Öde drömmar ska väckas till liv

Ett rum är fullt med äldre stolar och skåp. I ett annat trängs leksaksbarnvagnar och lådvis med pärmar. Tiden verkar ha stannat i huset. På ett bord bland glasögon och annat ligger Skånska Dagbladet från 20 januari 1971 uppslagen. Intill står ett inramat diplom från Föreningen Vår näring: ”För visad skicklighet vid mjölkens behandling i ladugården”.

Melissa Nyström tittar runt i rummen. Taket är fuktskadat i ett hörn. Toalettstolen är i två delar. Det är ett ödehus, men inte övergivet. Ägaren tittar till det då och då. Trots allt som behöver göras skulle huset vara lätt att sälja, hävdar hon.

– Absolut. Intresset för ödehus är hur stort som helst. Det är inte där skon klämmer.

Hon stiger ut på gårdsplanen. Skuggor leker på fasaden, en lärka drillar över fälten. I den vildvuxna trädgården syns spår av en berså.

Trots skavanker har detta slumrande ödehus utanför Skåne Tranås på Österlen potential att bli någons drömhus. Liksom tusentals andra tomma hus på den svenska landsbygden.

Och just det var tanken bakom projektet ”Från ödehus till drömhus och en mer levande landsbygd” som Sjöbo kommun startade tillsammans med Tomelilla och Ystad för ett par år sedan. Melissa Nyström ansvarade för projektet som avslutades vid årsskiftet.

– Det kom till som en reaktion på alla tomma hus i våra kommuner. Men den här gången handlade det inte bara om att ta reda på hur många ödehus det finns, utan om att ta ett steg till och kontakta fastighetsägarna för att försöka få dem att sälja, renovera eller hyra ut, säger hon.

Trots att ödehus ser övergivna ut har de alltid en ägare. Även om det finns undantag.

– Om ett bolag som ska avvecklas inte gör sig av med sina fastigheter kan man hamna i en situation där det finns hus som ägs av ett bolag som inte längre existerar. Det finns också dödsbon som äger ödehus i tio eller tjugo år, och det är ju inte meningen.

Projektet började med att Melissa Nyström lusläste gamla inventeringar, djupdök i kommunernas olika register och pratade med traktens byalag. Till slut satt hon med en lista på 150 potentiella ödehus.

– Jag började ringa runt. Är det du som äger huset? Står det tomt? Varför? Jag försökte starta en dialog om vad som skulle få personen att vilja släppa taget.

Överraskande många fastighetsägare hade starka känslor för sina ödehus. Det kunde handla om minnen eller familjeband. Det fanns också praktiska skäl till att inte sälja. Lantbrukarna såg risker med att ny ägare skulle börja klaga på lukt och buller från jordbruket.

Ok, tänkte Melissa Nyström, så vad kan man göra åt det? Hyra ut husen?

Ja, flera yngre lantbrukare var intresserade av det, men att ta kostnaden som en renovering innebär var inte prioriterat.

Hon funderade vidare. Skulle studenter kunna renovera husen som en del sin utbildning? Kan man bilda bostadsrättsföreningar av flera ödegårdar? Om lantbrukarna sitter med i styrelserna har de ju insyn i vilka som flyttar in. Ska man starta en ekonomisk förening med ödehusen i fokus? En förening som erbjuder alla som köper eller säljer ett ödehus hjälp och stöd i form av en stab med arkitekter, mäklare och byggnadsingenjörer.

Kort sagt: Hur kan samhället göra det enkelt och attraktivt för människor att släppa taget om sitt ödehus och låta det få nytt liv?

För Melissa Nyström är ödehusen ett strukturellt problem.

– Ja, för vad gör det med ett samhälle när många hus står och förfaller? Hur är det att växa upp på en sådan plats? Och leva där?

I Boden har man ställt sig samma fråga. Där identifierade Bodens kommun tillsammans med grannkommunen Luleå femhundra underutnyttjade hus på landsbygden i Råneå och Vitå älvdalar.

I projektet ”Från ödehus till bygdenytta” for ett team med fem personer till Boden för att undersöka hur husen kan användas för att möta behovet av bostäder till både befintliga och nya invånare. Teamet, som bestod av arkitekter, affärsutvecklare, folkbildare och byggpedagoger, koncentrerade sig på sju övergivna eller underutnyttjade fastigheter i det lilla samhället Gunnarsbyn, berättar Gustav Hamlund, arkitekt och samhällsbyggnadsstrateg i Bodens kommun.

– Ett hus hade stått kallt och saknade fönster. Ett annat var en gammal verkstad som redan börjat rasa. Ett tredje användes till förvaring och saknade egentligen bara lite ytskikt. Vi ville se om det gick att göra något mer än att bara försöka sälja ödehusen som de är. Om de skulle kunna bli ett komplement till eller ersätta nybyggnation. Kommunen har ju ett bostadsförsörjningsansvar, säger Gustav Hamlund.

