Stadsarkitekten och politikern talar ut om upp­brottet i Eskilstuna

Det är en tydligt besviken Daniel Ängmo som tar farväl av sin gamla arbetsplats Eskilstuna kommun. När han anställdes som stadsarkitekt 2018 så förväntade han sig att den rollen skulle ha viss tyngd. Han kom då från Trosa kommun där han var både stadsarkitekt och bygglovschef, och hade ett tydligt ansvar. Som stadsarkitekt i Eskilstuna har han gjort sig känd i kåren bland annat för sitt arbete med stadens nya arkitekturpolicy.

– Det är ju många som har uppfattat det som att jag haft en betydande roll för utvecklingen i frågor om arkitektur i Eskilstuna kommun, säger Daniel Ängmo.

– Man vet inte att jag egentligen haft noll mandat.

Han började rätt tidigt märka hur organisationen såg ut och hur besluten togs.

– Man kan väl säga att man frågade efter mina synpunkter. Sen tackade man för dem och tog med det för vidare bedömning någon annanstans. 

– De som bedömde mina synpunkter var inte själva arkitekter. Jag blev förvånad över att man inte tog frågor om arkitektur och gestaltning på större allvar.

Inom kommuner finns en så kallad delegationsordning, där det definieras vem som bestämmer vad och i vilka sammanhang. Daniel Ängmo var väl medveten om att stadsarkitekten inte fanns inskriven i Eskilstunas delegationsordning och alltså strikt byråkratiskt hade liten formell makt. Men han tänkte att det vore naturligt att en organisation som anställde en person med kunskap, erfarenhet och expertis inom gestaltningsfrågor också borde lyssna på den, om den kompetensen inte är lika stark inom organisationen i övrigt. 

I stället upplevde Daniel Ängmo att han fick en väldigt ensam roll, som var lätt att köra över.

Han säger att han är lite häpen över det dåliga självförtroende som han tycker präglar Eskilstuna i förhållande till de företag som vill bygga i kommunen, och har offentligt kallat det för en ”underdånig mössan i handen-attityd”.

– Om man är en liten kommun och har ett mindre attraktivt läge förstår jag om man vill vara mer positiv – och tacksam på något sätt – gentemot de företag som kommer och vill bygga.

– Men att Eskilstuna betedde sig som en sådan kommun, och inte förstod att de var en stor aktör, som har möjlighet som stad att ställa krav, gjorde mig förvånad.

Daniel Ängmo upplevde ofta att hans roll som stadsarkitekt kringskars eller helt enkelt omöjliggjordes av att det skett informella uppgörelser för projekt mellan byggherrar och tjänstemän innan de landade på hans bord.

– Vad är vår roll? Att säkerställa långsiktiga kvaliteter. Det kan betyda att något kostar lite extra. Byggherrarna kan behöva lägga en extra dag på att rita om. Jag förstår att det kan vara jobbigt, men det kan behövas. 

– Men om man bestämt redan innan att ”det här ska gå igenom”, och om planhandläggaren har den inställningen, då kan vi inte nå de mål vi ska uppnå.

Daniel Ängmo tycker att han dels mött kunskapsförakt i de här processerna, och dels också en oförmåga att förstå vad det är man ska besluta om.

– Man vet inte ens vad det är fråga om, man förstår inte problemet. Därför kan man inte ta rätt beslut. Man utgår bara från vad man politiskt vill, men det hänger inte ihop med kunskap.

– Jag har försökt förklara så enkelt som möjligt, men det verkar inte ha hjälpt. Jag hade förväntat mig att det skulle finnas en professionell mottagare som kunde förstå min kritik, men det fanns det inte. Det har bränt ut mig lite.

Jimmy Jansson (S) är kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna. Till Eskilstuna-kuriren sade han, när Daniel Ängmo sagt upp sig: ”Man får indikationer på att han ibland är konstruktiv men inte sällan också har idéer som driver kostnader och går på kant med den betalande byggarens vision eller vad hyresgästen kan betala i slutändan. En arkitekt kan lätt ha visioner om någon annan betalar”.

Till Arkitekten säger han att deras tidigare stadsarkitekt ”bistått med bra personliga tankar” och på vissa områden gjort ”otroligt betydelsefulla insatser”, och att det är tråkigt att det har blivit på det här sättet.

– Jag tänker att grundproblemet här finns redan i rekryteringsprocessen. Vad är grundförutsättningarna? Vad är det som förväntas av en stadsarkitekt?

Jimmy Jansson säger att han ”förstår att det blir problem” om man ”inte förstår att andra inte tycker det man själv tycker är snyggt, är snyggt”.

– Det hör inte till vår kultur i Eskilstuna att stadsarkitekten bestämmer om vad som är snyggt eller fult. Vi har mer en diplomatimodell där byggaren investerar, sedan är det medborgarrepresentanter, personal från expertisen och kanske en stadsarkitekt med i det hela också. Det här är ett gytter som politiker att ta hänsyn till. 

– I slutändan handlar det om ekonomiska kalkyler för att få med medborgarna på tåget rent krasst.

Att Eskilstuna skulle ha en underdånig mössan i hand-attityd håller Jimmy Jansson inte alls med om.

