyckande” och man ju vill ha ett blomstrande näringsliv. Det är en mycket kortsiktig och för våra städer fullständigt förödande inställning. Att gynna en aktör genom att tillåta hus som försämrar eller förvanskar en plats missgynnar ju även näringslivet som kollektiv i långa loppet.

Det måste gå att förena kvalitativ arkitektur med en ekonomisk vinst. Kanske måste man sänka sina vinstkrav en aning, men i gengäld få till en bebyggelse som också berikar platsen och stadslivet. Att satsa på kortsiktiga, ekonomiskt rationella lösningar gynnar ingen, varken de som bor där eller de som driver företag, äger fastigheter och investerar långsiktigt i platsen. Det som byggs ska väl ändå berika stadsrummet, inte försämra? Fortsätter vi på den här banan kommer höga värden att gå förlorade, såväl kulturhistoriska, upplevelsemässiga som rent långsiktigt fastighetsekonomiska.

Vi skakar på huvudet åt hur man tänkte för sådär en 50–60 år sedan. Då man rev av hela kvarter i stadskärnorna och byggde nya bostäder i städernas utkanter. Många och snabbt. Då bilen var en statussymbol och stadsplanerarna utformade städerna utifrån bilarnas behov. Breda gator och stora markparkeringar, mitt i staden. Men jag undrar vad man tänker om oss i framtiden. Då de hus som byggs idag behöver rivas för att de är i så dåligt skick och dessutom totalt identitetslösa. Hur tänkte de egentligen, där i början på 2000-talet? Då, när de byggde sönder våra städer och vi får städa efter dem?