Mångsidig yrkesroll för arkitekt i glesbygd

Döööödunk-döödunk-dödunk. Det dova larmet från tåget som bromsar in vid Ljusdals station påminner om närheten till staden nere i dalen när vi blickar ut över landskapet från Kolsvedjaberget. Bakom Agneta Niklason sträcker talltopparna sig mot den ljusblå himlen. Hälsingegårdar samsas i skogslandskapet med älven Ljusnan, sjön Växnan, ett par broar och de silvergrå lederna som binder samman staden med Delsbo och vidare mot Hudiksvall i öst respektive Järvsö och Bollnäs i syd.

Med panoramautsikten från berget blickar vi ut över Agneta Niklasons hem, därnere finns även sommarstugan och arbetsplatsen – det egna företaget Arkreativa – respektive otaliga av projekten hon arbetat med sedan hon flyttade till Ljusdal 1989.

Efter en uppväxt i Sandviken ville Agneta Niklason se världen. Hon gjorde ett par år som aupair i England respektive USA innan hon påbörjade sin arkitektutbildning 1980 vid KTH. Svensk ekonomi gick på högvarv och kursare hittade jobb i storstan. Men Agneta Niklason kände tidigt att hennes framtid väntade utanför huvudstaden.

– Jag har alltid varit lite äventyrlig och det intresserade mig inte att bo kvar i Stockholm. Sedan förstod jag rätt snabbt vad det skulle innebära att gå in och jobba för något av de prestigefyllda kontoren. Jag var inte särskilt sugen på att vässa Ralph Erskines pennor, utan ville komma ut, rita och känna mig delaktig i projekten.

Hon gjorde byggpraktik i Ånge och därefter följde en sejour på FFNS, nuvarande Sweco, i Östersund. Då kom hon och dåvarande maken överens om att det var dags att flytta. Att det blev just Ljusdal handlade mycket om slumpen.

– Han var från Överturingen och jag från Sandviken. Så vi tog fram kartan och satte ned fingret mitt emellan och började leta hus.

De fattade tycke för Ljusdal och hon fick jobb som arkitekt på Lannås konsult, det ena av stadens två arkitektföretag.

Ser man till fördelningen av Sveriges Arkitekters medlemmar blir storstadskoncentrationen i kåren tydlig. Cirka 8 800 personer sorterar under någon av storstadsregionerna Skåne, Stockholm och Västra Götaland. Distriktet Gävle-Dala där Ljusdal ingår, rymmer en större yta än trion ihop men organiserar bara 181 medlemmar. Fördelningen återspeglas även sett till landets arkitektföretag – 1 844 stycken – där Arkreativa är ett av sammanlagt 16 stycken som är baserade i kommuner som kategoriseras som gles landsbygd av Jordbruksverket. 

Sedan Agneta Niklason flyttade till Ljusdal har problemen för den svenska landsbygden blivit allt fler. Urbaniseringstrenden är ihållande. Traditionella näringar som utgjorde navet i många bruksorter har stängt och flyttat utomlands. Samhällsservice så som bank, post och myndighetskontor avvecklas i rask takt. 

Verksamheten i Ljusdals tingshus – en respektingivande byggnad från 1924 signerad arkitekten Eberhard Lovén – huserar sedan millennieskiftet i Hudiksvall. Ett par kvarter upp i backen, nedanför Missionskyrkan, hänger Arkreativas skylt vid entrén till ett lindblomsgrönt sekelskifteshus i trä. 

När Agneta Niklason kom till Ljusdal 1989 fanns det två arkitektkontor. Sedan 2011 står hon med sitt bolag Arkreativa för det ena på orten.

Varje rum i kontorsvåningen har sin egen karaktär med mönstrade tapeter, en imponerande takhöjd, parkettgolv och med få undantag en kakelugn. Hunden Newton lufsar med genom lokalerna in till konferensrummet. 

1990-talskrisen lämnade många arkitekter arbetslösa. Lågkonjunkturen drabbade även Agneta Niklason, som lyfter fram hur perioden samtidigt gav henne nyttiga kunskaper om att hålla sig flytande även när de traditionella uppdragen sinar. Genom att vara en arkitektonisk allätare har hon hållit sig sysselsatt. Bredden lockade i sig och var något hon gladdes åt redan när hon kom ut på praktik under studietiden.

– När man jobbar på ett litet kontor ute på landet gör man verkligen allting. Allt från att koka kaffe till att designa någonting tjusigt. Så är det inte i storstan. Visst prestigen finns där, men man är betydligt mer inordnad i fack och måste ha kommit upp sig för att kunna ta de flottare uppdragen. Jag tror att man kan ha ett mycket roligare och bredare jobb här. 

2005 ställdes hennes anpassningsbarhet på prov igen. Då försvann uppdragen nästan helt. Agneta Niklason tog kurser i fysisk planering vid högskolan i Gävle och fick jobb som plan-arkitekt på Ljusdals kommun. Uppdraget gav mersmak. Hemma på väggen hängde hon upp en platsannons i form av drömjobbet – stadsarkitekt – och satte upp målet att avsluta karriären med uppdraget. 

Hon rekryterades till plankontoret och Eskilstuna. Ett drygt år senare gick flyttlasset ännu en gång. Nu till drömjobbet som stadsarkitekt i Arboga. 

Men trots att hon nått målet behöll Agneta Niklason täta kontakter med Ljusdal. Nya uppdrag som husarkitekt trillade in och hon hittade kärleken i entreprenadingenjören Christer Josefsson, som driver en firma för markarbeten. 

Färilas vattentorn blev en grön schackpjäs efter Agneta Niklasons arbete med färgsättningen.

