Jonas Bohlin: ”Mitt råd är att arbeta med intensiv närvaro”

En mjuk umamidoft fyller den kyliga luften. Det är måndag och restaurangen är stängd för gäster, men i preppköket arbetar Tommy Myllymäkis kockar i lugn och ro. Allra längst in, i orangeriet med ryggen vänd mot vattnet, väntar Jonas Bohlin med en kopp svart kaffe i ledig kostym och vit skjorta. Stolen Vilde som han sitter på är ett av många alster skapad just för Aira, krogen som sannolikt blir hans sista. Vi ska komma dit, vart han nu är på väg, men vi börjar här på Biskopsudden, nära Saltsjön och skutorna.

Som barn älskade du båtar. Du fascinerades av mötet mellan det lilla och det oändliga rummet. När du var tio lärde du dig att segla, det ledde till en livslång passion. Hur har det präglat ditt arbete?

– I båten, det lilla rummet, har jag lärt mig disciplin, om säkerhet, hållbarhet och fart. Segling innebär att vara noggrann i förhållande till material och konstruktioner, det ska hålla och vara funktionellt. I vår värld blir det allt vanligare att man ritar silhuetter utan kunskap eller nyfikenhet till hur volymen är uppbyggd. Jag försöker skapa allting inifrån så att det finns ett fungerande system i objektet.

– Det man seglar i kallar jag det oändliga rummet. Det är inte bara vågor, hav, vind och horisonter, utan det är kosmos. Jag vill inte göra skillnad på utsidan och insidan av en möbel eller byggnad, för de är delar av samma kropp eller rymd. I det temperamentet önskar jag vara.

Aira ska, av vad jag förstått, leda tankarna till en ruff varvsbyggnad, med proportionerna av en maskinhall och en båtbyggarhall. Berätta om projektet!

– Jag är ganska spontan och lyssnar på vad som kommer till mig. Och här kom den marina miljön till mig, med närheten till vattnet och Stockholms innerskärgård. Så jag tänkte mig en byggnad med karaktär av en varvsplats. Jag fick också känslan av att köket skulle ligga i en separat byggnad och matsal och orangeri i en annan. Redan på vägen hem på bussen ritade jag upp de här volymerna.

Är det så din process brukar se ut, att du kommer till en plats, ser vad som kommer till dig och sedan skissar för hand?

– Ja, oavsett vad jag ska göra vill jag andas in det som finns, och andas ut det som jag har skapat. Eftersom jag har erfarenhet av vatten, vind, värme och kyla under alla årstider så vet jag att det här är ett väldigt utsatt läge för en byggnad rent tekniskt. Och därför ville jag bygga i material som klarade av det, länge.

Du hämtar mycket från båtbyggandet.

– Nu när vi sitter här kan jag nämna att bakom mig, mittöver farleden, ligger det som var Finnboda varvs ritkontor. Där gjorde jag min pryo när jag gick i åttonde klass och det var nog en av de lyckligaste veckorna i mitt liv. De gav mig möjlighet att rita, gav mig stiftpennor som jag aldrig hade sett, en klapp på axeln, de såg mig.

– Någonstans tror jag att den veckan har varit väldigt betydelsefull för det jag har gjort senare i livet. Den sådde ett frö såtillvida att jag förstod att det här kanske jag är duktig på. En liten stund i ett barns liv kan sätta spår. De var min första kontakt med det här yrket.

Vad är du mest nöjd med när det kommer till arbetet med Aira?

– Jag tycker att det är bra att ha andra människor med mig som jag är trygg med och kan diskutera med om olika vägar. Det är jag som är ansvarig arkitekt som har sista ordet, men jag vill också släppa in andra människors liv och erfarenheter i skapandet. Det är inte jag som har presterat allt det här utan jag har haft väldigt kärleksfulla, ödmjuka och duktiga medarbetare genom arkitekterna på Dinell Johansson, Christine Ingridsdotter som ansvarat för det textila och många andra.

