Från t-linjal till AI och tillbaka

När digitaliseringen tog fart under slutet av 1990-talet förändrades arkitektens vardag i grunden. Nya ritprogram, CAD-verktyg och det växande internet öppnade för olika former av samarbete. Det blev nu möjligt att arbeta tillsammans oavsett om man befann sig i samma stad eller på olika kontinenter.

Ulrika Knagenhielm-Karlsson är professor på arkitekturskolan vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Hennes forskning handlar bland annat om hur digitala metoder och verktyg har förändrat arkitekternas gestaltningsprocesser. Hon beskriver hur en av de första verksamheterna hon var engagerad i under delar av 90-talet byggde på idén att arbeta kollektivt men samtidigt kunna flytta runt i världen.

– Vi hade en gemensam praktik men levde i olika städer. Tack vare digitala verktyg och nätet kunde vi ändå fortsätta samarbeta. Det var nytt och spännande, men också lite trevande – vi var nybörjare i något som i dag är vardag, säger hon.

Ulrika Knagenhielm-Karlsson beskriver de digitala verktygen som ett slags språk. Att bemästra en penna, en pensel eller ett datorprogram är alla exempel på färdigheter som gör kommunikation och samarbete möjligt. För att arbeta tillsammans måste man dela ett språk, oavsett om det gäller handskisser, digital projektering eller kunddialog, konstaterar Ulrika Knagenhielm-Karlsson.

Arkitekterna Per Hederus och Björn Malmström grundade på 1980-talet kontoret Hederus Malmström arkitekter och kvarstår i dag som seniora rådgivare på HMXW arkitekter. De tar emot i kontorets lokaler på Södermalm i Stockholm och lyser båda upp när de börjar berätta om innehållet i deras nyutkomna bok Från idealism till kritisk regionalism. Utöver projektpresentationer innehåller boken funderingar just kring hur arkitektlivet och yrket skiftat, bland annat genom ny teknik.

Flertalet av projekten i deras bok är presenterade för hand och på frågan om det varit ett medvetet val, svarar Per Hederus att medan det digitala i början uppfattades som nytt och spännande, blev det, för många beställare, till slut otydligt vad som var viktigt i en digital bild. Han menar att det mesta av innehållet i en visualisering blir likvärdigt men när man tecknar för hand, gör man samtidigt ett medvetet estetiskt och innehållsmässigt urval.

– Länge var det så att många beställare blev osäkra när de såg digitala perspektivbilder. Många uppskattade de handritade skisserna för att de var mer begripliga. Jag tycker också att det finns något charmigt och vackert i det handgjorda, säger han.

I bokens kapitel Datorernas inträde skriver HMXW:s tidigare vd Palle Widengren om hur arkitekternas tydliga karriärtrappa förändrades i och med datorernas intåg. De äldre arkitekterna hade alla börjat med att lära sig att göra ritningar för att så småningom kunna leda projekten på ett mer övergripande plan. De yngre arkitekterna kunde däremot ta sig an komplexa uppgifter direkt vid datorn utan att först ha gått igenom det hantverksmässiga ritstadiet. Palle Widengren skriver:

”Datorerna skakade på gott och ont om i denna hierarki. Plötsligt var de unga arkitekterna mycket mer drivna i arbetet med datorerna och de äldre erfarna kunde ibland inte utföra ens en enkel revidering av ritningarna. Detta var delvis en positiv effekt som gav ett stimulerande samarbete mellan yngre och äldre där båda grupperna var beroende av varandras kunskaper.”

Men det finns fler arbetsmiljöaspekter. Enligt flera rapporter är yrkesgruppen arkitekter en av de mest stressutsatta i Sverige. Försäkringskassans lägesrapport Psykisk ohälsa i dagens arbetsliv från 2024 visar att arkitekter löper större risk att bli sjukskrivna för stress än genomsnittet. Kan digitaliseringen ha bidragit till nya yrkesmässiga påfrestningar?

Arno De Ryst, arkitekt och digitaliseringsansvarig på Link arkitektur, menar att påfrestningarna delvis kan kopplas till ökade branschkrav och en allt större digital belastning. När de äldre kollegorna inte alltid bemästrar de senaste verktygen, riskerar de yngre medarbetarna att pressas alltmer.

– Jag vet inte om det beror på digitaliseringen i sig eller om det är för att vi i branschen fått hårdare krav på oss. Men det märks i alla fall att vi får fler och fler verktyg. För några år sedan räckte det att jobba i ett par program men nu har vi många olika, för klimatberäkningar, dagsljus, hållbarhet … listan växer, säger han.

Den växande listan av program skulle ju kunna vara ett stressmoment i sig. Men Arno De Ryst tycker att man kan komma långt med en nyfiken och utforskande inställning. Allt behöver inte vara på plats från början utan det viktigaste är att man är villig att utvecklas och lära sig de efterfrågade digitala verktygen, anser han.

– Att vara en nyfiken kollega med rätt inställning är viktigare än att kunna alla program från början. Program går alltid att lära sig men det mänskliga är svårare att ersätta, säger Arno De Ryst.

