”Mitt liv präglas av små steg framåt”

Den 6 juli 2008 utspelade sig det som bland tennisfantaster ofta betraktas som världshistoriens bästa match. I 4 timmar och 48 minuter kämpade Roger Federer mot Rafael Nadal om mästartiteln på Wimbledons centre court. Spanjoren utgick som segrare.

För Alexander Erixson är matchen en dyster påminnelse om dagen då en olyckshändelse förändrade hans liv.

Alexander Erixson lutar sig fram, smuttar med sugrör i sig en klunk kaffe innan han börjar berätta. Han talar forcerat när han minns tillbaka till olyckan som inträffade i en villa i Tullinge, söder om Stockholm, som han ritat.

– Det här hände precis när jag gått på föräldraledighet med min son Leonard, som var ett då. Jag har alltid varit händig och haft en vilja om att lösa saker på egen hand, för annars blir de inte som man vill ha dem.

Alexander Erixson stod på en stege och installerade en köksfläkt när stegen brast. Han föll handlöst och slog i mot kanten av diskbänken. Smällen krossade den femte halskotan. Förbindelsen mellan hjärnan och nervsystemet nedanför kotan var bruten och förlamningen lämnade honom liggande på köksgolvet.  

Medan sommardagen förflöt i villaområdet låg Alexander Erixson svårt skadad på köksgolvet. Genom den halvöppna altandörren kunde han då och då höra det avlägsna ljudet av förbipasserande. Han skrek förgäves på hjälp. I byxfickan plingade hans mobil. Men hur mycket han än ville svara var det lönlöst, armarna låg blickstilla.

– Jag bara låg där. Jag kunde inte röra mig över huvud taget och det enda jag kunde hoppas på var att någon skulle höra mina skrik. Det var ett trauma.

Tidigare under olycksdagen hade han slagit på en vattenspridare i trädgården. När pölarna hopade sig på gräsmattan blev en granne fundersam. Grannen hittade Alexander Erixson inne i huset och kunde larma ambulans som förde honom till intensiven på Karolinska universitetssjukhuset.

– Jag var rekordkort tid på intensiven. Min skada lappade de ihop med en metallbit, vilket stabiliserade kotorna i nacken – likt det man gör vid en steloperation. 

Han blev kvar på sjukhuset i en månad.

– Jag var naiv efter olyckan. Jag var så övertygad om att allt skulle lösa sig, men ryggmärgsskador läker inte.

Alexander Erixson skrevs in på Spinaliskliniken, en specialistklinik för patienter med ryggmärgsskador.  

– Alldeles efter olyckan kunde jag knappt röra armarna. Efter några veckor så hände någonting – jag såg att det ryckte lite i handleden. Det var så känslosamt att jag började gråta, säger han och blir tårögd på nytt av minnet.

Genom rehab och kirurgiska ingrepp – där senor i ena armen kopplades om – lyckades han öka rörligheten i armarna. Parallellt med vården fick han hjälpmedel och stöd för att hantera den vardag som väntade honom som tetraplegiker. Familjen blev ett avgörande stöd. Kollegorna från plankontoret ett annat.

– Min dåvarande chef besökte mig och sa att han ville ha tillbaka mig på jobbet. Även högsta kommunledningen hörde av sig och berättade att de skulle anpassa så att jag skulle kunna komma tillbaka. När de sa det så tänkte jag: ”Visst, det är fint att ni säger det, men hur i helskotta ska det gå till?” Men det var viktigt för mig att få höra det.

Alexander Erixson, som gått konstskola och tagit uppdrag som illustratör, fick hjälp av en kollega med att fortsätta illustrera till personaltidningen. I början var det kollegan som höll i pennan och Alexander Erixson som instruerade, men efter några månader peppade kollegan Linnéa Olofsson honom till att pröva ut ett hjälpmedel så att han kunde rita själv. Samarbetet om de humoristiska illustrationerna blev ytterligare en liten ljusglimt på vägen mot en vardag som funktionshindrad.

Elva månader efter olyckan – i juni 2009 – började han arbeta igen. Först på 25 procent. Han bestämde sig snabbt för att öka arbetsmängden till en halvtidstjänst, vilket har visat sig vara vad han mäktar med.

 – Sedan olyckan har mitt liv präglats av små steg framåt, ibland följt av stora steg bakåt, säger Alexander Erixson och blickar tillbaka på det gångna decenniet.

Köerna på E4 är kilometerlånga på torsdagsmorgonen den 21 mars. En lastbil har kört in i ett brofundament i höjd med Fruängen. Alexander Erixson och hans skjuts från färdtjänsten blir stillastående medan räddningsarbetet pågår. Medan färdtjänstbilen kryper framåt meddelar Alexander Erixson sig med kollegorna om förseningen. Lastbilschauffören omkom i olyckan.