Var det något som var särskilt utmanande?

– Det svåra är att jag har haft helt fria händer. Tidigare har jag varit van att ha PG Nilsson som uppdragsgivare, vi har haft en ganska känslosam och intensiv process tillsammans, han och jag. Det har varit uppskattat och framgångsrikt för oss båda. Nu är hans Svenska brasserier och Tommy Myllymäki hyresgäster och Biskopsuddens fastighetsförvaltning uppdragsgivare. Det har betytt att jag fått försöka genomföra den här känsliga processen i mig själv och tillsammans med mina medarbetare. Det har varit annorlunda och ibland svårt.

Du har varit ansvarig arkitekt och Dinell Johansson projekterande. Oftast är det tvärtom, att inredningsarkitekter kommer in senare i processen. Hur skulle det se ut om fler av dina kollegor tog rollen du tagit här?

– Jag skulle vilja säga skulle få den rollen. För oftast är det inte inredningsarkitekten som får uppdraget. Så frågan är hur det skulle se ut om de fick den rollen på sina kontor, eller om de bildade egna kontor och gav andra arkitekter uppdraget att rita höljet runt rymden.

– Det intressanta är kanske inte vem som gör vad, utan att in- och utsida har ett samband. Det finns många exempel där det varit tydligt. Ett exempel är Markuskyrkan av Sigurd Lewerentz.

Där finns en omsorg också om den inre miljön.

– Ja, men i vår nutid har det blivit mycket slentrian i inredningarna. De har blivit något slags godis i ett skal som inte har beröring med just den här byggnaden, just den här platsen eller just den här verksamheten.

– Husarkitekter, inredningsarkitekter, landskapsarkitekter och planarkitekter, de är utbildade i olika skolor och bär på olika kunskaper som det är viktigt att man flätar ihop. Det tror jag kan utvecklas. Och tyvärr så utbildas det alldeles för få inredningsarkitekter i Sverige.

På senare år har du skrivit debattartiklar och hållit brandtal för inredningsarkitektkårens fortlevnad. Du har sagt att när inredningsarkitekter inte medverkar blir ofta resultatet att den mänskliga skalan, med det taktila och omtänksamma, glöms bort. Varför ville du lyfta frågan i offentligheten?

– För att en bra miljö är så viktig för människors välbefinnande, särskilt för dem som själva inte kan påverka sin miljö, och de är de flesta. De måste gå hit och dit och i något som andra har skapat. Kanske utan sinnlig närvaro, känsla för proportioner eller konstnärliga upplevelser. Framförallt gäller det här miljöer för barn och där äldre och sjuka ska vistas. Där tror jag att det behövs fler inredningsarkitekter. Men mitt engagemang för yrket har alltid funnits.

Ja, du har haft många inflytelserika positioner, som ordförande för SIR och Sveriges Arkitekters akademi för inredningsarkitektur, du har suttit i statens råd för arkitektur, form och design och varit huvudlärare på Beckmans formlinje och professor på Konstfack. Kunde du gjort något mer eller annorlunda för inredningsarkitekterna?

– Mer, det kan man alltid göra. Annorlunda, skulle jag nog också kunna gjort. På senare tid har jag tänkt att de som ska arbeta för inredningsarkitektens yrke, framtid och skapande är de som är unga. Om inte de engagerar sig spelar det ingen roll om jag gör det.

Så vad är ditt råd till dem?

– Engagera er, se till så att det finns bättre möjligheter på arbetsplatsen, att ni får större utrymme att vara med och påverka byggnaders interiörer vad gäller ytskikt, belysning och färgsättning från start. Ni ska också vara med och påverka hur företag och industri tillverkar våra miljöer, med hänsyn till natur och klimat. Samtligt måste ni jobba mot politiker och myndigheter för fler utbildningsplatser.

I dag kan inte en person som läst sin kandidat på Beckmans och sin master på Konstfack direkt bli medlem i Sveriges Arkitekter. Vad tänker du om det?

