När etiken ställs på sin spets – bygga nytt eller bevara?

I mars i år publicerades en debattartikel i Sydsvenskan. Budskapet var: riv inte Malmö stadion och Gamla Ullevi i Göteborg. Behåll och bygg om i stället.

En av författarna var Kristina Berglund, arkitekt och sedan länge engagerad i Svenska byggnadsvårdsföreningen.

– Det är 50 år sedan det Europeiska byggnadsvårdsåret som var en reaktion på 60- och 70-talens rivningar och förvanskningar. Trots att vi sedan dess fått nationella miljökvalitetsmål, som god bebyggd miljö och begränsad klimatpåverkan, samt en kraftigt utvecklad lagstiftning ser vi i stort sett samma problem fortfarande. Det finns en bristande hänsyn till ändliga kulturvärden och när det gäller branschens klimatpåverkan, säger Kristina Berglund.

Malmö stadion ritades av arkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelsson. Den invigdes 1958 i samband med att Sverige arrangerade världsmästerskapen i fotboll. Arenan har sedan dess använts för fotboll, friidrott och konserter.

Men 2015 fattade kommunfullmäktige beslut om att stadion ska rivas och ersättas av en ny friidrotts- och fotbollsanläggning. Rivningen sker nästa år och en ny anläggning ska stå klar 2028 eller 2029.

– Malmö stadion är ett bra exempel på den ignorans vi ser. Det är en väldigt viktig märkesbyggnad som vittnar om 50-talets modernism. Den visar på ett radikalt nytänkande med en för sin tid mycket avancerad teknik och med en spännande böljande form, säger Kristina Berglund.

Hur tycker du att man som arkitekt ska tänka om man ritar på en ny byggnad samtidigt som andra arkitekter försöker stoppa rivningen av den befintliga?

– Jag tycker inte att det är den grundläggande frågan. Frågan är i stället hur man ser till att arkitekternas yrkeskunskap tas tillvara i uppdragen. Vi har kompetensen att förutsättningslöst pröva olika alternativ. Det bör alla arkitekter försöka göra i alla lägen. Så mycket kan jag säga.

Anläggningen som ska ersätta Malmö stadion är ritad av CF Möller i samarbete med Elding Oscarson arkitekter och DIFK.

– Vi har stor respekt för den kritik som framförts. I fallet med Malmö stadion har staden gjort ett utförligt arbete med att se på alternativa lösningar för att kunna balansera värden som kulturarv och bevarande mot andra behov som tillgänglighet, säkerhet och funktionalitet för framtidens idrott och evenemang, skriver Mårten Leringe, partner på CF Möller, i ett mejlsvar till Arkitekten.

Han menar att det är värdefullt med en levande debatt kring bevarande och om hur man kan hantera en rivning och återskapande av en plats som har så många minnen kopplade till sig.

– Vårt förslag utgår från att både ta upp detaljer och arkitektoniska grepp som är inspirerat av Jaenckes och Samuelssons gamla stadion. Men vi återanvänder också flera delar av den gamla stadion. De gamla gradängerna är tänkta att återanvändas som fasadelement i bottenvåningen, stolar återbrukas, och den gamla vattenutkastaren får stå kvar som en solitär i parken utanför den nya stadion. De gamla muralerna av C.O. Hultén återmonteras i den nya entrén. Och betongen kommer att användas i nya betongelement, eller som fyllnadsmassa för att minimera transporter av material till och från bygget, skriver han.

Lomma kommunhus är ett annat exempel där bevarande kontra rivning och nybyggnation diskuterats. Processen har varit föremål för ett forskningsprojekt om ökad cirkularitet i byggbranschen.

– Det var ett tvärvetenskapligt projekt med forskare från Juridicum, LTH, Internationella miljöinstitutet och Ekonomihögskolan. Vi valde Lomma kommunhus för där fanns det flera frågeställningar ur olika synvinklar, säger Ulla Janson, universitetslektor på LTH och forskare inom cirkulär byggindustri.

Det numera rivna kommunhuset i Lomma bestod av tre huskroppar, byggda mellan 1962 och 1988. En utbyggnad började diskuteras under 2010-talet.

En statusbesiktning från 2019 visade att inga byggnadstekniska åtgärder behövdes de kommande fem åren. Men när en ny besiktning gjordes 2021 hade den äldsta huskroppen delvis uppnått sin tekniska livslängd. De två nyare huskropparna var i bättre skick, även om ventilationen behövde åtgärdas.

Samhällsbyggnadsförvaltningen menade att hela kommunhuset behövde rivas för att kommunhuskvarteret skulle nå sin fulla potential.

– Plötsligt var det alltså jättemånga fel på byggnaderna och ett rivningsbeslut taget som inte alls var förknippat med någon teknisk livslängd eller saklig bedömning, säger UIla Janson.

Samma år, 2021, beslutade kommunen om rivning och att bygga ett nytt kommunhus och gymnasieskola. En rådgivande folkomröstning förra året sa nej till planerna, men kommunen gick emot resultatet och rev de gamla byggnaderna. De nya ska stå klara 2027.

– Jag tycker att arkitekterna borde lämnat ett förslag som var baserat på den gamla konstruktionen och sagt: vårt förslag är att vi gör så här. Jag förstår inte hur man kan vilja synas i ett projekt där det revs ett hus byggt 1988, säger Ulla Janson.

Arkitekternas roll är att hjälpa kunderna att se möjligheterna i det redan byggda, anser hon.