En av arkitekterna som arbetade med ödehusen i Boden och Gunnarsbyn heter Anna Sundman. Hon är vd för arkitektkontoret Theory into practice i Stockholm.

– Vi ville undersöka hur husen kunde bli bostäder igen för unga vuxna, familjer och äldre. Ett mål var att hitta sätt att bryta upp den rådande ägarmodellen som säger att ”du kan bara bo i det här huset om du har råd att köpa det och ta hand om det”, säger hon.

Låga fastighetsvärden gör det svårt för många att ta sig an ödehus som kräver mycket underhåll, vilket utestänger vissa grupper.

– Vad ska man låna på om huset är en enorm träkåk utanför Boden som bara kostat hundratusen men kanske kräver en miljon att renovera?

Tillsammans med lokalbefolkningen och kommunen diskuterade Anna Sundman och hennes kollegor fram en ny modell som skulle kunna ge ödehusen nytt liv. Var tionde fastighet i Gunnarsbyn bedöms vara underutnyttjad idag.

– Vi tittade på lösningar där exempelvis ett kooperativ köper en fastighet och gör om den till hyresrätter. Det skulle göra stor skillnad för utvecklingen om det gick att hyra en bostad på landet och prova om man trivs med att bo där innan man köper något. Det är ett generellt problem att det finns så få hyresbostäder på landsbygden.

Även för Anna Sundman är ödehusen ett strukturellt problem.

– Det är jättebra att det finns byggnadsintresserade som vill ta hand om gamla hus. De gör ett fantastiskt jobb med att rädda ödehus och väcka dem till liv. Men de är en väldigt liten grupp och det är inte lösningen på att vi har mängder med hus som inte används. Det är ett samhällsproblem. Sveriges kommuner behöver ta hand om det som redan är byggt, i stället för att exploatera ny mark, om man ska leva upp till klimatmålen.

Hon tror att arkitektkåren kan spela en viktig roll.

– Vi kan använda vår gestaltande kompetens för att beskriva vad det kan bli för nya typer av bostadsmiljöer av ödehus. Vi kan hjälpa till att lösa upp knutar och visa på möjligheterna, exempelvis hur en stor och udda byggnad kan bli bostäder för flera, säger hon och fortsätter:

– Det spännande med ödehusen är att de skulle kunna bredda det lite stolpiga i vår bostadsutveckling nu. Här kan det komma in kreativa och annorlunda bostäder där man kanske kombinerar en verksamhet med en bostad eller delar ett stort utrymme med andra.

Anna Sundman menar att nyproduktion ibland har svårt att lyckas med den sociala hållbarheten. Den är lättare att lyckas med i en befintlig miljö där det finns en kultur, kontext och en färdig plats.

Hon tycker att Sverige har varit bra på storskaliga idéer, men inte lika bra på det småskaliga.

– Ett flerbostadshus i Boden ser likadant ut som i Malmö eller Ystad. Jag tror att vi ska jobba på andra sätt framöver och hitta det unika och lokala. Om vi arkitekter lämnar det lite elitistiska och blir mer folkliga och tillgängliga för allmänheten kan det sätta i gång nya sätt att tänka som kan vara mer spännande för samhället och hur vi skapar bostäder.

Bodens kommun hoppas nu på att projektets idéer om kooperativt ägande och gemensamt byggande ska bli verklighet.

– Vi letar efter utlysningar så att vi kan arbeta vidare med projektet och testa idéerna i praktiken. Jag tror att det kommer att bli mer och mer aktuellt att ge nytt liv åt ödehus, inte bara på landsbygden utan även centralt i våra städer. Även där behöver man ta hand om de redan existerande kulturmiljöerna i stället för att bygga nytt, säger Gustav Hamlund.

I Sjöboprojektet möttes också fastighetsägare och lokalbefolkning för att dela kunskaper och inspireras av människor som renoverat ödehus. Arkitektkontoret Klo, som var engagerat i projektet, höll i en workshop om ödehus på LTH i Lund för arkitektstudenter.

– Innan jag började jobba i det här projektet hade jag inte haft så mycket kontakt med arkitektvärlden, säger Melissa Nyström. Jag tror att många tänkte som jag, att det är nog väldigt dyrt och lite läskigt att ta hjälp av en arkitekt. Men så är det ju inte och jag tror att det behövs mer information och marknadsföring om vad arkitekter kan göra för gemene man.

Målet i Sjöbo, Tomelilla och Ystad var att ett tiotal av de 150 identifierade ödehusen skulle säljas vidare.

– Hittills har fem eller sex ödehus fått nya ägare, säger Melissa Nyström som haft många diskussioner med ovilliga säljare, men också med några villiga.

I ett fall var kvinnan färdig med huset och ville sälja, medan mannen ville behålla det. Han hade en förhoppning om att en gång kunna bo där. Men Melissa Nyströms frågor fick dem att till slut sälja. Nu har huset en ny ägare som rustar upp det för fullt.

Men ödehuset utanför Skåne Tranås är inte till salu.

Det förblir än så länge en dröm.