– Där är det upp till Sveriges Arkitekter att bli mer fria i sina tankebanor, men de har ju alltid varit lite fyrkantiga vad det gäller utbildningsfrågor. De har varit värdefulla på många olika sätt, men när det kommer till utbildning och om att värna om inredningsarkitektkåren, där kan jag inte klappa dem på axeln.

– Nu kan studenter välja och blanda sina utbildningar över hela världen. Det är angeläget att det finns ett invalssystem som kan tillgodose studenternas behov, och framtid som arkitekter.

Tycker du man skulle vara mera öppen för vem som kan vara inredningsarkitekt?

– Ja, i relation till utbildningen. Kan du rita en vacker och bra stol kan du också rita ett vackert och bra hus, och tvärtom. Naturligtvis är det skillnad i teknisk kunskap, men någonstans handlar det om närvaro där det i huvudsak är liknande frågeställningar jag ställer till mig själv oavsett vad jag ritar.

Du nämnde vikten av omsorg om det offentliga rummet, som skolor och sjukhus. Själv har du har framförallt ritat restauranginredningar under din karriär. Hur kommer det sig?

– Jag har tackat ja till de jobb som jag har fått. Ingen har någonsin bett om ett bibliotek, en förskola, simhall eller kyrka. Jag blev tillfrågad om jag kunde rita en restaurang, det blev en till och sedan har det blivit så.

Samtidigt har din utgångspunkt varit att alla ska känna sig välkomna och trygga i dina miljöer. Hur skapar du det?

– Jag vill att alla ska kunna trivas oavsett om man är van att gå på restaurang, bor i närheten eller är besökare, om man är kvinna eller man. Jag vill skapa en rumslighet som kan tala till flera människor, som de kan identifiera sig med. Det betyder att inredningen inte får vara för pretentiös, utan det ska vara ett liv i restaurangen, som ett kalas där man kan vara glad och skratta.

– Man skapar på tills man tycker att det är i balans och harmoni. Det är textil, färg, ljus, akustik och form. Det är väldigt många olika ingredienser och toner som ska bli till en upplevelse för betraktarens sinnen.

Bli till harmoni, som i naturen.

– Ja, naturen är alltid fullkomlig. Ändå är det en gren som sticker ut eller stor sten som ligger i vägen. Det är det som är det fascinerande i naturen. Här går att hämta hur mycket inspiration som helst. Samtidigt är vi också naturen. Det är ett problem, tycker jag, att vi ställt oss utanför naturen, som om vi inte tillhörde den längre. Att vi tror att vi kan förstöra den och nu rätta till den, men så enkelt är det inte. Naturen är en del av oss och vi är en del av naturen.

När du tog emot Guldstolen för Luzette uppmanade du åhörarna att föreskriva svenska möbler och textilier. Du sa att vi annars snart inte har några möbelindustrier kvar.

– Det är viktigt och värdefullt att vi kan behålla kunskapen och traditionen genom produktion i Sverige. I samarbete mellan företag, formgivare och arkitekter kan vi utveckla nya material och föremål och kontrollera att det sker under rätt form med så lite klimatavtryck som möjligt.

– Vi ska inte importera kopior eller tillverka i länder där vi inte kan kontrollera produktion och miljö. Vi ska inte utnyttja barnarbete, eller människor som lever under misära förhållanden för att vi vill köpa billigt. Det är så generande.

Men det sker.

– Det sker i stor skala. Det är sådant som många köper och sådant som många ritar in. Där har vi ett ansvar. När jag tog mig an Aira ville jag ha full koll på vem som tillverkade och hur det tillverkades. Men jag lyckades inte helt.

Så hur stor kontroll hade du?

– Sextio procent kanske.

Det har skrivits att Aira är din sista restauranginredning och att Skogsvilla, som nyligen visades i programmet Grand designs, är din sista byggnad. Stämmer det?