När Alexander Erixson fått hjälp ut ur färdtjänstbilen går det fort att rulla in till ett av kommunhusets mötesrum. I knäet har en nyckelknippa med passertagg som han tar upp i ett fingerlöst grepp och öppnar dörrarna med.

I mötesrummet Svindersvik går han och kollegorna Matilda Sahl och Elin Edman igenom riskerna i ett detaljplaneprojekt i området Sicklaön. Det ska hållas samråd. En uttjänt värmepump ska lokaliseras. Ytterligare markundersökningar måste vidtas längs med Värmdövägen. Diskussionen om projektet böljar rutinerat mellan kollegorna.

Projektet är ett resultat av den pågående expansionen av tunnelbanenätet till Nacka. Den kommande infrastrukturen innebär stora möjligheter för bostadsbyggandet och kommunen satsar på 20 000 nya bostäder till 2030, varav 13 500 planeras på västra Sicklaön. Trion betar metodiskt av listan över möjliga risker och delar upp de kommande arbetsuppgifterna.

På vägen ut från mötet fastnar Alexander Erixsons rullstol på en tröskel och kollegan Matilda Sahl får skjuta på.

Som en indirekt konsekvens av hans skada genomfördes flera tillgänglighetsanpassningar i kommunhuset, som byggdes 1961 och ritades av Tord Boije. Samtidigt är det långt ifrån en friktionsfri tillvaro att verka som rullstolsburen i byggnaden.

Plankontoret håller till en våning upp i huset och kollegorna tar trappan dit, medan Alexander Erixson är hänvisad till hissen. Han behöver även hjälp av sin assistent med att låsa upp skåpet där hans arbetsdator finns och komma tillrätta vid skrivbordet.

När Alexander Erixson var på väg tillbaka från sjukskrivningen renoverades kontoret. Egna rum försvann till förmån för ett aktivitetsbaserat flexkontor. Arbetsgivaren trollade med knäna och hittade ett avskilt rum åt honom. Men han flyttade aldrig in.

– Det skulle ha blivit alldeles för ensamt och inte känts bra alls, så jag bad om att få sitta tillsammans med de andra.

I stället är han ensam om att ha ett eget skrivbord. Där finns aktuella handlingar och tekniska hjälpmedel – en speciell mus med styrkula och ett slags pinne som gör det möjligt för honom att använda datorn. Sedan olyckan har röststyrningstjänster förbättrats avsevärt och blivit så användarvänliga att de numera finns i varje smartphone. Alexander Erixson påbörjade en kurs för att använda röststyrningshjälpmedlen.

– Jag är väl lite lat, men jag tröttnade och harvade vidare med min pinne. Nu är jag så pass inkörd på det att det skulle kännas konstigt att ändra arbetssätt.

Samtidigt är det få arbetsuppgifter som han inte kan utföra nu efter skadan.

– De saker jag inte klarar av är ändå begränsade. Att inte kunna sköta mötesanteckningar är inte hela världen, det går faktiskt att låta någon annan göra det. Sedan innebär det att jag måste hålla mycket i huvudet.

Vid kaffeautomaterna på entréplanet står en glasmonter med en skalenlig modell över Nacka. De planerade byggprojekten utgörs av små vita klossar. Alexander Erixson pekar ut de sockerbitar som ingår i hans nuvarande arbete och de områden som han arbetat med sedan han började på kommunen 2002.

Medan han berättar stannar kollegor till för att hälsa. Många som hejar tar notis om att han är inne en torsdag – trots att han enligt sitt schema bara jobbar måndag, onsdag och fredag.

– Att ha jobbet och att kunna fortsätta med de arbetsuppgifter jag har haft tidigare har -betytt jättemycket. Här träffar jag kollegor som ser mig som vilken arbetskamrat som helst och känner dessutom att jag gör lite nytta. Att enbart sitta hemma skulle kännas jättejobbigt.

Den fulla innebörden av Alexander Erixsons ryggmärgsskada är svår att begripa. För att resa sig upp ur sängen behöver han hjälp av en personlig assistent och en traverskran. Toalettbesök sköts genom stomipåse. Fingrarna styr han inte längre över.

– Det är ett helvete att vara beroende av assistans dygnet runt. Men det är ändå mitt livssnöre, som gör att jag över huvud taget kan bo själv, vara pappa och arbeta. Annars skulle jag bott på institution, det är den krassa sanningen.

När Alexander Erixson började arbeta igen var det i en ny livssituation. Den nya vardagen som tetraplegiker blev tuff. Mål som att köra bil på egen hand sattes på vänt. Förhållandet med Leonards mamma tog slut. Och hemmet i Huddinge – en 1940-tals villa i två våningar belägen på en liten kulle med brant uppfart – blev hämmande i den nya tillvaron med rullstol och assistent.

