Globen, handskisser och krossade glastak – återbesök till ”glada åttiotalet”

Det är en kväll sent i februari 1989 som Stockholm firar att ”Globen har landat”, som det skulle stå på Dagens Nyheters förstasida morgonen därpå. På scenen inne i den nybyggda nationalarenan säger Magnus Härenstam hej på dig Globen, ha den äran på födelsedagen, 
och Esa-Pekka Salonen dirigerar Sveriges Radios symfoniorkester.

Men det är många fler än de 13 000 närvarande där inne som följer invigningen. På byggnadens fasad, som ses från stora delar av huvudstaden, projiceras psykedeliska mönster, och i efterhand heter det att något liknande aldrig tidigare skådats i Skandinavien: ”Till och med parkeringsvakterna lade ner sina block i fickan och såg ormar, stjärnor och regnbågens färger passera på Globens sfäriska kropp”.

Ingen vet det ännu, men vi befinner oss i tid här någonstans nära början till slutet för en period som senare kommer att betraktas som en guldålder för svenska arkitekter. Åttiotalet. Åtminstone den senare delen av det. Under ett sällsynt fönster i tiden ler solen fromt mot kåren, även om den just då Globen city invigs vänligt gått ned under horistontlinjen för att ge möjlighet för stadens befolkning att följa ljusspektaklet mot en mörk senvinterhimmel. 

Helena Mattsson har i boken X 1980 – Tio byggnader som definierade åttiotalet beskrivit hur kreditavregleringar och andra stimulanser från den socialdemokratiska regeringen under 1980-talet fick pengar att under några år spruta in i fastigheter. Politiken uppmuntrade storskaliga projekt baserade på storslagna visioner, och arkitektbyråer och byggherrar såg på varandra med ömsesidig respekt. Och i modernismens kölvatten strömmade nya, djärva, postmoderna idéer fram.

Globen city, byggd på historiska referenser som tjugotalets ryska konstruktivism och trettiotalets italienska rationalism är på många sätt emblematisk för sin tid. Tre arkitekter var ansvariga för projektet. En av dem var Svante Berg.

– Om vi pratar åttiotalet och Berg arkitektkontor så var det definitivt roligare förr, vi hade våra bästa år då, säger han.

Han berättar att kontoret under den tiden hade flera nya delägare och även organiserades med flera ganska självständiga grupper med lite olika nya uppdragstyper och som var för sig hade stort eget ansvar.

– Det fanns en framåtanda på hela kontoret, det fanns friska idéer och ett stort engagemang. Det var med stor entusiasm vi tog oss an åttiotalet.

Själva upphovet till Globen, som på planeringsstadiet inte alls ännu hade blivit en glob, var att fem företagsgrupper bjöds in för att tävla om utformning, byggande och finansiering. En av grupperna var Scandiaconsult, i vilken Berg arkitektkontor ingick. Osäkerhet kring finansieringen av projektet och stora anbudskostnader fick senare Scandiaconsult att vilja dra sig ur.

Svante Berg och kollegorna Lasse Vretblad och Esbjörn Adamson skapade då en egen grupp som så småningom fick överta inbjudan. Men det skedde först efter att de kommit på idén om en sfärisk byggnad, utvecklat den och gjort ett prospekt som var tillräckligt intressant för nya gruppmedlemmar som kunde bygga och finansiera.

– Det var ett projekt som aldrig hade gått att göra på ett vanligt sätt, på uppdrag av någon. Det som var ovanligt var den tydliga och enkla formen och berättelsen om varför. Det fick folk som trodde på den att ansluta sig.

Svante Berg säger att han inte tror att det hade gått att göra i dag. 

– Det var en lucka i tiden då den typen av projekt funkade. Staden hade gjorde en liknande bytesaffär med det något tidigare World trade center, det vill säga en nyttighet mot byggrätter. Och så var det bråttom förstås.