– Blir jag lyckligare av att göra en restaurang till i mitt liv? Blir jag lyckligare av att rita ett hus till? Nej det tror jag inte. Blir jag lyckligare av att göra en utställning till? Nja. Blir jag lyckligare av att fortsätta att skapa fritt, utan krav och förväntningar?

– Jag har nästan alltid blivit sjuk när jag har gjort mina inredningar, fysiskt sjuk. För att jag blir totalt ut- och invänd, jag kan knappt andas efter. Jag har gått i akupunktur och till sjukgymnaster och allt möjligt. För att jag håller på och jobbar för nära gränsen.

Vad längtar du efter nu då?

– Frid! Nej, jag vet inte, jag har väl fortfarande inte riktigt andats ut det här projektet. Jag vill inte ha någon önskelista utan ta dagen som den kommer. Jag har fått ett flertal förfrågningar på sista tiden, framförallt på hus. Men jag måste börja tänka på vad är bra för mig.

– Men en utställning är planerad till Vida museum på Öland i påsk och sedan blir det en samlingsutställning  eller ett spektakel på Svenska institutet i Paris under juni. Temat på utställningen är Les amis suédois, vi är fyra par som deltar och det handlar om vår vänskap, både i paren, oss emellan i gruppen och vår kärlek till Paris.

Så utställningar känns roligt?

– Ja, det är underbart att träffa andra människor och att skapa tillsammans är spännande. Jag har alltid försökt skapa själv. Inte för att jag vet bäst själv, utan det har varit en trygghet för mig då jag haft kontroll. Men nu är jag mer öppen för att skapa med andra och se vad det blir av det. Det kanske kan bli intressantare, när jag inte har någon kontroll.

På Aira har Tommy Myllymäki två personer på varje position, för att man ska kunna ha ett liv utanför restaurangen. Önskar du ibland att du haft en partner i företaget?

– Nej, det har jag inte saknat. Jag tycker om att vara själv. Men jag har haft ett väldigt bra och rikt samarbete med Dinell Johannsson och med mina uppdragsgivare. Så jag har inget att klaga på, jag har haft dialoger.

Arkitekter är en av de mest utbrända yrkesgrupperna. Kanske för att man brinner så för sitt jobb.

– Ja, det är när livet blir en börda, det är då man blir utbränd. Hjärnan blir stum och själen gråter.

I en intervju när du strax skulle fylla femtio pratade du om att kliva av ekorrhjulet.

– Då var jag ganska nyskild och hade hand om min lilla son mer än heltid. Min mamma var dålig och gick bort efter en tid. Jag hade just blivit professor på Konstfack. Och så höll jag på och bygga hus, mitt första egna, med åratal av beslut och problem. Då gick jag i väggen.

Hur tänker du kring det i dag?

– Jag har ju valt själv att jobba mycket. Det är ingen annan som väljer åt mig. Men ibland så dras man med i någon slags fors eller ström som är svår att hantera. Det är väl då stressen sätter sina spår.

Apropå att ge råd till unga inredningsarkitekter.

– Det är ett skapande yrke. Ibland kan jag längta efter att sitta i tunnelbanan och kolla biljetter eller att arbeta på ett potatislager – när säcken är full är man ledig. Men som kreativ människa är jag aldrig ledig. Inte så länge jag har någonting som jag ska åstadkomma.

– Mitt råd är att arbeta med intensiv närvaro. Arbeta tillsammans med människor du tycker om och som uppskattar dig. Bejaka din lust och din kreativitet. Ta inte fler uppdrag än
du kan hantera. Var ledig över helgen och på semestern.

Så vad vill du nu?

– Jag har väldigt mycket att göra i min trädgård, jag ligger efter där. Och så har jag en flygel som väntar på mina fingrar. Men visst, får jag en fråga om att rita en naturkyrka uppe i fjällvärlden på en sluttning kanske jag tycker att det är intressant. Jag känner att jag har gjort tillräckligt, men att jag kanske inte har gjort det intressantaste ännu. Vi får se.