– Från min horisont verkar det vara hårda diskussioner ibland, och det är inte ovanligt att byggarna hör av sig i frustration över vad de uppfattar som kostnadsdrivande arkitektur.

– Vi ser det som ett samarbete. Vi har inga ambitioner att dra till byggarna i huvudet, utan vi vill ha en långsiktig relation så att vi får en bra stad som många har råd att bo i.

Daniel Ängmo tycker också att han fått stångas mot en klichébild som funnits både hos politiker och tjänstemän om att allt blir mycket dyrare om man ska blanda in arkitekter. Jimmy Jansson ställer sig frågande till det.

– Det är så han säger men har han konkreta exempel på det? Arkitekter kan göra saker dyrare men de kan också göra saker billigare. Det finns ingen i vår organisation som säger att arkitekter alltid gör allting dyrare.

– Men vi vet de facto att när vi släppt loss arkitekter på till exempel en förskola så blir det inte billigare. Och det är elevpengen som ska betala för det i slutänden. De har inte råd mer personal om lokalerna blivit för dyra. Det samma gäller till exempel äldreboenden och i slutänden även privatbostäder. 

Daniel Ängmo igen:

– Jag tycker att Jimmy Janssons svar visar hur lågt förtroendet och kunskapen om min roll har varit, till exempel att han tänker att den bara handlat om frågor om ”fint eller fult”. Det är att förminska hela frågan.

Visst finns personliga åsikter och övertygelser och ett visst mått av subjektivitet med i vissa bedömningar, precis som i många andra professioner, säger Ängmo:

– Men det måste också få finnas vissa generella kvalitetsnivåer och begrepp som man kan prata om och sträva mot. Mycket av mitt arbete gick ut på att påpeka, förtydliga och påminna om vad vi själva som kommun sagt från början att vi skulle göra. Man måste hålla i den röda tråden.

– Det handlar inte om fint eller fult, utan det kan handla om trygghetsfrågor, hållbarhetsfrågor och andra kommunala kärnvärden.

Daniel Ängmo bemöter argumentet att det blivit dyrare att släppa loss arkitekter på en förskola med att de ekonomiska frågorna är jätteviktiga i en kommun, men att även den typen av uträkningar kan göras på olika sätt. 

– Det är ingen extrem arkitektur vi pratar om här. Visst kan det bli dyrare, men i förhållande till vad?

Han pratar om att kommunen nu under en tid förespråkat så kallade konceptbyggnader, som ansetts vara billiga byggnader. Men nackdelen är att de blivit väldigt låsta till de omgivningar de finns i och svåra om man till exempel skulle behöva göra anpassningar i dem senare. Då innebär det att det kan tillkomma stora merkostnader där med tiden.

Han säger också att många byggherrar han mött har så litet underlag i termer av skisser och liknande att det varit svårt att ta ställning till vad som egentligen ska byggas.

– Det finns många byggherrar som inte tänker sig att de behöver göra så mycket. Det har varit underlag under normal- och lägstanivå. Och kommunens egen exploateringsavdelning är några av de sämsta på det här området. Då går det inte att bedöma vad det är man vill göra.

Där har Ängmo som stadsarkitekt önskat sig kompletteringar.

– Det kan säkert vara jobbigt att rita lite till, och kosta några tusen för att få någon att göra det. Men hur mycket är det i förhållande till om de till exempel gräver av ett rör? Eller bygger fel?

– Hur många miljarder går det inte åt varje år när byggherrar bygger fel, och måste bygga om? Det är ju också kostnader som belastar de framtida hyresgästerna? Det är det här som blir så dumt i samtalet, att man aldrig får någon nyansering. 

Daniel Ängmo tycker också att det varit mycket som varit bra i uppdraget, och att han haft roliga arbetsuppgifter, till exempel när det gäller arbetet med arkitekturpolicyn som han tagit fram.

– Det har varit en väldigt viktig grej för mig att hålla på med. Och det har gjort att jag velat stanna kvar.

Men att jobba ensam i motvind i andra frågor har varit psykiskt påfrestande. 

– Jag har en sådan passion för ämnet, jag tycker att det är viktigt. Och då blir det väl extra tungt när man får så många beslut emot sig. Det gick så långt att jag blev sjukskriven förra året, under nästan ett halvår. 

– Man måste dämpa sina ambitioner eller fly. Till slut orkade jag inte kämpa emot längre. 

Nu jobbar Daniel Ängmo som egenföretagande arkitekt.

– Man får laga efter läge. Jag ritar takkupor och Attefallshus, men gör också större planeringsuppdrag. Det finns många som uppskattar att jag har lång erfarenhet av stadsplanering och vet hur kommunala processer funkar. 

– Men jag skissar hus på dagarna. Det är härligt att finna lusten och glädjen med arkitektur i skissandet. Det var därför jag blev arkitekt en gång i tiden. Jag jobbar också med mitt konsthantverk nu, återknyter till handens kraft som är mina rötter.

Fotnot: Eskilstuna kommun utreder just nu huruvida de kommer att vilja rekrytera en ny stadsarkitekt eller jobba enligt någon annan modell, enligt Marianne Hagman, chef för kommunens stadsbyggnadsförvaltning.