Stockholm hade lovat att arrangera ishockey-VM 1989 i en ny arena, vilket gjorde projektet prioriterat på alla nivåer.

Var det alltså roligare förr? Alla vi pratar med skrattar till när vi ställer frågan. Den är förstås alldeles för förenklad för att kunna få ett rakt svar. Samtidigt kanske den fångar in någonting. Inga Varg, som i dag är ordförande i Skönhetsrådet i Stockholms stad, säger att det finns så många olika aspekter av den frågan.

En av dem är att alla som var med på den tiden och kan berätta om den själva var yngre då. Och även för dem som inte var det är det svårt att bortse från att ett nostalgiskt raster av projektioner läggs på i efterhand. Ingen av dem vi pratar med säger att de då upplevde det som att de var verksamma i en guldålder. Det var vardag bara.

– En sak jag tänker på är hur mycket vi jobbade då. Det ansågs som någonting fint att jobba över. Det gällde hela kåren, det var ofta långa arbetsdagar, säger Inga Varg, som utexaminerades 1978. 

Trots det var tempot i branschen inte lika hektiskt som det är nu. 

– Det fanns mer tid för arkitekter att träffa beställare. Och vi sågs inte som vilka konsulter som helst på den tiden, eftersom vi pratade mer med varandra, det fanns en dialog. Utifrån den växte ett ömsesidigt förtroende fram, och en gemensam målbild. 

En sak som kanske var annorlunda på åttiotalet jämfört med nu är synen på kvinnliga arkitekter. Den allmänna och oreflekterade idén om en arkitekt var då fortfarande den av en man, och Inga Varg – som tycker att det är både kul och värdefullt som arkitekt att komma ut på byggen och se hur idéerna tar form – säger att hon ibland fick möta en attityd som var lite ”lilla gumman” och ”klapp på huvudet”.

– Men för mig har det aldrig varit så problematiskt.

Hon säger att hon brukade lyckas vända det till att hon fick en bra relation med dem som bemötte henne så.

– Det var väl en överlevnadsstrategi.

I dag är det fler kvinnor än män på arkitekthögskolorna, och även i arbetslivet ser fördelningen helt annorlunda ut, vilket gör Inga Varg lite orolig för att arkitekt på sikt ska bli ett låglönejobb, som så många andra kvinnodominerade yrken.

Arkitekten pratar också med Charlotte Holst. När åttiotalet började hade hon varit arkitekt på K-Konsult i 15 år. När hon utbildade sig på Chalmers var bara 10 procent kvinnor, och en bit in i yrkeslivet förstod hon att den manliga dominansen fortsatte att få konsekvenser för henne. 

– Det var jobbigt att killarna alltid var de som blev stadsarkitekter och projektledare och fick alla roliga jobb. Jag var duktig, ambitiös och intresserad, så först tog jag det personligt.

– Men sen när jag började träffa andra kvinnliga arkitekter förstod jag att så var det för de flesta.

Det var 1979 hon fick idén till att bilda föreningen Kvinnors Byggforum (numera Alstra Byggforum).
Hon berättar att hon började jobba på Stockholms stadsbyggnadskontor 1974. Där hade hon en chef som behandlade kvinnor särskilt gement.

– Han samlade killarna och badade bastu tillsammans med dem på Sturebadet, och där delade han ut jobben.

Själv fick hon kritik, fastnade länge i ett och samma projekt, och fick inga nya, utmanande uppdrag.

– Jag fick rita om och rita om och rita om. Jag ville ju ha nya, intressanta arbetsuppgifter.

– Den manliga byggbranschen prioriterade fel, tyckte vi i Kvinnors Byggforum. Bilplatser och garage var viktigare än lekplatser och parker, schablonmässigt uttryckt.

Men allt det här gällde framför allt sjuttiotalet. Under åttiotalet bytte hon jobb till innerstadsavdelningen och där slog hon ”äntligen igenom glastaket”, som hon säger.