– Jag trodde att han var flyttbar, men där hade jag fel. Jag bodde kvar i Arboga och trivdes bra med mitt nya jobb, samtidigt som turerna till Ljusdal blev allt fler. Jag och Christer började rodda med ett gemensamt projekt om att bygga en bandyhall i Ljusdal och jag fick upp ögonen för möjligheterna till samarbete med hans firma, samtidigt som jag fick in egna förfrågningar på uppdrag så till slut flyttade jag hit igen för att jobba i egen firma. 

Mängden uppdrag växte snabbt. Hon startade aktiebolaget Arkreativa 2011. Därefter anställde hon tidigare kollegan och byggnadsingenjören Mårten Lannås. Duon kom överens om en sak: 

– Vi sa att vi skulle jobba för att leva och det tycker jag att vi har lyckats med. Det kanske inte är den lönsammaste strategin, men vi går runt, investerar i teknik och ser till att det är lustfyllt att jobba, säger Agneta Niklason. 

Ni måste ju precis som alla arkitektföretag ha toppar och dalar i arbetsmängden – hur hanterar ni det? 

– Vi har beslutat att inte annonsera och försöker att välja vad vi tar på oss. Men det är klart att frågar du mina barn tycker de att jag har jobbat alldeles för mycket. Men jag har faktiskt aldrig känt mig särskilt stressad.

Agneta Niklason fick i uppdrag att förändra innanmätet i Järvsö kyrka. Hon breddade kyrktorget genom att ta bort de bakre bänkraderna och tog fram en ny färgsättning till matta och bänkdynor.

Fastighetsägaren Lars-Göran Berglin som fått hjälp med bygglovshandlingar sticker in huvudet i konferensrummet och tackar för ett gott samarbete. 

Arkreativas intäkter kommer främst från återkommande kundföretag. Uppdrag når företaget ofta genom referenser från tidigare projekt, men även från slumpartade personliga möten och ibland privatpersoner. Konkurrensen består av det andra företaget på orten, men vid större projekt av företag utifrån. 

– Vi försöker ha koll på de offentliga uppdragen som finns, men det är ofta som kriterierna kan vara så invecklade att det är svårt för oss att lägga ett anbud vi är trygga med. Generellt ligger vi under de stora firmorna i timpeng, men det hjälper inte om det går åt för mycket tid till att lägga anbud. 

Konferensrummets smartboard visar bilder från projekt genom åren: ett kapell till Ljusdals kyrka, renderingar av sommarstugor och inredningsarbete på Järvsö kyrka. En nyzeeländsk fastighetsmagnat har låtit bygga ett väl tilltaget sommarställe i kommunen, med poolhus bostadshus, annex och landskapsarbeten. Projektet sticker ut i sin omfattning, då beställaren är en privatperson. 

– Det händer med jämna mellanrum att någon som går i byggtankar vill att jag ska komma ut och titta på deras hus. Jag brukar skicka en ungefärlig prisbild för att de ska förstå, vilket brukar räcka. Privatpersoner är kul, men inte särskilt lönsamt. Det ska vara om man har lite speciella kunder.

Inom loppet av tio minuter från att Agneta Niklason kört ut med sin BMW från Arkreativas parkering på Tingsgatan har vi hunnit passera både barnbarnens hem och den egna bostaden.

– När jag bodde utanför Ljusdal tog det tio minuter med bil till jobbet. I vissa lägen har jag bara gått över gatan och slagit på datorn. Hela den där tiden det tar att leva och förflytta sig i storstan har aldrig funnits här.  

Medan bilen svischar förbi flamröda rönnbär pekar Agneta Niklason ut byggnader på vägen mot Järvsö. Hon kommenterar rappt gestaltningen av de nya tillskotten. 

– Jag blir nästan tårögd. Det är så trist att man låtit det bli såhär, säger hon när vi passerar Ica-butiken i Järvsö, en prefabricerad mörkgrå kloss, som med sin närmast fönsterlösa fasad sticker ut på huvudgatan i Järvsö.

Agneta Niklason vet. När hon arbetade för kommunen hade hon i uppdrag att utveckla detaljplaner på Öjebergets sluttningar – som med skidåkningen blivit det viktigaste området för besöksnäringen i Järvsö. 

Området är nu föremål för Agneta Niklasons hittills största projekt. Hon och maken Christer Josefsson har startat ett gemensamt bolag och köpt mark intill liftanläggningen.

Interiörerna i Agneta NIklasons redan färdigställda stugor på Öjeberget präglas av furu och väl tilltagna gavelfönster.

Bumlingarna knastrar och brakar när de rullar ner för slänten. Två grävmaskiner bereder plats för en väg och tio tomter med stugor i trä som Agneta Niklason ritat.

En handfull grafitgrå stugor står klara och har redan sålts. Omgång nummer två blir något mindre, sluttningshus med stora runda gavelfönster och sedumtak.

Några av stenbumlingarna har placerats varsamt mellan ett par av de färdiga husen och fungerar som ett slags naturlig tomtavskiljare.

– Det är så lätt när man har en grävmaskin i familjen, säger Agneta Niklason.

Ett hundratal meter från stuglängan löper stolliftarna som tar upp cyklister i backen. På uteserveringen till det nyöppnade Järvsö bergscykelpark pustar ett par downhill-åkare ut i sensommarsolen med varsin öl. 

Agneta Niklason har skickat in bygglovshandlingar för de kommande stugorna och väntar nu på svar så att projektet kan komma vidare.

– Det är synd att man bara har ett liv. Annars skulle jag ha hunnit med så mycket mer.