Överdirektören avvisar kritiken: ”Del av kulturvärdet försvann när domstolen flyttade”

– Vi har 4 300 byggnader på 2 300 fastigheter, och vi har lagt upp 37 fastigheter på en avyttringsplan i ett första skede, så det är en försvinnande liten del, säger Statens fastighetsverks överdirektör Iréne Svenonius apropå kritiken om utförsäljningen av kulturfastigheter som Arkitekten rapporterat om.

Hon betonar också att det handlar om en prövning om vilka fastigheter som skulle kunna säljas, och att ingen av fastigheterna ännu ligger ute på marknaden.

Hur har resonemanget gått kring vilka av fastigheterna som ska avyttras?

– Resonemanget har utgått ifrån de uppdrag som SFV har från riksdag och regering över vilka fastigheter som vi ska äga primärt. Och att se över vilka fastigheter vi har som inte möter de kraven. Och titta på om det finns sådana som vi borde avyttra utifrån de perspektiven, helt enkelt.

Riksantikvarieämbetet avråder från en försäljning av Göta hovrätt i Jönköping. Varför väljer ni att driva det vidare ändå?

– Vi har en hovrättsbyggnad där Domstolsverket har valt att lämna. Det tycker vi var väldigt tråkigt. Hade jag fått backa bandet så hade jag önskat att vi hade kunnat behålla Domstolsverket i hovrättsbyggnaden. En del av det kulturhistoriska värdet i den byggnaden är just när det är Domstolsverket som finns där, eftersom det är en ändamålsbyggnad. Nu har de valt att flytta så en del av det värdet har tyvärr sjunkit.

Iréne Svenonius beskriver ett läge där SFV velat sälja en del av fastigheten men velat behålla själva rättsbyggnaden, men där Länsstyrelsen avrått från att dela förvaltningen av fastigheten. Därför prövar SFV nu om de kan sälja hela fastigheten.

– Den ena byggnaden har berättelsen om staten, absolut, den andra har den inte. Det här är svåra avvägningar. Det här är en av de svårare fastigheter vi har att hantera.

Det har funnits en oro för att det finns en politisering av den statliga förvaltningen, som handlar om att en moderatledd regering väljer en partikamrat till en befattning som tidigare inte har funnits inom förvaltningen för att ”sälja ut kulturarvet”?

– Jag uppfattar att all rekrytering inom staten sker utifrån saklig grund och kompetens. Att regeringen utsåg en generaldirektör och en överdirektör utgår jag från har skett utifrån våra erfarenheter och våra meriter och att vi bedöms vara lämpade för att sitta i en gemensam myndighetsledning och leda statens fastighetsverk.

Iréne Svenonius säger också att det inte är regeringen som avgör vilka uppgifter en överdirektör på någon myndighet har, utan det är myndighetschefen som leder och fördelar arbetet på myndigheten, och att det alltså är SFV:s generaldirektör Max Elger som bestämmer vilka frågor hon har att hantera.

Kan du förstå att en sådan oro kommer upp till ytan?

– Egentligen gör jag inte det. Jag har jobbat med fastighetsfrågor i väldigt många år innan jag kom till SFV. Jag har varit verkställande direktör i Stockholms stadshus AB som äger många fastighetsbolag och varit stadsdirektör i Stockholms stad, som är en av Sveriges största fastighetsägare. Jag har därmed en erfarenhet av fastigheter specifikt, säger Iréne Svenonius, som fortsätter:

– Jag har varit offentlig tjänsteman i 20 år innan jag kom in i politiken, på en nivå där jag hade 50 000 medarbetare under mig. Så jag vill tro att jag är väl förtrogen med ledning och styrning i offentlig sektor.

Finns det någon fastighet i ert bestånd som ni aldrig kommer att sälja?

– Det gör det absolut, de flesta fastigheter kommer vi inte att avyttra. Vi har ett väldigt omfattande uppdrag, och allt det som har en mycket tung del i berättelsen om staten Sveriges framväxt är sådant som vi ska äga i evig tid.