Hur länge håller arkitekten ut?

Efter tre år av lågkonjunktur ökar polariseringen ute på arkitektkontoren. Krisen har kanske inte skapat de strukturella problemen kring konsultrollen, men förstärkt dem. När intäkterna viker för arkitektföretagen blir det extra kännbart att den rådande affärsmodellen ställer till det. Eftersom intäkterna är kopplade till antalet debiterbara timmar uppstår det snabbt stora problem: varsel, ökad debiteringsgrad för alla som arbetar kvar och förlängd arbetstid. Men också mindre tid för förkovring, kompetensutveckling och inspiration.

Samtidigt sätter också beställarna foten på bromspedalen. Det som till en början ser ut som ett projekt med ambitioner blir i slutänden bara en massa kompromisser långt från visionen.

Under krisåren har många arkitekter Arkitekten talat med visat stor förståelse för att arbetsgivarna tvingas genomföra obekväma försämringar och neddragningar. Det har setts som av nöden tvunget och ett sätt att rädda det som räddas kan. Men i längden gör det saker med människors arbetssituation. Och det börjar märkas. Arkitekten bad några personer på Sveriges Arkitekter att kommentera den bild som växer fram när man talar med arkitekter om läget i branschen just nu.

– Vår känsla är att klimatet ute på kontoren blir allt taggigare. Konjunkturen är fortfarande i botten, folk blir av med jobbet, debiteringsgraden skruvas upp och marginalerna går ner. Det är kanske inte konstigt att det blir ett sämre klimat när det pågår så mycket förändring och omorganisationer men då blir också arbetsgivarens arbete med arbetsmiljön extra viktig, säger Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter.

Han och hans kollegor möter medlemmar som säger att de inte kommer att orka med konsultrollen under ett helt arbetsliv. För en tid sedan gjorde förbundet en mindre enkätundersökning bland de runt 80 arkitekter som är kongressledamöter. En lite omskakande insikt framkom när de fick frågan hur de vill bidra som arkitekter i framtiden:

– Det vanligaste svaret var ”inte konsult”. Vi vet att arkitekterna älskar sitt yrke, men det är något med förutsättningarna som konsult som inte är hållbart. Varken för företagen eller för de anställda. Vi blev alla lite förvånade över att detta var så starkt, säger Tobias Olsson.

Arkitekterna verkar vilja bidra med sin kompetens i andra former än att lägga konsulttimmar i ett traditionellt byggprojekt. Intresset för att arbeta i offentlig sektor ökar liksom intresset för att förvalta redan byggd miljö.

Om man lyfter blicken lite från nuvarande lågkonjunktur och neddragningarna till följd av den, finns det ett strukturproblem som diskuterats länge i branschen. Svenska arkitektkontor är bäst i Europa på att debitera per timme – en topplacering man inte vill ha. Det är inte en affärsmodell som har framtiden för sig, tror Tobias Olsson.

– Det innebär att arkitektkontoren bidrar med tid inte med värde. Och det leder till den här situationen kring debiteringsgrad som i sin tur skapar mycket stress bland de anställda. Stressen är vårt största arbetsmiljöproblem och de signaler vi får bland annat från TRR är att många arkitekter som förlorat jobbet har fått nog. De skolar hellre om sig än att jobba på arkitektkontor på det sätt som konsultrollen har blivit.

Affärsmodellen sätter också företagen i en svår sits eftersom det enda sättet att tjäna mer pengar är att bli fler huvuden som kan debitera timmar av kunderna.

Anna Renström har lång erfarenhet av att arbeta på arkitektkontor. Just nu är hon tjänstledig och har en roll som förhandlare på Sveriges Arkitekter.

– Jag upplever att det finns en konsulttrötthet i branschen. Alltså ett visst missnöje med hur rollen ser ut. På sikt tror jag att den behöver förändras. Man behöver också diskutera kring affärsmodellen och det faktum att den ofta bara bygger på debiterbar tid, den här diskussionen finns redan och jag tror att den är viktig för att få ett förändrat arbetsklimat, säger Anna Renström och fortsätter:

– Debiterbar tid är alltid viktig – timmar att fakturera är det som ger företagen inkomster. Det som händer i kristider är att företagen drar in på sådant som kostar – kompetensutveckling och studieresor till exempel – för att öka den debiterbara tiden. Då ökar stressen.

Som Arkitekten tidigare har rapporterat är risken för sjukskrivning på grund av stressrelaterad ohälsa högre för arkitekter än för nästan alla yrken inklusive välfärdsyrken. Enligt Försäkringskassans senaste lägesrapport ligger arkitekterna på femte plats på topplistan över yrken med högst risk för detta – med 68 procent överrisk. Bara pastorer, diakoner, doktorander och kuratorer har en högre risk att drabbas.

Anna Renström beskriver det som en negativ spiral. När kraven på debiterbarhet stiger ökar pressen på arkitekterna på två sätt: det blir en oroskänsla eftersom man själv har svårt att påverka hur debiterbar man är och utrymmet för att vidareutvecklas minskar.

– Att ha luft i systemet gör att det finns utrymme för den kompetensutveckling som krävs för att kunna vara relevant. Om man aldrig ser vad andra gör, har blicken utåt, blir det man själv gör torftigt. Det är viktigt att testa sina idéer mot omvärlden. Konstnärligt arbete behöver också näring.

Ökar stressen i lågkonjunktur?

– Även i högkonjunktur är stressen hög. Konsultmodellen gör att kontoren inte gärna tackar nej till jobb. I lågkonjunktur kan arbetsbelastningen också vara hög eftersom företagen minskar antalet anställda. Samtidigt hinner cheferna inte riktigt leda. Dessutom finns en oro för att hamna i arbetslöshet plus att det är svårt att röra på sig om man inte trivs. Det är också svårare att ställa krav på arbetsgivaren när det är kris.

Ytterligare en sak som skapar spänningar på kontoren denna höst är frågan om arbetstidsförkortning. Som Arkitekten tidigare har rapporterat var åtta timmars arbetsförkortning per år i princip den enda fackliga framgången i vårens kollektivavtalsförhandlingar. Förändringen gick igenom och ”betalades” i form av andra eftergifter gentemot arbetsgivarna.

– Nu har det uppstått konflikt om detta eftersom det finns arbetsgivare som inte respekterar överenskommelsen, säger Tobias Olsson.

Han syftar bland annat på White arkitekter som har valt att öka arbetstiden med åtta timmar per år och därmed i praktiken urholka den överenskomna arbetstidsförkortningen.

– Flera större arbetsgivare har pratat ihop sig och gör på det här sättet. Vi tycker att det är att kringgå intentionen med kollektivavtalet. De har hittat ett juridiskt kryphål. Medlemmarna blir mycket provocerade av detta och känner besvikelse, säger Jens Andersson, förbundsjurist på Sveriges Arkitekter.

En Whiteanställd som valt att uttala sig anonymt i tidningen, skräder inte orden:

– Jag och många med mig känner att det är ett stort svek. Det har varit tuffa år för oss medarbetare, först med pandemi och sedan lågkonjunkturen med nedskärningar, varsel och uppsägningar. Det har också varit flera år av litet löneutrymme och ingen aktieutdelning. Vi är enormt pressade. Det här är droppen för mig.