– Jag härmade killarna. Jag gick till chefen och sade: ”Jag vill ha medhjälpare”.

– På åttiotalet insåg man att man inte skulle göra sig liten. Tidigare hade jag haft svarta kläder och knappt vågat öppna munnen. Det förändrades på åttiotalet. Kvinnor kom fram mer. Men det berodde på hur vi hade slagits och kämpat, framför allt på sjuttiotalet.

Inga Varg håller med Charlotte Holst om att det blev bättre på åttiotalet, men påminner om att det alltid låg närmare till hands att deras manliga kollegor frågade dem om saker som färgsättning snarare än saker som byggsnitt. Hon tar också upp en annan aspekt av åttiotalet: hur man arbetade med idéer.

– Arbetet präglades så mycket av att allt fortfarande ritades för hand på åttiotalet.

Hon menar att digitaliseringen har inneburit massor av fördelar för arkitekter, men tror att ritandet, och även det fysiska modellbyggandet, nu är på väg tillbaka som ett komplement, eftersom det för med sig kvaliteter som datorer inte helt kan ersätta.

– Att rita innebär ett sätt att tänka och utveckla arkitektur som verkligen gick förlorat senare. Den snabba skissen… 

Hon tänker lite.

– Man måste kisa tillräckligt mycket för att hitta en bra idé, innan man börjar borra på djupet.

Om Globen brukar det sägas att den började som en klassisk enkel skiss på en servett. Det stämmer tyvärr inte, säger Svante Berg.

– Men vi kom fram till formen när vi satt på en restaurang och diskuterade hur vi skulle hantera Scandiaconsults avhopp. Det var Resturang Biffi, som då låg på Artillerigatan i Stockholm, alldeles bredvid kontoret. Den finns inte kvar i dag.

Idén om en globformad arena kom först. Därefter kom idén att hela området skulle bygga på enkla geometriska former. 

Hur kom det sig att det blev just en glob?

– Vi hade snackat om vad en bra arena skulle vara. Vi utgick från insidan. Vi ville ha korta avstånd mellan åskådarna och mellan åskådarna och evenemangen. På andra arenor blir det lätt långt bort till de översta platserna. Vi ville tajta ihop allt genom att göra tre läktarnivåer. Och så ville vi kunna ha en öppning i taket för att få dagsljus även därifrån. Då finns det inte så många andra bra sätt att göra det på än kupoler. Arenans planform var cirkulär i tävlingsprogrammet så varför inte använda cirkelformen i sektionen också?

Den idén skulle visa sig innebära fler andra fördelar: brandtekniska, akustiska, och optiska (från början tänkte man sig att globens övre del skulle vara ljusgenomsläpplig).

– Men vi visste inte då om det faktiskt skulle fungera.

Det tog sedan ett par månader innan det stod klart att den sfäriska formen också skulle fungera i stadsbilden. När tävlingsgruppen sedan bildats kring prospektet hade halva tävlingstiden gått. 

CAD var något helt nytt och användes inte allmänt än. Alla arkitektritningar för Globen gjordes först för hand. De flesta andra ritningarna gjordes i det av SIAB utvecklade Medusaprogrammet som dock tog viss tid att sätta upp, så arkitektritningarna lades in efter hand. Svante Berg tror inte att ritmetoden har någon betydelse för utformningen.

– Glaspartiet för restaurangdelen är inte rätvinkligt utan lite koniskt mot en punkt 500 meter upp. Det ritades för hand av Christer Carpelan, en inredare som kunde sin trigonometri så han kunde göra de beräkningar som krävdes. Det kanske betydde något. 

– Men en intressant grej är att vi inte kunde åskådliggöra det sfäriska arenarummet på ett trovärdigt sätt. Varken med datorer, med ritningar eller perspektivbilder. För att verkligen förstå hur det skulle se ut där inne behövdes fysisk modell i skala 1:50, en som man kunde stoppa in huvudet i.