– Det kändes som något av ett fängelse med alla begränsningar.

Han började leta ny bostad i Nacka – nära jobbet – och i Huddinge. När ett grannhus med bättre läge som han spanat in lades ut till försäljning 2014 gick han in i en budstrid. Miljonerna rasslade i väg.

– Det blev lite svettigt, särskilt eftersom jag visste att jag behövde pengar till tillbyggnad, renoveringar och anpassningar.

Huset, ett egnahemshus i två plan, hade direkt anslutning till gatunivå och utsikt över Långsjön. Men efter att ha skissat på möjliga anpassningar beslutade Alexander Erixson sig för att riva det.

– Målet var att göra om det, men det blev alldeles för mycket att det i slutändan inte skulle vara värt det.

I stället ritade Alexander Erixson tillsammans med vännen Odd Störtebecker sitt nya hem.

Alexander Erixson berättar om hur han projektledde husbygget medan färdtjänstens bil kör genom villaområdet. Trähus, trähus, tegelhus. Ljusblå och citrongula villor med sadeltak avlöser varandra. Bilen stannar till vid ett -suterränghus som sticker ut. Fasaden är klädd i rostbruna formplyfaskivor som för tankarna till corténstål. Huset toppas av ett pulpettak.

Alexander Erixson glider lätt mellan rummen som saknar trösklar, medan han berättar om de individanpassade lösningarna i huset. I entréplanet ryms sovrum, arbetsrum, badrum och rum för assistenterna. Rummen knyts ihop med vardagsrum och kök som har generösa fönster med vy över Långsjön.

Anekdoterna från byggprojektet avlöser varandra; den specialslagna diskbänken var så stor att han lät göra en modell med samma mått i trä för att öva med innan den riktiga kunde monteras.

I hans sovrum löper en diskret vit balk längs taket och slutar i en garderob. Det är traversen som assistenterna tar hjälp av när de lyfter Alexander Erixson ur sängen. Själva lyftanordningen är undangömd bland klädgalgarna.

– Jag vill inte att det ska se ut som ett sjukhus här hemma.

Alexander Erixson har fått mycket hjälp av familj, vänner och en granne med bygget. Men planeringen och stora delar av ritningarna står han själv för. Under husesynen pekar han också ut bristerna. Plyfaskivorna på fasaden har märkts av fukten. Dörröppningen mellan sov- och badrum blev för snål. Rullstolen går precis igenom, men det saknas marginal för att han ska kunna skjuta på med händerna.

På väggarna i villan samsas fyra generationer Erixson. Sonen Leonards alster möter pappas – som bland annat ställts ut på Liljevalchs vårutställning – och de äldre generationerna med konstnärerna Sverre och Sven X:et Erixson .

En hiss gör det möjligt för Alexander Erixson att ta sig ner till undervåningen, som rymmer verkstad, förvaringsutrymme och uthyrningsdel.

Alexander Erixson gick ett år på Konstfacks utbildning i inredningsarkitektur och möbeldesign. Han har alltid arbetat med egna små projekt, så även efter olyckan. Han har fortsatt att formge lampor och julstjärnor som han sedan instruerar vänner och assistenter i att färdigställa. Nu kan han samarbeta med sonen Leonard som hunnit fylla tolv.

Alexander Erixson återkommer under intervjun till hur betydelsefullt det varit för honom att vara pappa.

– Visst, det har varit extremt frustrerande att inte kunna göra det jag velat med mitt barn, som att åka på skidsemester eller gå i skogen och plocka svamp. Ja, att inte ens kunna plocka upp honom när han är ledsen. Men det är en enorm glädjekälla att ha honom. Han är A och O för mig.

Huset omgärdas av ett trädäck som gör det möjligt för honom att ta sig ner mot vattenbrynet och hans senaste byggprojekt: en skrivarlya.

– Skulle jag från ingenstans bli erbjuden en tiorummare på Strandvägen så skulle jag ändå tacka nej. Det här huset har höjt min livskvalitet så mycket, säger han och summerar:

– Jag är nog lite imponerad av mig själv i att jag lyckats få ihop all logistik och fått så mycket gjort.

Ett drygt halvår efter olyckan fyllde Alexander Erixson 40 år. Då var han övertygad om att stamcellsforskningen skulle hunnit så långt att han till sin 50-årsdag fått tillbaka mycket av sin forna rörelseförmåga. I mars fyllde han jämnt igen.

– Jag tror att forskarna kommer komma på någonting revolutionerande. Men om det tar tio år eller trettio år, det får vi se. Så jag har lite gett upp hoppet. Jag kommer aldrig bli helt återställd. Men i mitt fall kan små framsteg betyda så oerhört mycket. Om jag bara skulle få några fler nervtrådar som letar sig fram till fingrarna, så är det enormt betydelsefullt för mig i mitt liv.