”Dags att sluta gissa”

Arkitekter talar ofta om samhällsgrupper utifrån exempelvis ålder, kön, ekonomi och etnicitet. Vi använder ett gemensamt språk då vi pratar om dessa grupper, och får bekräftelse av våra kollegor. Men det förhållningssättet är inte gångbart längre – vi måste sluta gissa, känna och dra slutsatser som begränsar individens möjligheter i samhället.

Att istället välja att prata om funktion gör att individen definieras utifrån sig själv och inte en grupptillhörighet. Då kan även designen frigöras och skapa bättre lösningar. Till exempel kan en ramp för tillgänglighet utföras som en del av den allmänna gestaltningen så att inte personer med funktionsvariation separeras. Arkitektur kan inte förändra människors fysiologiska egenskaper, men förhoppningsvis ändra individers självuppfattning genom platsrelaterade upplevelser.

Ofta krävs ändå en diskussion om människor som grupp för att närma sig individen. Det är oundvikligt: Alla kan inte samtidigt föra sin egen talan. Hur jag som utomstående definierar en grupp har dock tydliga begränsningar eftersom jag utgår från mitt perspektiv och undermedvetet strävar efter att passa in det jag ser i min uppfattning.

Ord som ”inkludera” antyder redan definitioner i samhället som innebär splittringar. Jag ställer mig inte emot användningen av ordet, men när det pratas om att inkludera grupper betonas en separering. Människor är inte trafik, vi ska inte separeras därav inte inkluderas. Samhället är starkt präglat av generaliserande definitioner, genom vilka medborgare skapar individuella identiteter. Det måste förändras.

Det finns något vackert i ett förhållningssätt till en funktion snarare än en grupp. Utmana dig själv, och se vad du lyckas skapa genom att prata om funktioner istället för grupper.