Kategorin arkitektur saknades i arbetet med kulturkanon

”Löjligt”, ”okunnigt”, ”feltänkt” och ”rent skadligt”. 

Fredric Bedoire är professor emeritus, hedersledamot av Konstakademin och arkitekturhistoriker, med bland annat tvåbandsverket Den svenska arkitekturens historia på meritlistan. Han har gått igenom listan med arkitektur i den svenska kulturkanon som regeringen beställt – och som dess särskilt tillsatta kommitté nyligen presenterade – och han sågar den sönder och samman.

– Hela evenemanget är helt onödigt, man undrar vad det är de håller på med? Man ska ju värna om arkitekturen, vad är det här för liten provkarta?

Även som ”liten provkarta” har den många brister, menar Fredric Bedoire, och tar några exempel.

– Sundsvalls teater? Tja, varför då? Marstands synagoga? Stockholms synagoga är tusen gånger bättre.

Ett enda modernt exempel på arkitektur har kvalat in på listan – Radiohuset i Stockholm.

– Det är ju löjligt, det är inte arkitektoniskt viktigt. När man läser motiveringen så handlar den mer om att radioverksamheten är så viktig.

Den arkitekturhistoriske nestorn menar att listan verkar fullkomligt godtyckligt hopkommen, och kallar den en ”finkulturkonstighet”. Han har också läst Arkitektens artiklar om de byggnader som Statens Fastighetsverk nu vill sälja och säger att några av dem – Göta Hovrätt och Salsta slott till exempel – bättre skulle ha försvarat sin plats på en sådan lista än somliga av de byggnader som nu finns där. Men han ifrågasätter också hela projektet med en kulturkanon.

– En överhet som tar beslut om en kanon för kultur, det går inte ihop. Kultur ska få växa fram utifrån sig själv, inte dikteras av några få experter.

Karin Sidén är docent i konstvetenskap och verksam som överintendent och museichef vid Prins Eugens Waldemarsudde. Hon har varit del i arbetet med att ta fram kulturkanonen, som nu innehåller 100 specifika verk, och syftar till att åstadkomma bildning, gemenskap och inkludering. 

Arbetet började med att en kommitté tog fram expertgrupper efter tio särskilda kategorier, där hälften hamnade under rubriken konstarter och hälften under rubriken samhälle. Kommittén gav experterna ett direktiv att ta fram tio verk per kategori. Karin Sidén var sammankallande i gruppen för konstarter, som hade fem kategorier: litteratur, musik, bild och form, film och scenkonst samt lärdom och sakprosa. Arkitektur fanns alltså inte representerat som en egen kategori.

– Arkitektur var en kategori som jag saknade, säger Karin Sidén. 

– Men nu var direktiven inte skrivna så.

Karin Sidén hade själv också ansvar för kategorin bild och form, en av tio kategorier, som alltså fick välja tio saker att ha på listan. Tio saker från ett enormt område, och under en enormt lång tid.

– För att få ett rikare innehåll i de tio verken tänkte jag att man vill ha verk som fungerar kontextuellt, som inte bara representerar sig självt utan också någonting större, samtidigt som det också ska ha verkshöjd i egen rätt.

Byggnader blev ett sätt att närma sig det. Hon nämner Gripsholms slott som exempel.

– Där finns till exempel Hertig Karls kammare, som har välbevarad inredning från 1500-talet, men också inredning från senare tider, det finns en teater från 1700-talet, och måleri från 1400-talet och ända fram till i dag.

De verk som finns representerade på listan är också enligt Karin Sidén tänkta att fungera som något som pekar ut från sig själv lika mycket som den pekar mot sig själv. Hon tar Lilla Hyttnäs som exempel, alltså Sundborn, Carl och Karin Larssons konstnärshem. Det är tänkt att representera hela den svenska traditionen med bevarade konstnärshem.

– Jag har fått frågan varför inte Zorngården är med. Och jag kan tycka att verkan över tid och rum har varit större när det gäller Lilla Hyttnäs än Zorngården, men om man läser den motivering som finns under Lilla Hyttnäs som nämns också Zorngården där. 

Och saker som Radiohuset och Sundsvalls teater finns inte med i första hand som exempel som arkitektur, utan för den verksamhet som pågår och har pågått innanför dörrarna. 

Kan du förstå dem som tycker att det framstår som en fullkomligt godtycklig lista som är svår att över huvud taget förhålla sig till?

– Det tycker jag i så fall är synd. Man kan kanske tycka att det verkar så om man inte läst de tillhörande motiveringarna. 

– För, listor i all ära, men de säger egentligen inte så mycket. De här motiveringarna är egentligen det som förtydligar och ger nycklar till hur urvalen gått till, och de finns med i betänkandet. 

Hur bemöter du en invändning som: ”Kultur ska få växa fram utifrån sig själv, inte dikteras av några få experter”.

– Om du läser inledningen till betänkandet så ser du att vi har resonerat kring begreppet kanon, och vi skriver att vi gärna hade sett ett annat ord användas – eftersom kanon i sig är ett ord som historiskt har förknippats med en form av rättesnöre som är just dikterande. Vi har mer tänkt på det som ett antal referenspunkter – eller fönster – för vidare utblickar. 

– Kulturen, den är fri, och ska vara fri naturligtvis.

Skulle Göta Hovrätt och Salsta slott kunna ha platsat i kulturkanon?

– Ja, det kunde de väl ha kunnat göra. Det är två viktiga byggnader. Det är klart att det finns otroligt många värdefulla byggnader som man absolut skulle kunna tänka sig att ta med, men nu blev det ett visst urval inom de begränsningar som var satta.

Vad den nya kulturkanon egentligen ska användas till är ännu lite oklart. Kommittén själva föreslår att en självständig stiftelse bildas med uppgift att långsiktigt förvalta och tillgängliggöra Sveriges kulturkanon, och har bland annat idéer om att den huvudsakliga kanalen för kulturkanon bör vara en digital kanal. De öppnar också för att listan ska revideras om tio år, om man ser ett sådant behov.