Landskapsarkitekter tar strid för barns utemiljö

De jobbar i tidiga skeden, med planering och med projektering. Alla upplever samma sak: Det som i plan- och bygglagen heter ”tillräcklig yta” för barnens utevistelse, kan sluta med två kvadratmeter per barn på en mörk, hårdgjord förskolegård. Så kallade utsläppsgårdar har blivit informell standard i nya bostadsområden och offentliga parker, som blir förskolornas och skolornas enda ventil, måste också hårdgöras för att klara trycket. Landskapsarkitekterna vittnar om hur de, längst ner i näringskedjan när alla ytmått redan är satta, tvingas sitta och rita bristfälliga miljöer för barnen.

– Det här är inget lyxproblem. Det gäller våra barn här och nu som tillbringar större delen av sin vakna tid på förskolan eller i skolan. Staden måste kunna växa med bibehållen kvalitet, säger Maria Engström, en av initiativtagarna till landskapsarkitekternas upprop i Stockholm där 66 landskapsarkitekter från 20 kontor samlades på en utsläppsgård i Årstadal.

Landskapsarkitekterna poängterar att det i grunden handlar om stadsbyggnad, om vilken stad vi vill ha och vilka som får plats i den.

– Det ensidiga fokuset på bostäder gör att andra viktiga beståndsdelar av staden faller bort och detta får stora konsekvenser som vi nu börjar se. Den stad som byggs är mycket tätare, högre och ensidigare än stenstaden som står som modell. När de offentliga platserna och parkerna krymper och prioriteras bort är barnen de stora förlorarna, säger Emelie Brunge.

Att landskapsarkitekternas engagemang är stort och enigt visade sig redan i vintras när 900 konsulter från 26 kontor i Stockholm skrev under ett remissvar till Boverkets nya allmänna råd om friytor för förskolor och skolor. Landskapsarkitekterna förespråkade bindande arealkrav. ”Det politiska trycket att bygga bostäder är nu så stort att många kommuner inte har möjlighet att säkra barnens livsmiljö utan bindande riktlinjer”, skrev de i sitt remissvar.

Boverket har utrett frågan om friytor för barn med uppbackning av den stora samlade kunskap som finns i ämnet på bland annat SLU, Folkhälsoinstitutet och inom medicinforskningen. I vägledningen som kom ut i våras finns siffrorna 40 kvadratmeter per barn och en totalyta på minst 3 000 kvadratmeter angivna som rimliga mått, men de finns inte med i de nya allmänna råden för hur kommunerna kan eller bör tillämpa lagen.

Det finns uppenbart ett stort motstånd mot regleringar på området. Stockholms stadsbyggnadskontor avstyrkte dem helt i sitt remissvar till Boverket där man skriver att reglering av friytan riskerar att ”medföra svårigheter att ordna nödvändiga skolplatser vid förtätning av bebyggelsemiljön”. Stadsledningskontoret skriver att ”det är direkt olämpligt att reglera frågorna”.

Staden gav därmed ingen röst åt sina interna remissinstanser som tydligt lyfte problemet med bristfälliga och minimala friytor. Trafikkontoret var till exempel helt på samma linje som de 900 konsulterna: ”Hög kvalitet kan aldrig helt ersätta kvantitet”, konstaterar trafikkontoret och skriver vidare att kvantitativa riktlinjer förstås kan innebära att annan bebyggelse måste minskas något, men att de stora vinsterna av god samhällsbyggnad klart överväger nackdelarna.

Nu hoppas landskapsarkitekterna att deras gemensamma upprop kan bli en ögonöppnare.

– Ryggmärgsreflexen hos många politiker är att vi inte kan ha krav som riskerar att stjälpa den täta och högexploaterade stad de vill bygga. Men vi landskapsarkitekter ser konsekvenserna. Politikerna behöver höra det här, säger Maria Engström.

Leran frodas i Blomsterdalen

Nyheter