Stads­arkitekter vittnar om hårdare politiskt klimat

– Under den här mandatperioden har man velat ta udden av stadsarkitektrollen.

Det säger Björn Siesjö, avgående stadsarkitekt i Göteborg.

– Det har mycket att göra med att vi har en ordförande i stadsbyggnadsnämnden som inte är speciellt förtjust i att ha en stadsarkitekt över huvud taget, för han tycker nog att han själv vet allt redan, så där är vi ju litegrann…

Arkitekten har i flera tidigare artiklar skrivit om situationen i Göteborg, där frågor om arkitektur och stadsbyggnad blivit ett politiskt slagfält. Men striden står inte mellan politiker av olika schatteringar – utan snarare mellan politiker och tjänstepersoner. I Göteborg är det framför allt stadsbyggnadsnämndens ordförande Johannes Hulter (S) som gjort ett politiskt projekt av att detaljstyra mer av stadens arkitektur, och bland annat fått formuleringar om ”klassisk, traditionell arkitektur” inskrivna i kommunens budget.

Björn Siesjö igen:

– Så han har försökt att motverka mitt inflytande på olika sätt. Det kanske ligger i det politiska modet nu att ha en lite mindre symbiotisk hållning till tjänstepersonerna, det verkar vara någonting som händer i hela världen. Det är liksom lite ”håll käften”.

Det Björn Siesjö beskriver är inte unikt. I flera svenska kommuner upplever stadsarkitekter att deras professionella roll håller på att förändras i grunden.

Vi pratar också med Andreas Paulson, som jobbade som stadsarkitekt i Haninge kommun i tio år. Han var med i ett regionalt nätverk för stadsarkitekter i Stockholm, och upplevde det som att både han själv och de andra jobbade med tydliga uppdrag och ett tydligt mandat. Han hade själv verkat under både höger- och vänsterstyre och alltid känt att han hade stöd från politiken.

Men efter det senaste valet skedde en tydlig förändring. Kommunens samhällsbyggnadsavdelning skulle omorganiseras och inte längre ha någon med titeln stadsarkitekt. Andreas Paulson uppfattade det som att han själv skulle förväntas jobba med samma uppgifter, men han fick inte längre ha titeln stadsarkitekt.

– Jag förstod inte varför namnet stadsarkitekt var så problematiskt. Jag har fortfarande inte fått någon förklaring till det.

Att namnet stadsarkitekt bestämt skulle slopas i Haninge kommun var väldigt oroande, tyckte Andreas Paulson. Han tycker att namnet är bra och tydligt; finns inte det namnet så blir det diffust vem som har det yttersta ansvaret för kommunala processer som rör stadsbyggnad och gestaltning.

– Många uppfattar det som att vi arkitekter är folk som bara krånglar till allting, i stället för att uppfatta oss som de möjliggörare och kvalitetssäkrare vi är.

Precis som många andra Arkitekten har pratat med påpekar Andreas Paulson att det de jobbar med är flera olika typer av komplexa processer, och för den som vill bygga någonting i en kommun är det enklast att bolla med någon som har bra koll på de processerna, så att allt blir smidigt och bra.

– Har man erfarenhet och kunskap har man också möjlighet att göra bättre bedömningar. Det är möjligt att det kan låta elitistiskt, men så är det ju inom alla yrken.

Men när uppfattningen om arkitekter som experter på att krångla till saker väl är etablerad, verkade det alltså naturligt att tänka att det kanske är bättre att försöka runda arkitekterna för att slippa möjliga bekymmer.

Andreas Paulson bestämde sig för att sluta jobba på kommunen.

– Jag tappade förtroendet helt. I min värld ändrar man inte bara etablerade roller och framgångsrika arbetssätt utan någon dialog.

Ytterligare en före detta stadsarkitekt har pratat med Arkitekten, anonymt. Också hen har en upplevelse av att hens jobb har förändrats. Politiken vill numera få fram en viss typ av bebyggelse, och det snabbt.

Den här före detta stadsarkitekten beskriver hur den professionella expertrollen trängdes tillbaka i en organisation där fokus alltmer började ligga på att verkställa politikens önskemål så snabbt och friktionsfritt som möjligt. Rollen som stadsarkitekt förväntades mest av allt handla om att driva på för framdrift.

– Jag har haft en roll som verkar för en långsiktighet, oberoende av tillfällig politisk styrning. Jag har kunnat bidra med en professionell synvinkel utifrån kompetens och erfarenhet för att nå goda resultat. Även om politiken fattar besluten så behövs den där balansen. Tidigare fanns en ömsesidig respekt, där politik och tjänstemannaorganisationen lyssnade på varandra och kunde finna rimliga och genomtänkta lösningar som gick att genomföra.

Hen upplever också att hen under de senaste åren mött frågor från politiken som visar på en minskad tillit och respekt för kunskapsorganisationen och en stor okunskap generellt när det gäller arkitekturfrågor.

– Det har varit mycket: ”Kan man inte bara…?”, ”Har ni tänkt på…?”, eller ”Men om jag tycker att det här blir snyggare, kan vi inte bara göra så då?”

Hen tycker att man kan se ett bredare mönster bakom utvecklingen.

– Politiken blir väl mer och mer så där, ”kan själv”. Vi ser ju hur man även på nationell nivå väljer att bortse från expertutlåtanden och utredningar.

