Svenskarna på arkitekturbiennalen: ”Det fria rummet kan inte tas för givet”

– Det här är en kärleksförklaring till arkitekturritningen!

Arkitekten och KTH-lektorn Elizabeth Hatz står på en bänk i sitt utställningsrum framför skaran av nyfikna arkitekter och journalister, sveper entusiastiskt med handen mot de 133 ritningarna på väggarna och fortsätter:

– Det fria rummet kan inte tas för givet, ofta måste man kämpa sig till det, det måste erövras och återerövras, men även de hemskaste platser kan förändras och öppnas med tiden.

Utställningen, som hon tagit fram på inbjudan av biennalens curatorer Yvonne Farrell and Shelley McNamara från det irländska kontoret Grafton architects, visar ritningar från 1500-talet fram tills idag av både kända och mindre kända arkitekter, från Mies van der Rohe till Bernt Nyberg och Francisco Alonso de Santos.

– Jag har valt ritningar som visar arkitektur som går att ta i besittning på ett enkelt sätt och samtidigt har en stolthet och värdighet, förklarar Elizabeth Hatz när vi fortsätter samtalet i skuggan utanför huvudutställningen i biennalens stora trädgård.

Hon har arbetat med ritningar och modeller under flera decennier men aldrig tidigare curerat en arkitekturutställning i den här skalan. Line, light, lucus, som hennes bidrag heter, kretsar kring fyra teman; mark/golv, tempel/skjul, nisch/stoa (en kolonnrad som flankerar en marknads- eller mötesplats) samt mindspace – tankerummet.

– Jag ser ritningarna som olika sorters verktyg: skapande verktyg, uppmätningsverktyg, projicerande verktyg, tankeverktyg och drömverktyg. Det sista är kanske det viktigaste, för det är genom ritningen du kan projicera drömmar och förhoppningar, säger Elizabeth Hatz.

Arkdes utställning handlar om förhallarna i tre av Sigurd Lewerentz kapell. Bakom bidraget står Kieran Long, Johan Örn, Petra Gipp, Mikael Olsson och James Taylor-Foster.

Tillbaka inne i huvudbyggnaden i Giardini, biennalens trädgård, står gruppen bakom Arkdes utställning Freestanding och språkar med den strida strömmen besökare som passerar det ljusa rummet. Det är det enda i hela biennalens huvudutställning med en institution som värd.

– Jag var co-curator med David Chipperfield för biennalen 2012 och känner Grafton sedan tidigare. Vid ett möte med dem föreslog jag en samtida blick på Lewerentz och sedan blev vi inbjudna, berättar Arkdes huvudintendent Kieran Long.

Det var Johan Örn, intendent för samlingarna, som kom med idén att titta på tre av Sigurd Lewerentz kapell och att fokusera på byggnadernas förhallar.

– Det var en ganska nördig grej men jag gillar nörderi, säger Petra Gipp som kontaktades av Arkdes för att göra en tolkning av temat.

Resultatet är tre storskaliga gjutna sektioner som tolkar de entrérum som förhallarna skapar.

– De är rum som gränsar mellan två situationer; det stora landskapet och det inre rummet. Platser som jag tycker saknas i samhället och som vi borde undersöka vidare eftersom de erbjuder rum för fokus och koncentration, säger Petra Gipp.

Förutom sektionerna innehåller utställningen historiskt ritningsmaterial ur Arkdes samlingar samt nyproducerade fotografier av konstnären Mikael Olsson. I vissa bilder har lösa inventarier flyttats undan medan man i andra bilder ser spår av tillfälliga förändringar som byggnadsmaterial från en pågående renovering.

– Jag har ett intresse för det tillfälliga och det transformativa. Det här är platser som ändras och förändras i samklang med livet som går vidare och det använder jag mig av, förklarar Mikael Olsson.

Lisa Ekström och Erik Gardell har tillsammans med sina kollegor på Skälsö arkitekter bland annat arbetat med arkitektoniska grundkvaliteter som massa och ljus.

Möjligen var det också förändringen av en plats som fångade Graftons intresse när de valde ut Skälsö arkitekter till huvudutställningen i Arsenalen. Det lilla svenska kontoret har länge arbetat med det gotländska militärområdet Bungenäs, där de bland annat omvandlat bunkrarna till bostäder, och det var det de valde att ställa ut.

– Vi blev väldigt glada när vi läste Graftons manifest eftersom vi kände att det tog upp saker som vi länge pratat om på kontoret, säger Lisa Ekström från Skälsö.

Att göra platser som varit stängda under en lång period tillgängliga igen, vilket är vad projektet i Bungenäs handlat om, är ett sätt att tolka biennaltemat Freespace. En annan sak de svenska arkitekterna tog fasta på var curatorernas beskrivning av hur freespace kan vara att ta vara på sådant som redan finns, som solljus, vind och mark.

– Det fanns en möjlighet att läsa manifestet utifrån den lilla skalan, och det är den vi oftast jobbar i. Tittar man runt här i huvudutställningen ser man också att det finns flera andra arkitekter som jobbar med mindre projekt på landsbygden. Det är en utveckling som vi gillar och en fråga som vi tror är viktig att lyfta, säger delägaren Erik Gardell.

Skälsös bidrag i Arsenalen utgörs av foton och modeller som står på stora betongpodier. De är nerfraktade från Gotland och är de block som blev över när hål för fönster och dörrar skars ut ur bunkrarna i Bungenäs.

– Runt om i världen finns det många stora lämningar. Vi ser en utmaning för dagens arkitekter att göra något av det som redan finns och se dess kvaliteter, säger Erik Gardell.