Ergonomi och fysisk aktivitet är ännu en arbetsmiljöaspekt som förändrats med de nya ditigala verktygen. För många arkitekter är arbetslivet i dag en stillasittande vardag framför skärmen.

KTH-professorn Ulrika Knagenhielm-Karlsson betonar att en god arbetsmiljö kräver variation. Möten, modellbyggen, kroppsligt arbete och kreativ dialog är minst lika viktiga som digitala processer, poängterar hon. Arkitektens roll är trots allt generalistens – en som växlar mellan olika perspektiv, verktyg och uttryck.

– Jag har hört flera kollegor uttrycka frustration över att deras arbete reduceras till att sitta hela dagen vid datorn. Man producerar filer men möter inte människor, rör inte kroppen, man deltar inte i det mer varierade arbetsflödet som också bör vara en del av yrket, säger hon.

Vad innebär då AI för arbetslivet? Arkitektyrket tillhör enligt en ny rapport från Almega (Jobb som ersätts av AI och jobb som kompletteras) de yrken som är högt exponerade mot AI men där tekniken bara kan utföra en del av arbetet. För dessa yrken kan AI assistera människan att utföra sitt arbete mer effektivt, konstateras i rapporten.

Enligt Arno De Ryst på Link innebär inte AI i sig nödvändigtvis mer dramatik än tidigare steg i den digitala utvecklingen. Han menar att AI är en av flera utmaningar vi står inför då kombinationen av komplexa hållbarhetsfrågor och den svåra situationen för nyutexaminerade arkitekter på arbetsmarknaden sammantaget innebär en större prövning än när internet eller BIM en gång introducerades.

Arno De Ryst konstaterar att på många kontor implementerades BIM av just unga arkitekter som kom direkt från skolan. I dag när nyexaminerade har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, kan de inte hjälpa kontoren att genomföra nästa tekniksprång. Då är risken att andra aktörer, kanske med ett annat fokus än arkitektur, kommer att driva utvecklingen, menar han.

– Många startupbolag inom AI riktar sig mot byggbranschen och samarbetar nära arkitekter. Det är positivt men vi behöver vara vaksamma så att vår kompetens inte misstas för något som kan ersättas av verktyg eller andra yrkesgrupper. AI kan förstärka vår yrkeskompetens men inte ersätta den med teknik, säger Arno De Ryst.

Därför, tror han, blir det för arkitektkontoren avgörande att knyta samman olika kompetenser och integrera dem i arbetet framöver. Arno De Ryst tror att om man kan ta till sig de digitala verktygen har man också möjlighet att ta tillbaka den plats som arkitekten borde ha i branschen och stå för helhetslösningarna av byggnaderna. Han menar att i slutändan är det inte tekniken i sig som avgör framtiden utan hur arkitekter väljer att använda den.

– Sedan har vi väl egentligen inte så mycket val, verktygen är ju här oavsett. Antingen använder vi dem, bidrar med vår kompetens och arbetar för att det kommer leda till bättre arkitektur eller så kommer någon annan, som saknar gestaltningskompetensen, att använda dem. Och frågan är hur bra det blir då?

Björn Malmström på HMXW arkitekter kommer också in på spåret hur arkitekturen i slutändan påverkas. Han ser arkitektyrket som en profession där kärnan ligger i att utforska och analysera det som är komplext och mångfacetterat. Medan vi med datorer visserligen kan komma långt, innebär yrket ofta intrikata avvägningar, såväl geografiska, historiska som sociala. Om vi förlitar oss för mycket på AI:s optimering, reduceras arkitekturen till att enbart handla om effektivitet och på vägen går grundläggande skönhetsvärden förlorade, menar han.

Ulrika Knagenhielm-Karlsson är inne på ett liknande resonemang. Medan hon tror att AI kan bli ett viktigt redskap för dokumentation, återbruk och analys, betonar hon att förståelsen för hur tungt eller hur högt något är inte kan lämnas över till AI. Der är en kunskap som måste upplevas. Just för att den insikten inte kan ersättas, tror Ulrika Knagenhielm-Karlsson att fysiska modeller och materiellt arbete kommer att bli än viktigare framöver. Hon ser arkitektyrket gå mot en mer kurerande roll.

– Det är där vår kritiska blick kommer in. AI kan generera hundratals alternativa planlösningar men det är arkitekten som måste välja, väga, fatta beslut och tillåta skevheter när det behövs, säger hon.
Enligt Ulrika Knagenhielm-Karlsson står arkitektkåren nu vid ett vägskäl. Efter en period då digitaliseringen riskerade att reducera yrket till produktion kan AI, paradoxalt nog, öppna för en återgång till det materiella, det handfasta och det kollektiva. Hon menar att modeller, hantverk, kroppslig erfarenhet och kritisk reflektion kan bli än mer värdefulla i en tid då mycket annat kan automatiseras.

– Kanske är det nu vi får möjlighet att återupptäcka och värdera det som alltid varit kärnan i arkitekturen – gestaltning, materialitet och mänskligt samspel.