Björn Siesjö i Göteborg ser liknande tendenser:

– Under 10-talet hade vi en värld som gick mot ökad demokrati och medbestämmande i många samhällen i världen, men nu går vi rakt åt andra hållet. USA är betecknande för det, där försöker de rasera demokratiska institutioner och jobbar mot saker som mångfald. Det är en global rörelse bort från pluralism.

Det som de här stadsarkitekterna upplever är inte något som uppstår i ett vakuum. I stället kan de ses som symptom på en bredare utveckling inom offentlig förvaltning. Det menar Jon Nyhlén, som är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Han har skrivit rapporten Tyst förvaltning för fackförbundet TCO:s räkning. Där menar han att förvaltningen i offentlig sektor generellt genomgår en utveckling som premierar snabbhet framför kvalitet, och det finns flera saker i den utvecklingen som är bekymmersamma för demokratin.

– Det är mer besvärligt att vara tjänsteperson i dag än vad det varit tidigare, säger Jon Nyhlén.

Han drar lite bakgrund. Det finns olika värden inom förvaltningen, som tjänstepersoner och politiker har att förhålla sig till. Det är klassiska värden som till exempel rättssäkerhet, demokrati, professionalism och effektivitet.

– När vi tittar på de senaste decenniernas reformering av förvaltningen så har det varit väldigt mycket fokus på effektivitet i diskussionen. Det har varit ett genomgående drag i de allra flesta typer av reformer. Och med effektivitet avser man framför allt kostnadseffektivitet.

Det finns egentligen inget som är dåligt med det i sig, säger Jon Nyhlén. Kostnadseffektivitet är ett betydelsefullt värde för de medborgare som bekostar det offentligas verksamhet. Problemet uppstår när fokuset på kostnadseffektivitet blir så starkt att andra värden måste stå tillbaka.

– Vi har sett det i forskning och även mött människor i praktisk verksamhet, och det är tydligt att det är ett otroligt tryck på tjänstepersoner i dag. Det ska gå fort och det ska bli billigt. Det är bättre att det går fort än att det blir rätt.

Det där sista är det naturligtvis ingen förvaltningschef som vill säga högt, säger Jon Nyhlén. Men det är ändå det som blir konsekvensen.

Utvecklingen har pågått under lång tid och följer vissa organisationsmönster för förvaltningen, som ska ordnas som företag, och därmed också räkna resultat och måluppfyllelse under korta tidsintervall och enligt rådande marknadslogik. Enligt Jon Nyhlén är det här knappast en avtagande trend, utan snarare tvärtom. Sedan den nuvarande regeringen tillträdde har trycket ökat. I Tyst förvaltning skriver han:

”Sammantaget ser vi en nutida utveckling där man från regeringens sida regelmässigt bryter förvaltningskontraktet genom att 1) inte inhämta kunskap från förvaltningen i samma utsträckning som tidigare, 2) i ökad utsträckning ignorera förvaltningens synpunkter, och 3) tenderar att misskreditera förvaltningen.”

Jon Nyhlén tror att trycket skulle kunna vara särskilt starkt för de tjänstepersoner som jobbar i kommunal förvaltning.

– För i svenska kommuner sitter politiken och förvaltningen väldigt nära varandra, i exempelvis den meningen att politiken är en del av utförarorganisationen, och då tänker jag framför allt på nämnderna. I staten har vi en större separering mellan politiken och förvaltningen.

En effekt av den generella utvecklingen är också – menar Jon Nyhlén – att förvaltningen blir tystare.

– Det blir att man som tjänsteperson inte vågar, kan, vill uttrycka sin åsikt gentemot den politiska ledningen. Vi ser också att man inte heller som chef uttrycker sin åsikt, och att om man ändå gör det så är man mer diffus i sin kritik.

Arkitekten har också pratat med fler stadsarkitekter än dem som citeras i den här artikeln. En del har avböjt att uttala sig – ens anonymt. Och även om Sveriges Arkitekter betonar att deras erfarenhet är att samarbetet mellan politik och förvaltning fungerar bra i de allra flesta svenska kommuner, är det gemensamt för de berättelser som Arkitekten tagit del av att stadsarkitekten i flera olika kommuner förlorar tydlighet, mandat och ofta också respekten för sin expertis. I stället för att vara en långsiktig garant för stadsbyggnadens kvalitet förväntas de här stadsarkitekterna antingen driva igenom politiska beslut – även när de strider mot deras professionella bedömningar – eller marginaliseras.

Flera av de stadsarkitekter vi pratat med tror att en del av utvecklingen har att göra med en ökad misstro mot experter och akademi över lag. I en digital värld där det är lätt att få både små och stora idéer om världen bekräftade lite som man vill, blir det allt svårare för experter att göra sig hörda. Deras uppgift – att ifrågasätta förenklingar och nyansera det som låter självklart – ställer dem i direkt konflikt med ett samtalsklimat där enkelhet och snabbhet premieras.

– Den uppfattningen kan jag skriva under på, säger Jon Nyhlén.

– Det är ingen slump att till exempel Donald Trump ger sig på universiteten. Och vi har i dag svenska regeringsföreträdare som säger att forskare företräder en åsikt bland många andra. Det hade varit otänkbart för en politiker att säga för tio år sedan.

Björn Siesjö tycker att utvecklingen varit olycklig. Han reflekterar över hur det blivit i Göteborg.

– Som politiker måste man ha lite helikopterseende på staden och ta tag i de stora dragen och lämna detaljerna till andra yrkeskårer som kan jobba med det. För annars missar man helheten. Och det tycker jag man kan se tendenser till att de gör nu.

– De tittar så mycket på spröjsen att de glömmer bort att se staden.