– Marknadsvärdet för en arkitekt som står upp för återbruk och kan göra attraktiva transformationsprojekt är jättehett. Lomma kommun har inte den kompetens som krävs för att ens kunna beskriva ett sådant uppdrag. Därför har vi i branschen ett ansvar att hjälpa de mindre kommunerna att visa att ”så här kan man också göra”.

Det är Liljewall i Malmö som ritat det nya kommunhuskvarteret i Lomma.

– Vi började vårt arbete 2020 och då såg debatten annorlunda ut, mer fokuserad på energieffektivitet och passivhus. Debatten om bevarande kontra rivning har vuxit sig starkare de senaste åren, säger Tina Francke, kontorschef på Liljewall i Malmö.

I början av projektet fanns det ändå idéer om att återbruka fastigheterna.

– I alla våra första skisser fanns delar av kommunhuset kvar. Det var först när det blev bestämt att det nya gymnasiet också skulle in på tomten som vi såg att kommunhusets lokaler inte skulle fungera ihop med skolans. Att bygga nytt och förena kommunhus med gymnasieskola skulle ge så många fördelar att det övervägde rivningen, säger Tina Francke.

Hon tillägger dock:

– Men det är möjligt att vi kanske hade kommit till en delvis annan slutsats i dag, att mängden återbruk varit större eller att vi hade bevarat delar av byggnaden.

Behövs det tydliga etiska regler när det gäller bevarande?

– Det är en svår fråga. Jag tror att det blir komplicerat att reglera frågan om återbruk eller rivning. Som arkitekter är vi ju tränade och vana vid att balansera mängder av olika frågor. Vartenda projekt har sina speciella förutsättningar.

Men att avstå uppdrag som av olika anledningar känns oetiska är fullt rimligt, menar hon.

– I högkonjunktur finns det många oseriösa och rätt oengagerade kunder. Det är vår plikt att tacka nej till sådana uppdrag. Det har vi också gjort flera gånger, vilket har kostat oss. Vi har även tackat nej i fall där man ville riva något som vi trodde på. Men det var alltså inte fallet med Lomma kommunhus.

I Stockholm färdigställdes 1982 Marievik 15, en kontors- och industrifastighet längst ut på udden i Marievik i Liljeholmen. Arkitekter var Anders Berg och Erik Thelaus. Fastigheten hade fasader i specialritat mörkbrunt tegel och blänkande rostfria stålplåtar.

Turerna kring byggnaderna har varit många och långa genom åren, men till slut revs de 2024. Nu växer i stället en ny stadsdel med bostäder upp på Marieviks udde.

Marievik 15 var ett av studieobjekten i kursen i restaureringskonst på Konsthögskolan för ett par år sedan. Lone-Pia Bach, arkitekt och professor i restaureringskonst, menar att Marievik 15 är ett tydligt exempel på de försummade möjligheterna till resurshushållning och återbruk som kännetecknar dagens samhällsplanering.

– Marievik 15 var ett landmärke och en av ytterst få high-techbyggnader i Sverige. Men den revs efter endast 40 år, trots att den skulle kunna ha brukats i ännu några århundraden med klok förvaltning, kunskap och begåvad arkitektonisk gestaltning till om- eller nybruk, skriver hon i ett mejl till Arkitekten.

Om vi ska ta den planetära krisen på allvar behövs det reella förändringar av byggbranschen, menar Lone-Pia Bach.

– Det kräver mod, etik och förnyade ansvarsprinciper. Om man som arkitekt misslyckas med att nå fram till en beställare är det alltid bättre att tacka nej till uppdrag, med en tydlig och reflekterad argumentation. Jag förstår att det är magstarkt att yttra sig så i en tid då branschen kämpar för sin överlevnad, men i längden kan det medverka till en uppgradering av arkitektens betydelse.

Ett av kontoren som arbetat med Marieviks udde är Wingårdhs.

– När vi tog uppdraget hade Stockholms stad redan tagit beslutet att riva allting. Jag vet att det blev en diskussion senare, men det påverkade inte vårt arbete. Vi utformade stadsplanen och fick även välja vilka hus vi ville rita, säger Gert Wingårdh.

Hans syn på bevarande kontra rivning och nybyggnad har förändrats över tid.

– Jag var ju med om rivningarna på 60-talet och då uppfattades det ofta som positivt att ersätta det gamla med ny bebyggelse. Men därefter har mycket hänt och nu är man otroligt försiktig och försöker använda det byggda så långt det är möjligt. Det är en värderingsförskjutning i samhället som naturligtvis även jag följer.

Han anser inte att det finns något dilemma mellan bevarande och nybyggnation.

– Nej, jag tycker snarare att det finns en samsyn just nu. Vi blir mer och mer medvetna. Vi blir alltmer försiktiga med att gjuta nya betongkonstruktioner och att riva äldre.

Hur ska man som arkitekt tänka om det finns kollegor som protesterar mot en rivning när man själv sitter och ritar på det nya?

– Då får man se om det finns någon förankring för vad de tycker i samhället. Alla kommer aldrig att tycka likadant. Som arkitekt försöker man verka för vad majoriteten av samhället tycker, i exempelvis demokratiskt valda organisationer, säger Gert Wingårdh.

Fotnot 1: Valhallabadet i Göteborg är ett annat och aktuellt exempel på bevarande kontra rivning som Arkitekten återkommer till i höst.

Fotnot 2: Processen i Lomma beskrivs av forskarna Marcus Utterström, Karin Farsäter och Sönnich Sönnichsen i artikeln ”Kommunala kunskapsutmaningar när byggsektorn ska bli cirkulär” publicerad i tidskriften Plan.